Kenneth Nyberg

Det är ofrånkomligt att stora samhällsförändringar som de vi just skisserat får konsekvenser för forskarrollen, både historikers och andra. Men vilka? Det är mycket svårt att säga, eftersom det mitt i en historisk omvälvning är vanskligt att avgöra vad som är tillfälliga förskjutningar och vad som kommer bli mer bestående. Just för ögonblicket är det svårt att värja sig för intrycket att själva förändringstakten har ökat med en större kortsiktighet som följd, där vi lever i ett alltmer intensivt ”nu”-flöde som ger mindre tid till eftertanke och längre perspektiv. Å andra sidan kan det kanske ses som att historiker och andra humanistiska forskare bara har blivit mindre isolerade från det övriga samhället och nu lever ”med sin tid” och följer med i den allmänna utvecklingen mer än tidigare.

Vad som står klart är dock att förhållandet mellan forskare och allmänhet måste förändras till följd av de processer vi talat om här. Även om det kan diskuteras vad som närmare bestämt karakteriserar forskare och deras funktion i samhället, handlar det i någon mening om en expertroll: en forskare är någon som besitter specialiserad kunskap som hen i någon grad har ett monopol på i relation till den omgivande allmänheten. Som vi sett är det just den typen av funktion som påverkas när information ”befrias” och blir mer tillgänglig för alla och envar – men hur långtgående blir den påverkan? För kunskap och förtrogenhet är väl inte detsamma som information eller enkla ”data” som kan överföras med en enkel knapptryckning?[1] Kanske inte, men ändå påverkas forskarrollen när informationsspridningen omvandlas så i grunden och förväntningarna på tillgänglighet och öppenhet ökar så radikalt.

Komna så långt kan det vara värt att påminna om hur den moderna vetenskapen i sig en gång i tiden representerade just en radikal kunskapsdemokratisering och en utmaning mot rådande auktoriteter. Istället för att lita blint på sådana auktoriteter lanserades idén, på sin tid ofattbart subversiv, att skaffa kunskap om världen baserat på egenhändiga, empiriska iakttagelser och observationer där man så långt möjligt sökte undanröja potentiella felkällor och snedvridande förförståelser hos forskaren själv. Det var en modell för kunskapsbildning som visade sig vara oerhört kraftfull, men som också krävde stora resurser i form av tid och arbete för att ge mesta möjliga utdelning. Det gjorde att forskarna utvecklades till ett eget skrå, en grupp i samhället med det specifika uppdraget att utveckla ny kunskap om den värld som kan observeras med våra sinnen. Vem som helst kunde inte bli forskare utan det krävde tid, ansträngningar och pengar; och eftersom inte vem som helst kunde bli det fick forskare också en viss status och auktoritet.

Det som nu händer är, i någon mening, ytterligare en revolution i samma riktning: alltmer av de data som utgör den empiriska grunden för forskning kommer att ha digital form och därmed vara tillgängliga för allmänheten på ett sätt som tryckta och otryckta källor inte har varit. Den del av forskarnas särställning som byggde på (i praktiken) monopol på källorna håller alltså nästan helt på att försvinna, och det i snabb takt. I viss mån gäller detsamma också monopolet över metoderna och verktygen, och det på två sätt: å ena sidan kommer forskningen alltmer att kräva teknisk kompetens, kunskap som humanister ofta inte har, vilket därmed undergräver deras expertstatus, och å andra sidan kommer alla slags verktyg successivt att bli alltmer tillgängliga för dem som inte är forskare. Gapet minskar alltså från två håll, och den skarpa gränsen mellan Forskare (med stort F) och allmänhet suddas alltmer ut.

Detta kan uppfattas som ett hot mot forskningen som en egen verksamhet med ett visst samhälleligt värde vilket ger utövarna något slags ställning och auktoritet. Men det är också en utveckling som ger möjligheter till närmare samverkan med omvärlden och som, om det görs rätt, kan placera forskarna ”mitt i byn” igen på ett sätt som inte varit fallet på mycket länge. I takt med specialisering och utbyggnad av forskning och högre utbildning har vetenskapens utövare blivit alltmer inlåsta i sina egna små fack, vilket riskerar att göra dem obegripliga för omgivningen – något som på sikt verkligen är ett hot då så mycket av verksamheten är skattefinansierad. Om ingen förstår värdet av det historiker och andra forskare gör, varför ska man då stödja deras verksamhet ekonomiskt? Med större öppenhet följer också möjligheten att begripliggöra just värdet av det vi gör, att avdramatisera forskarrollen och samtidigt öka förståelsen för varför den rollen även fortsättningsvis är viktig för samhället och aldrig helt kan ersättas av ”crowdsourcing” och ”citizen science”.

Av många skäl är alltså samverkan mellan forskare och allmänhet av stor och växande betydelse för historiker och andra humanister. Därför kan det inte råda något tvivel om att idealet om historikern som ensam på sin kammare skriver lärda och magistrala böcker alltmer kommer att utmanas och försvagas till förmån för mer lagarbete – både med andra historiker, med personer som har olika former av teknisk specialistkompetens och med lekmän (bl.a. i form av just crowdsourcing).[2] Den typen av samverkan är inte bara nödvändig för att forskningen kommer kräva flera typer av kompetens och arbetsinsatser, utan den kommer också att göra forskarnas roll och värde tydligare och mer självklara för utomstående.

För att försvara den historiska kunskapen i en tid som blir alltmer nutidsorienterad och där kortsiktigheten ökar, blir det också viktigt för historikerna att mer systematiskt samarbeta med arkiv, bibliotek, museer och andra minnesinstitutioner så att den kunskap som produceras också sprids och tillgodogörs i samhället. Bland annat i sådana samarbeten har historiskt inriktade forskare en nyckelroll i att “översätta” eller förmedla historisk kunskap till den nya kultur och digitala offentlighet som växer fram. Därför behöver de (vi) vara både aktiva och medvetna aktörer i frågor som gäller digitalisering, vilket material som digitaliseras, hur det görs och så vidare. I den digitala världen är det ju tyvärr något av en sanning att det som inte går att googla finns inte; oavsett vad vi tycker om det är det en realitet vi måste förhålla oss till.

Samtidigt finns det idag, i de historiska forskarnas vardag, ett starkt spänningsfält mellan vad vi kan kalla inre och yttre meritering. Å ena sidan har den offentliga sektorns resurstilldelning till forskare i allt högre grad kommit att styras av modeller där publicering i internationella peer review-tidskrifter premieras, vilket är en starkt pådrivande kraft för en långtgående specialisering som fjärmar forskarvärlden från det omgivande svenska eller finländska samhälle som står för det mesta av dess finansiering. Å andra sidan blir kraven allt högre på samverkan och att forskare ska publicera sig open access och synas utåt, att de ska delta i samhällsdebatten och vara tillgängliga i sociala medier. Ibland talas det i de sammanhangen om hur forskare liksom andra offentliga personer bör bygga och vårda sitt ”varumärke”. Allt talar för att den typen av spänningar mellan delvis motsägelsefulla krav bara kommer att bli tydligare under de närmaste åren.