Jessica Parland-von Essen

Den moderna datorn som uppfinning brukar tillskrivas Alan Turing, som under andra världskriget var ett kodknäckargeni i brittisk tjänst, även om olika typer av mekaniska räknemaskiner utvecklats både i teori och praktik åtminstone sedan Pascals dagar. Turing skapade datavetenskapen under 1930-talet och under samma period kom också den första digitala elektriska räknemaskinen. Under åren har flera lager av kod och programmering kommit ovanpå den ursprungliga koden av ettor och nollor. I takt med att datorerna har blivit snabbare och minnet radikalt mycket effektivare har många system och program vuxit sig nästan oöverskådligt stora och komplicerade.

Ett viktigt steg i utvecklingen var hopkopplandet av datorer till nätverk. Internet var från början ett projekt finansierat av ARPA, Advanced Research Projects Agency, och som var en del av USA:s försvarsmakt. Målsättningen var att skapa ett system som kunde trygga kommunikation och dataöverföring också under undantagsförhållanden, då en del av systemet kanske var satt ut spel. Detta kallas robusta system och en grundidé är förstås att de är distribuerade, alltså geografiskt utspridda på olika datorer som kan utbyta information med varandra. De första datorerna som kopplades samman fanns vid forskningsinstitut på den amerikanska västkusten. ARPANET föddes kring 1970, över tio år efter att projektet startats. Systemet som växte fram för att överföra informationen kallas Transmission Control Protocol/Internet Protocol TCP/IP. Det togs i bruk 1983. Idén är att varje dator har en egen adress som består av en sifferserie (IP) och informationen packas i olika paket som skickas genom nätverket, varje paket den snabbaste lediga vägen, vilket ger både snabbhet och gör systemet robust. Vid denna tid var utvecklingsarbetet redan starkt förankrat i den akademiska världen, eftersom många forskare såg nyttan med ett dylikt kommunikationssystem, som sedan mot slutet av 1980-talet också öppnades för kommersiella aktörer och ARPANET lades ner. Ännu i dag består internet av många nätverk som är länkade till varandra. Forskare och myndigheter behöver ofta mycket stor kapacitet för dataöverföring varför man i Finland upprätthåller det snabba FUNET-nätet, som också är kopplat till det europeiska GEANT.[1]

Internet omfattar alltså mer än det vi kallar webben, och kan alltså också användas till annan kommunikation än överföring av information i hypertextformat. Det som avses med ”webben” är nämligen i princip det material vi kommer åt via våra webbläsare i dag. World Wide Web utvecklades vid det europeiska forskningsinsitutet CERN under slutet av 1980-talet av Tim Berners-Lee. Det bygger på ett särskilt protokoll, Hyper Text Transfer Protocol, HTTP, som förutom den enkla texten också består av en hel del information om hur texten ska visas. Detta förmedlas med en kod som kallas html (Hyper Text Markup Language) och det trevliga med den är att den kan göras rätt enkel, så att den till stora delar består av engelska. Dagens webbsidor är ändå ofta väldigt proffsigt och komplicerat byggda, så html-koden är inte särskilt lättbegriplig för en lekman. Men den är ingalunda hemlig eller dold, utan kan studeras via webbläsaren, som brukar ha en möjlighet där det står ”visa källkod” eller motsvarande.

Den allra viktigaste egenskapen hos HTTP och html är ändå möjligheten att skapa länkar till andra filer. Koden gör också att man kan bädda in bilder, video, ljud eller länkar till andra html-filer i den bild som visas i webbläsarens fönster på skärmen. Varje sida på webben är en egen html-fil med en egen adress eller stig. Den kallas Uniform Resource Locator eller URL-adress, men som sagt består den ofta i praktiken av en hel del olika filer som webbservern plockar ihop och webbläsaren sedan visar enligt html-direktiven. Varje webbserver där webbsidor finns har en egen särskild databas och ett eget namn och en egen adress. Eftersom de så kallade IP-adresserna är rätt otympliga sifferserier länkas de med domännamn enligt internationella avtal och system, vilket gör att vi oftast slipper fundera på IP-adresserna och kan operera med vad vi kallar webbadresser i vardagligt tal.

Mängden information på webben ökar snabbt för att det i detta distribuerade system finns allt fler aktörer och innehållsproducenter. År 2001 beräknades det finnas 550 miljarder webbsidor, de flesta av dem fanns då i den så kallade djupa webben som inte indexeras av sökmaskiner eller kanske ens är fritt tillgängliga. I mars 2009 indexerades över 25 miljarder webbsidor.[2] Man räknar med att webben i juni år 2012 hade 2 ,4 miljarder användare.[3]

En av de absolut största konkreta skillnaderna mellan den gutenbergska tiden och den digitala världen finns i kostnadsstrukturen och de försvinnande små, ibland i stort sett obefintliga, resurser som i dag krävs för att publicera sig. I teorin kan man göra det helt gratis åtminstone i stora delar av Europa och Nordamerika. Det enda man behöver är kanske ett bibliotekskort, eller att man köper en kopp kaffe på ett internetkafé, det vill säga tillgång till internet. Dessutom behöver man elementära kunskaper i webbanvändning och information eller lust att skaffa information om hur man exempelvis startar en blogg. I och med att tjänster och teknik blir allt mer användarvänliga, blir webben allt mer tillgänglig som medium. Och då också som kommunikations- och potentiell publikationskanal.