Betydelse(r) för forskningen

Kenneth Nyberg

På ett övergripande plan sammanfattar man ibland den digitala utvecklingens effekter på forskningen med begreppet big data. Med det menas inte i första hand stora datamaskiner utan stora datamängder. Begreppet används med skiftande innebörd i olika sammanhang, men det syftar på att det som präglar vår digitala era är – ännu en gång – det gigantiska och ständigt växande flödet av data. Det kan ses som ett problem: Hur ska vi välja? Hur ska vi orientera oss? Men datamängderna erbjuder också möjligheter att få fram mönster, och därmed ställa frågor, som inte varit möjliga förut. Och vi kan göra det genom att vi har tillgång till alltmer kraftfulla datorer som kan bearbeta materialet. Det är dessa förhållanden som, på olika sätt, ligger till grund för alla de digitala metoder som behandlas i kommande kapitel.

Vi kan se en föregångare till dagens digitala historia i den dataintensiva och kvantitativt inriktade socialhistoria som fick ett uppsving under 1960-talets lopp och åren därefter. Det är kanske inte så förvånande att den typen av metoder först användes i befolkningsstudier och annan forskning där grundmaterialet består av siffror. Skillnaden är att detta, i någon mening, kvantitativa förhållningssätt nu tillämpas även på frågor som ofta uppfattas som kvalitativa till sin karaktär, det vill säga vi använder data till att visa på mönster i kvaliteter, egenskaper, snarare än i antal och populationer.

Därmed berör vi också en annan tendens i tiden, som inte bara fått genomslag inom digital historia utan mer generellt på en rad olika historiska forskningsfält, nämligen intresset för spatiala (rumsliga) perspektiv. När vi ska återge de kvalitativa mönstren gör vi det nämligen gärna, med stöd av de stora datamängderna och kraftfulla datorprogram, genom visualiseringar som visar hur det vi undersökt är distribuerat i rummet. Visualiseringar är, i sin tur, ytterligare en av de stora trenderna vi kan se inom digital historia och digital humaniora i övrigt. Det är, potentiellt sett, en mer radikal förändring av vad forskning handlar om än man först kan tro och vi återkommer därför till det längre fram.

Mer konkret tar sig dessa stora strömningar uttryck i två metodologiska huvudspår inom digital humaniora: text mining (TM) och datavisualisering. Det förra handlar om hur man med hjälp av såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling kan analysera stora mängder text i historiska källor (sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men det är viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte bara om orden eller tecknen i sig.[1]

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan gestaltas i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka mycket komplexa företeelser med relationer och/ eller strukturer i tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

Den digitala utvecklingen har alltså gett upphov till en mängd nya möjligheter i fråga om material och metoder för historiker. I vissa fall har dessa nya möjligheter främst betytt att ”gamla” frågor kunnat besvaras snabbare eller enklare med nya metoder, men tekniken har också öppnat vägen för utforskning av nya frågeställningar eller aspekter av historien. Det har skett på flera sätt som det kan vara intressant att titta närmare på, inte minst med tanke på den tidigare refererade diskussionen om vad och hur mycket som egentligen är nytt med den digitala tekniken.

För det första finns det ett gränsland mellan vad som bara är mer effektiva sätt att besvara en gammal fråga och helt nya studier som inte kunnat genomföras utan den digitala tekniken. Det gäller främst vissa beräkningsintensiva, kvantitativa studier inom befolknings-, social- eller agrarhistoria vilka hade varit teoretiskt möjliga men i praktiken orimliga att genomföra utan kraftfulla datorer. Detsamma kan sägas om de resultat som text mining leder till inom lingvistik och litteraturvetenskap, där själva skalan på dagens textdatabaser och de verktyg som används för att analysera dem innebär helt nya forskningsmöjligheter. En del av den kunskap vi idag har om dessa aspekter är därför en direkt följd av den tekniska utvecklingen.

För det andra innebär vissa av de nya metoderna ett kvalitativt annorlunda sätt att både studera, rekonstruera och gestalta historiska skeenden och strukturer. Visualiseringar är kanske det tydligaste exemplet på det, särskilt de som erbjuder ett mått av interaktivitet som traditionella vetenskapliga texter inte förmår. Rumsliga relationer, förändring över tid, snabba växlingar mellan överblick och detaljgranskning blir på ett helt annat sätt tillgängliga för såväl forskare som lekmän genom användningen av multimediala verktyg vilka i sin tur bygger på digital teknik – och ofta enkel åtkomst via webben.

För det tredje ger den digitala utvecklingen i sig upphov till nya studieobjekt för historikerna. Dels kan det handla om helt nya fenomen, som de aspekter av mänskligt liv som nu utspelas på webben eller andra delar av Internet; de har redan gett upphov till en ny disciplin som kallas web science, webbvetenskap, men kommer efterhand att bli allt viktigare även för historiker.[2] Dels kan det också handla om nya sammanhang där befintliga fenomen kan studeras, till exempel hur historiebruk och förhållningssätt till historisk kunskap kommer till uttryck i dataspel eller sociala medier. Sådana miljöer är minst lika intressanta för den typen av studier som dagstidningar och läroböcker traditionellt har varit.

Det kan med andra ord inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens historiker. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och kritiskt förhållningssätt. I fråga om transparens och kontrollerbarhet hos källor har dessa krav snarare ökat, i och med att åberopat material numera ofta går att länka till direkt, i digital form och omedelbart tillgängligt. De nya verktygen bygger alltså vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.[3]

< Föregående avsnitt   |   Kapitel 4 >


[1] Se t.ex. Jessica Parland-von Essen, ”Ord och betydelser”, Essetter 2012-01-08, http://essetter.blogspot.com/2012/01/ord-och-betydelser.html (2012-02-23).

[2] Se Web Science Trust, http://webscience.org.

[3] Jfr Kenneth Nyberg, ”Om digital historia efter Chicago”, Tidens skiften 2012-01-13, http://tidensskiften.se/2012/01/13/om-digital-historia-efter-chicago/ (2013-07-09).

En reaktion på ”Betydelse(r) för forskningen

  1. Pingback: Text: Betydelse(r) för forskningen | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s