Att möta förändring

Kenneth Nyberg

Ett ständigt återkommande tema i framställningen hittills har varit frågan om hur djupgående de förändringar som nu pågår egentligen är och i vilken mån de representerar något nytt eller inte. Den frågan, och olika svar på den, har präglat även historikers och andra humanisters respons på den digitala utvecklingen. De som på olika sätt arbetar med kunskapsbildning om det förflutna är mer medvetna än de flesta om hur föränderliga mänskliga samhällen är, och för oss historiker är det en huvuduppgift att undersöka, analysera och förklara just samhällelig förändring. I anslutning till den utveckling vi beskrivit i tidigare avsnitt kan man dock fråga sig om historiker är bättre än många andra på att upptäcka och förstå de förändringsprocesser vi själva lever mitt i, särskilt sådana som kan komma att omskapa hela grunden för det fält vi verkar inom.

Det är ganska uppenbart att den digitala revolutionen är en historisk process av den digniteten, men här liksom i andra sammanhang finns det en tendens att diskussionen domineras av de med starka åsikter i ena eller andra riktningen. Lite tillspetsat finns här å ena sidan de stockkonservativa vilka ser internet som bara ett praktiskt sökverktyg och sociala medier som trams, och å andra sidan de teknikfrälsta vilka tror att digital hård- och mjukvara är lösningen på alla problem och att allt är nytt under solen. Sanningen lär snarare ligga någonstans däremellan: helt uppenbart finns stora möjligheter och fördelar med den nya tekniken som vi bör ta vara på, men den har också risker och nackdelar som det gäller att vara medveten om och försöka undvika.

Vi bör alltså, som alltid, inta ett kritiskt förhållningssätt till den digitala utvecklingen och dess konsekvenser. Att låtsas som att ingenting har hänt, att denna utveckling inte på många sätt innebär en stor utmaning för historisk forskning och för kulturarvssektorn, är emellertid inget alternativ. Dels bör det mer principiellt vara självklart att vi alltid är öppna för att ta till oss nya metoder, verktyg och perspektiv som kan främja den historiska kunskapsbildningen. Dels är det en fråga om trovärdighet; om vi inte aktivt förhåller oss till utvecklingen i vår samtid, kommer historisk och annan humanistisk forskning snart – och kanske snabbare än vi tror – att uppfattas som irrelevant och det samhälleliga stödet för den därmed att undergrävas. Mer krasst uttryckt kan man också se en tydlig digital profil som en konkurrensfördel i en situation där de ekonomiska förutsättningarna för humanistisk forskning blir allt kärvare.[1]

Alla dessa skäl, och många andra som mer specifikt rör de nya möjligheter den digitala tekniken erbjuder inom enskilda forskningsfält, ligger bakom den snabba expansion av forskning med digitala inslag som vi sett på senare tid. Delar av den har rötter som går decennier tillbaka, andra befinner sig fortfarande under formering och är mer direkt kopplade till de allra senaste årens utveckling på webben och i sociala medier. Det finns en mängd olika inriktningar, angreppssätt och strömningar, med mer eller mindre komplicerade inbördes relationer, som skulle kunna vara intressanta att ta upp här. Mest relevant för våra syften är dock det framväxande fält som benämns digital historia (eng. Digital History), vilket utgör ramen för många av de avsnitt och kapitel som följer.

Digital historia är i sin tur en del av, eller nära förbunden med, en bredare och i sig mycket mångfasetterad rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities). Bådadera, men särskilt den senare, förkortas ofta (i olika sammanhang) ”DH”, och det är i sig betecknande då gränsen mellan de båda är tämligen porös. Ett av DH:s kännetecken är just tvärvetenskapligheten och mer allmänt uppluckringen av de traditionella disciplinerna och akademiska hierarkierna. För att förstå fältet digital historia och hur det förhåller sig till befintlig historisk forskning är det alltså viktigt att först förstå vad digital humaniora är (definitioner) och vad det handlar om (debatter).

< Förstasidan kapitel 3   |   Nästa avsnitt >


[1] Det bör kanske påpekas att detta är mest påtagligt i de länder (till exempel USA, Storbritannien och Spanien) där mycket stora stora nedskärningar i anslagen till universitet och högskolor och till grundforskning gjorts under senare år.

3 reaktioner på ”Att möta förändring

  1. Pingback: Open access, öppenhet och närvaro – digitaliseringens möjligheter för humaniora. | dissektionsbordet

  2. Pingback: Digital Humaniora – Debatter, definitioner och tankar där kring | Sunegård

  3. Pingback: Text: Att möta förändring | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s