Fördjupning: Digitala textkritiska utgåvor

Jenny Bergenmar

Argumenten för att ge ut textkritiska utgåvor bygger ofta på författarskapets litterära och kulturella betydelse. ”Topelius litterära verk är ett monument i ord över Finlands 1800-talshistoria och utgivningen är därför en nationell uppgift av nordisk bärvidd”, skriver redaktionen för Zacharias Topelius Skrifter. Det är författare som tillmäts denna betydelse som blir föremål för textkritiska utgåvor. Några av de mest påkostade nordiska utgivningsprojekten är följaktligen Topelius, Henrik Ibsens skrifter och Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Dessa tre projekt, liksom exempelvis The Rossetti Archive illustrerar väl den kanoniserande och kulturkonserverande funktion en textkritisk utgåva ofta fyller.

De nämnda utgåvorna är alla i någon mån digitala, några ”born digital” (digitalbaserade), andra med en digital utgåva vid sidan av den tryckta utgåvan. Jerome McGann, pionjär inom digitala textkritiska utgåvor med The Rossetti Archive blickar självkritiskt tillbaka i en artikel om Scholarly Editing in the Twenty-First Century, där han menar att projektet – liksom andra efterföljande som The Walt Whitman Archive – misslyckades med att skapa interaktiva utgåvor. Modellen var fortfarande lika statisk som i de tryckta textkritiska utgåvorna: editionsfilologen gör det textkritiska arbetet och presenterar resultatet. Man kan som användare titta på representationer av text eller bild, men inte göra något med dem.

Spetsar man till det kan man som Peter Shillingsburg säga att som regel är de författare som publiceras i digitala utgåvor döda, vita män, och de som ansvarar för utgåvorna är medelålders, vita män.[1] De principer för hur historia produceras som historikern och antropologen Michel Rolph Trouillot skrev om i Silencing the Past: Power and the Production of History (Boston: Beacon Press, 1995) gäller även för historia i digitala medier. ”Silences enter the process of historical production at four crucial moments: the moment of creation (the making of sources); the moment of fact assembly (the making of archives); the moment of fact retrieval (the making of narratives); and the moment of retrospective significance (the making of history in the final instance)” (s. 27). Det finns alltså goda skäl att fråga sig vilka tystnader som uppstår inom textkritiken, och Peter Robinson summerar i artikeln ”Editing Without Walls” dess hierarkiska organisation såhär:

  • Utgivaren bestämmer vad som ska utges
  • Utgivaren bestämmer vem han/hon ska arbeta med
  • Utgivaren bestämmer hur han/hon ska edera
  • Utgivaren samlar materialet
  • Utgivaren skapar utgåvan med sina medarbetare
  • Utgivaren behöver stort stöd från institutioner

Efter detta klargörande av premisserna för många digitala textkritiska utgåvor skisserar Robinson en annan utgivningsform som gradvis växt fram, där bibliotek och andra aktörer tillgängliggör digitaliserat material på webben, forskare och studenter gör transkriptioner och beskrivningar baserade på och länkade till bilderna, andra forskare tar vid och kollationerar transkriptionerna och publicerar dem online, vilket kan ligga till grund för fortsatt textkritiskt arbete med kommentarer och textkritisk apparat.

Utgåva/arkiv/databas

Den förändrade organisationen inom textkritiska projekt som Robinson beskriver har väl inte fullt ut slagit igenom. Jag ska strax återkomma till det kollaborativa inslaget, men först några ord om en annan tendens i digitala textkritiska projekt generellt: avgränsningen mellan arkiv och utgåva är inte längre så tydlig. För editionsfilologer representerar arkiv en samling av texter som inte är ederade och kommenterade. Paula Henrikson beskriver skillnaden så här i Textkritisk utgivning. Råd och riktlinjer:

Det verkar också klokt att upprätthålla en rågång mellan ”arkivet” och ”utgåvan”, där den senare ställer större krav på utgivarval och utgivaransvar, till exempel genom att erbjuda en etablerad text. Lika litet som den tryckta faksimilutgåvan kan för övrigt det digitala arkivet göra anspråk på objektivitet eller neutralitet. Bägge vilar (i likhet, förstås, med vilket som helst fysiskt arkiv) på val och urval och utgör i den bemärkelsen en tolkning av det föreliggande materialet.

Om man med arkiv menar en virtuell eller fysisk plats där materiella eller digitala artefakter lagras är förstås skillnaden mellan arkivet och utgåvan avgörande och uppenbar. Men i en digital kontext förekommer ofta utgåvans noggranna annotationer tillsammans med arkivets inklusiva ambitioner. När initiativet inte heller alltid ligger hos forskare och editionsfilologer utan hos bibliotek och institutioner kan det vara självklart att utgå från en specifik samling, som antingen kan representeras ”dokumentaristiskt” eller kombineras med en textkritisk utgåva. Det digitala arkivet används ofta också till att skapa helt nya samlingar av exempelvis manuskript som varit spridda i en mängd olika fysiska arkiv, såsom The Emily Dickinson Archives, som också beskriver sig som ”A repository for the study of resources related to Emily Dickinson”. Som Kenneth M. Price skrev redan 2009 har en mängd olika begrepp prövats för att beskriva digitala projekt med textkritiska inslag; se artikeln Edition, Database, Archive, Thematic Research Collection: What’s in a Name?

Crowdsourcing

I många framväxande arkiv/digitala utgåvor är det kollaborativa inslaget starkt betonat och gränserna mellan editionsfilologen som expert och frivilliga bidragsgivare mindre skarpa. Det finns förstås både starka ekonomiska och demokratiska argument som talar för detta. Experter behöver frivilliga krafter både för att hitta dokument och för att transkribera dem. Finska litteratursällskapets erbjudande till sina medlemmar om att transkribera Aleksis Kivis texter, som Sakari Katajamäki skriver om i sin fördjupningsartikel, visar också att crowdsourcing inte nödvändigtvis behöver innebära att man tummar på kvaliteten. Det irländska projektet Letters of 1916. Creating History syftar till att representera vardagsliv under tiden kring Påskupproret 1916 genom en kombination av digitalisering av samlingar av brev, och crowdsourcing. Allmänheten uppmanas att bidra med brev och bilder från en period av sex månader före och efter upproret, men kan också bidra genom att transkribera redan uppladdade brev. Fler och fler projekt öppnar för denna möjlighet för allmänheten att bidra som ”citizen humanists”, exempelvis The Shelley Godwin-Archive. Det blir också allt vanligare att digitala arkiv/utgåvor erbjuder möjligheter för användaren att delta i det textkritiska arbetet genom verktyg för textjämförelse som exempelvis Juxta.

Det finns också initiativ som tar ännu ett steg bort från top-down modellen, såsom den beskrevs av Peter Robinson ovan. Litterära wikis tillåter alla registrerade användare att själva göra det textkritiska arbetet i form av annotationer och kommentarer. Ett framgångsrikt exempel är pynchonwiki.com där frivilliga har bidragit till att annotera åtta verk av Pynchon sida för sida. Denna öppna, ohierarkiska modell är starkt betonad i The Digital Humanities Manifesto 2.0, där sociala medier beskrivs som kultur- och kunskapsproducerande laboratorier.

Kvantitativ och kvalitativ digitalisering

Digitala utgivningsprojekt kan vid första anblicken ha lite att göra med massdigitaliseringsprojekt som Google books. Men var går gränsen mellan digitalisering, exempelvis genom att man skapar e-texter av scannade och OCR:ade böcker, och det textkritiska arbete vars viktigaste beståndsdelar är kollationering av text, förteckning av varianter och versioner, samt kommentarer till texten? I och med att fler digitala verktyg för textanalys utvecklas, måste också texterna vi använder för dessa analyser vara av någorlunda god kvalitet. Hathi trust ställer jämfört med Google books högre krav på textens tillförlitlighet och tillgänglighet. Litteraturbanken som har som uppgift att samla in och digitalisera svensk skönlitteratur, står ännu ett steg närmare den kvalitativa textkritiska utgivningen. Det betyder att OCR-fel korrigeras och att emendationer (rättade textfel) redovisas, medan e-texten så långt som möjligt följer utgåvan i layouten. De textkritiska insatserna synliggörs i en redovisning för varje text av vilka ändringar som gjorts. Här framgår också vilket exemplar som legat till grund för digitaliseringen.

Litteraturbanken

Litteraturbanken ger också ut andra ederade utgåvor i digital form, exempelvis Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och textkritiska utgåvor av Svenska vitterhetssamfundet. Som utgivare av svenska klassiker kan Litteraturbanken tyckas representera samma fokus på litterära monument i nationell kontext som många författarskapsutgåvor. Men vid sidan av de särskilda författarskapen ingår också enligt utgivningsprinciperna ”tematiska eller genremässiga grupperingar”, vilket öppnar för genrelitteratur (exempelvis skräck) som hamnat utanför kanon, samt ”betydelsefulla översättningar från andra språk”, vilket bidrar till att bryta det nationella fokus som många författarcentrerade utgåvor har.

Läs också:

Digitalisering av källor I

av Jessica Parland-von Essen

Fördjupning: Textkorpusar för historikerbruk – ett inifrånperspektiv

av Helena Holm-Cüzdan och Julia von Boguslawski


[1] Peter Shillingsburg, ”Hagiolatry, Cultural Engineering, Monument Building and Other Functions of Scholarly Editing”, Voice, Text, Hypertext. Emerging Practices in Textual Studies, ed. Mondiano, Searle & Shillingsburg, Seattle & London 2004.

3 reaktioner på ”Fördjupning: Digitala textkritiska utgåvor

  1. Pingback: DEN DIGITALA KLYFTAN | this is not a blog

  2. Pingback: KULTURARV GENOM DIGITALISERING | This is not a blog

  3. Pingback: Fördjupning: Digitala textkritiska utgåvor | Historia i en digital värld

Kommentarer inaktiverade.