Text: Om digital historia (1.0)

Med anledning av en förfrågan från en lärarkollega har jag den senaste tiden arbetat på en text som jag kallar Om digital historia. Den är ett försök att enkelt och kortfattat beskriva några av den digitala utvecklingens konsekvenser för historievetenskaplig forskning, såväl mer principiellt som i form av konkreta exempel på digitala verktyg, resurser och metoder. Artikeln är främst avsedd som en introduktion för studenter på grundnivå, men bör också kunna läsas av andra intresserade icke-specialister.

Igår blev jag klar med en första version av texten. Den rör sig mellan högt och lågt, har stora luckor, är ofullständigt notsatt och kan rentav innehålla ett eller annat missförstånd. Men någonstans måste man börja, och jag börjar här. Det som följer nedan är alltså Om digital historia 1.0, vilken även går att ladda ner som PDF från denna sida. All konstruktiv kritik rörande innehåll, form och uppläggning mottages tacksamt, antingen som en kommentar på detta inlägg eller per e-post till kn(snabel)gu(punkt)se.

Texten kommer att uppdateras löpande och vid större revisioner publiceras ett nytt inlägg. De många noter som består av webbadresser ber jag tills vidare om överseende med – de kommer efterhand att ersättas av direktlänkar i texten.

Uppdatering 130428: Texten kommer inte att uppdateras i sin nuvarande form som jag tidigare planerat, utan istället ingå som en del i en större publikation om digital historia framöver där jag är en av författarna. Mer information kommer snart!

Uppdatering 130430: Nu finns det ett blogginlägg som presenterar det projekt om digital historia där Jessica Parland-von Essen och jag ska samarbeta framöver, och som från och med idag tar över adressen digihist.se.

Fortsätt läsa ”Text: Om digital historia (1.0)”

Jo Guldi om digital historia

För en dryg vecka sedan, den 4 december, gästades Humanistiska fakulteten av Jo Guldi från Brown University och Harvard Society of Fellows. Guldi är ett välkänt namn i de amerikanska diskussionerna om digital historia och det var därför mycket roligt att hon ville besöka oss på väg till konferensen Media Places 2012 vid HumLab i Umeå. Mats Fridlund från Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori hade tagit initiativet till denna halvdag, med Mats Malm från Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion och jag själv från Institutionen för historiska studier som medarrangörer.

Dels höll Guldi en öppen föreläsning, samordnad med en doktorandkurs vid FLOV, om ”Digital Methods and the Long Land War”, och efter en kort paus ett forskarseminarium med rubriken ”Mapping Time, Mapping Space”. Sammantaget utgjorde det en slags introduktion till, argumentation för och översikt över några olika metoder och verktyg inom digital historia. Ett av dessa verktyg var Paper Machines – en mjukvara för att identifiera mönster och relationer i stora mängder textbaserade data – som Guldi själv varit med och utvecklat.

Jo Guldi i Göteborg

Jo Guldi i Göteborg den 4 december. Hennes bok Roads to Power publicerades 2011.

Mitt och andras twitterflöde från evenemanget har jag samlat ihop på Storify, vilket ger en idé om vad som sades. En poäng Guldi återkom till flera gånger var å ena sidan det stora potentiella värdet av digitala metoder och å andra sidan vikten av att inte glömma de historiska frågorna. Tillfrågad om de digitala verktygen kan leda till helt ny typ av kunskap var hon ganska försiktig och betonade att exempelvis Google Ngrams, om inte annat, kan användas för att generera frågor inom forskning och provocera till diskussion i undervisningssammanhang. I rätt händer och utnyttjad på rätt sätt kan den typen av metoder också leda fram till ny kunskap som vi inte hade kunnat få på andra sätt, särskilt när vi kopplar ihop den digitala vågen med den rumsliga vändning (the spatial turn) som vi också sett inom forskningen på senare år.

Det jag tog med mig från denna eftermiddag med Guldi och som jag tyckte var så intressant, var just den nyanserade optimism hon förespråkade och som jag redan antytt ovan. Hon anser helt uppenbart att vi som historiker måste utnyttja de många nya möjligheter som digitala metoder ger oss, men är också noggrann med att betona att vi är historiker och inte dataspecialister – och det ska vi inte heller bli. Istället bör vi mycket mer än idag utveckla samarbeten med de som kan teknik, media och design; de har enligt Guldi verktygen men är ofta svältfödda på data, medan vi har mängder av data men saknar verktygen för att bearbeta dem.

En dag om digital humaniora

Det blev en mycket intressant temadag om digital humaniora vid Humanistiska fakulteten idag, där ett drygt 30-tal personer slöt upp för ett inledande föredrag, halvdussinet kortare presentationer och en avslutande diskussion. Jag ska här försöka summera förhandlingarna och samla ihop länkarna till de webbsidor för projekt och liknande som diskuterades under dagen. I möjligaste mån har jag utgått från min egen rapportering på Twitter, vilket gör att texten kanske inte är helt sammanhängande i alla stycken.

Sedan Mats Malm hade hälsat välkommen hölls ett inledningsanförande av John Nerbonne från European Association of Digital Humanities, vilket hade rubriken ”Digital Humanities and Text Analysis”. Nerbonne underströk bredden och variationsrikedomen i vad digital humaniora är: stilanalyser i litterära verk, Twitter i populärkulturen, parlamentsdebatter, ”culturomics” osv… Han menade att DH är ett snabbt expanderande fält som stora och välkända universitet nu satsar på. Eller som han uttryckte det på en av sina bilder: ”Prediction: DH is here to stay.” Nerbonne betonade också att med de enorma mängder data som nu blir tillgängliga för humanistisk forskning krävs det mer än någonsin humanister som kan ställa intelligenta frågor.

En punkt som Nerbonne återkom till flera gånger var att vi nu måste börja släppa idealet med den ensamme forskaren som sitter på sin kammare; framtidens forskning kräver samarbete i större grupper. Han redogjorde därefter för Morettis välkända arbete med ”distant reading”, där kvantitativa analyser genomförs på stora mängder litteratur. Ett samtida exempel på en liknande typ av studier kan ses på denna webbplats. Han tipsade också om en nederländsk sajt med visualiseringar av geografisk distribution av dialektmönster: http://www.gabmap.nl/.

John Nerbonne uttryckte stor entusiasm inför det som kallas culturomics, ett slags textanalys genomförd på miljoner böcker som Google digitaliserat för att genom frekvensmätningar säga något om kulturella förändringar. Detta har väckt stor uppmärksamhet de senaste två åren, och jag minns mycket tydligt den stora skepsis mot culturomics som fanns när några av frontfigurerna gjorde en presentation vid AHA-kongressen i januari 2012. Nerbonne nämnde också kritiken och debatten kring detta, men trodde att ”this is here to stay”; om inte annat, menade han, kan det fungera som ett bra underlag för diskussionsövningar i undervisningen.

De nästföljande två bidragen var demonstrationer av existerande databaser vid fakulteten med korpusar av text som man kan använda för olika typer av sökningar. Den första var Lars Borin från Språkbanken, som innehåller ca en miljard ord och bygger på ett material som kommer från många olika håll, bland annat ett antal svenska bloggar. Stina Otterberg och Dimitrios Kokkinakis presenterade sedan databasen ”Svensk prosafiktion 1800–1900”, som har en webbplats under utveckling på adressen http://spf1800-1900.se/. Kokkinakis underströk att utöver språkfrågor kan man använda denna typ av databaser till att kartlägga exempelvis sociala nätverk eller andra grupperingar.

Förmiddagens sista inlägg kom från Torbjörn Lager, som talade under rubriken ”Vad är webbvetenskap?” Hans svar på den frågan var att det är en tvärvetenskap med ”webben som teknologisk artefakt och socialt fenomen” som studieobjekt. Mer om webbvetenskap som disciplin går att läsa på http://webscience.org. Lager betonade starkt att webben här är just objekt för forskning, inte i första hand metod eller redskap för den (som är fallet i exempelvis e-vetenskap).

Ett inslag i föredraget som väckte viss uppmärksamhet på Twitter när jag refererade det var Lagers översiktliga historiska indelning av större kommunikationsteknologier i fyra faser: talspråk, skriftspråk, boktryckarkonst, webben. Han påpekade också att den sista av dessa, webben, fortfarande bara är ca 7000 dagar gammal. Twitterreaktionerna bestod i frågor om han glömt viktiga former som teckenspråk eller film, men jag tror att även om det var en relevant synpunkt är Lagers indelning rimlig om man tänker det sig som faser i just en informationshistoria (den är knappast unik utan varianter av den förekommer ofta i sådana här sammanhang).

Efter en välbehövlig lunchpaus inleddes andra halvan av temadagen med att Jenny Bergenmar och Leif-Jöran Olsson talade om receptionsstudier utifrån exemplet Selma Lagerlöfarkivet. En webbplats för projektet håller på att utvecklas, och arbetet är också kopplat till en större databas över kvinnliga europeiska författare, New Women Writers. Bergenmar och Olsson lyfte särskilt fram att deras arbete i hög grad byggde på principer om öppna standarder, fri programvara och ”best practices”, bland annat i syfte att så långt möjligt framtidssäkra materialet.

Mats Björkin talade därnäst under rubriken ”’Computational cultural studies’ vs digital humaniora”, där han anlade ett bredare och mer kritiskt perspektiv på hela DH-fältet och själva begreppet. Han inledde med att ställa frågan om det ens finns några analoga humanister idag, då vi ju alla använder olika former av digitala verktyg och material. I den mån andra verkade vilja lyfta fram att det händer något radikalt nytt just nu på fältet, tycktes Björkin vilja tona ner den tolkningen. Han pekade också på de problem som finns kring exempelvis hantering och lagring av data, där filformat snabbt byts ut och migrering till nya plattformar blir dyra och arbetsamma.

Över huvud taget underströk Björkin att vi behöver problematisera konsekvenserna av att använda olika plattformar, som exempelvis Nintendo Wii inom dataspel. Just dataspel eller digitala spelprodukter är för övrigt något som har skapats och använts i flera decennier, vilket ibland glöms bort i dessa sammanhang trots att de i högsta grad är av relevans för oss humanister. Liksom andra gjort under dagen betonade Björkin också vikten av att inte lämna över digital humaniora till renodlade datavetare även om deras kompetens också behövs.

Dagens sista presentation hölls av Kristian Kristiansen och handlade om ”Digital forskning” från ett i vid mening historiskt perspektiv. Han inledde med en kort historisk exposé där statens roll för arkivens tillkomst poängterades, liksom att man i exempelvis Danmark börjat lägga ut digitaliserat arkivmaterial på webben runt 1990. Sedan dess har GIS-teknik och mycket annat tillkommit inom arkeologi och andra vetenskaper (GIS handlar förenklat om att med digital teknik registrera geografisk fördelning av fynd, fyndplatser osv.). Kristiansen framhöll också att det under senare år skett en slags glidning i arkivens och museernas roll från vetenskaplig till pedagogisk, där digitalisering av dokument och föremål fått stor betydelse. Han förutspådde att detta kommer leda till (ytterligare) ett uppsving för amatörforskare, av samma typ som vi redan sett för exempelvis släktforskning.

Därefter kom Kristiansen in på infrastruktur, som de stora finansiärerna började ge pengar till runt år 2000. Infrastruktur ger helt nya möjligheter till forskning, vilket här exemplifierades med två databaser vid Institutionen för historiska studier: Agrarhistorisk databas 1570–1805 och Svenskt Hällristningsforskningsarkiv (SHFA). Vid Göteborgs universitet finns ju därtill den stora databasen Svensk nationell datatjänst (SND) för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Med hjälp av olika gränssnitt kan denna typ av resurser göras tillgängliga för både forskare och allmänheten, påpekade Kristiansen, vilket ökar öppenheten och på sikt kanske bidrar till ett uppsving i prestige för humaniora.

Den avslutande diskussionen blev lite trevande, men handlade bland annat om oklarheterna kring vad ”digital humaniora” egentligen är och hur det kan definieras. Den frågan hade dykt upp redan i samband med Mats Björkins och andras föredrag, men som Björkin påpekade är definitionerna i sig kanske inte så centrala. Åtminstone för mig tycktes det dock tydligt att här finns några olika nivåer som det ändå kan finnas en viss poäng i att tydliggöra: 1) digitalisering av befintligt ”analogt” material eller på annat sätt användning av ett digitalt material, 2) digitala bearbetnings- och presentationsmetoder inom forskning (och undervisning) och 3) det akademiska studiet, med analoga eller digitala metoder, av de sociala och kulturella frågor som är direkt förknippade med det digitala samhällets framväxt. Huvuddelen av temadagen handlade om 1) och 2), men även 3) är ett mycket spännande område – inte minst för en historiker.

En sista fråga som delvis kopplar till diskussionen om vad digital humaniora är, lyftes av bland andra Mats Fridlund och handlar om i vilken mån vi just nu befinner oss i ett avgörande skede i DH:s utveckling. Digitala metoder och material har trots allt, som flera av presentationerna visade, förekommit och använts under flera decennier. De flesta närvarande, bland annat John Nerbonne och Kristian Kristiansen, menade dock att vi nu har nått en kritisk massa där alla dessa separata digitala satsningar börjar få effekter på bred front för forskningen. Och kanske undervisningen också?

Fakultetsseminarium om digital humaniora

Den 31 oktober genomförs ett heldagsseminarium om ”Digital humaniora – metodutveckling och möjligheter” vid Humanistiska fakulteten (Göteborgs universitet). Upplägget är brett; det omfattar både mer allmänna perspektiv och konkreta exempel på vad den digitala teknikens utveckling kan innebära för humanistisk forskning. John Nerbonne, president för The European Association of Digital Humanities, inleder programmet. Därefter berättar forskare från fakulteten om hur de arbetar med digitala verktyg och miljöer inom olika projekt. Det har alla förutsättningar att bli en intressant dag!

Satsning på 3D: didaktik, digitalt, distans

Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet inleder idag ett strategiskt utvecklingsarbete som kallas 3D. Syftet med projektet är att höja kvaliteten på utbildningen inom alla våra ämnen – antikvetenskap, arkeologi och historia – genom en satsning på didaktik med digitala inslag huvudsakligen inriktad på våra distanskurser. Jag har fått i uppdrag att ansvara för projektet, som kommer att löpa på minst ett år. Förhoppningsvis blir utfallet att vi generellt blir bättre på att använda digitala verktyg och sociala medier i undervisningen.

Tanken är att efter intern kartläggning och omvärldsanalys ta fram ett förslag på en delvis ny modell för distanskurser, som vi senast våren 2014 kan pröva på ett mindre antal utvalda kurser inom våra tre ämnen. Hur modellen kommer att se ut går i dagsläget inte att säga – det är det projektet ska utröna – men det lär inte resultera i en total och radikal omstöpning av undervisningen. Snarare blir det fråga om en grundlig översyn där vi tar ett helhetsgrepp på de nya verktyg och miljöer som har tillkommit under senare år. Sannolikt kommer slutprodukten att bli distanskurser som både innehåller mer digitala inslag och ligger närmare dagens campuskurser i upplägget – det vill säga någon form av blended learning. Faller satsningen väl ut kan modellen även tillämpas, åtminstone delvis, på campuskurser så att också de blir mer ”blended” än idag.

3D-satsningen är ett internt utvecklingsarbete, men digihist.se kommer från och med idag att fungera som en publik stödresurs för projektet. Här kommer jag att lägga ut länkar, diskussionsinlägg och andra texter som rör digitala perspektiv på forskning, undervisning och populärvetenskap. Ansatsen är alltså lite bredare än 3D som sådan och sätter därmed in den i ett sammanhang. Till bloggen hör även ett twitterkonto, @digihist, som gör det möjligt att i lite högre takt sprida länkar och annan information kopplad till projektet.