Källkritik och hänvisningar på webben

Kenneth Nyberg

Obs! Detta avsnitt har ersatts av en nyare version som finns här.

Den grundläggande förändring, med en mängd uttryck på olika områden och nivåer, som internets framväxt representerar handlar i grund och botten om en sak: tillgänglighet. Vi har, som nämnts tidigare, gått från en situation av brist till överflöd på information eller, i historikerns fall, på källor. En del av materialet är digitalt från början (”born digital”), en del är digitaliserat från befintliga, fysiska källor – men de har alla det gemensamt att vi idag i ökande grad når dem via internet. I detta avsnitt ska vi titta närmare på vad detta betyder för källkritik och hänvisningar på webben, och i nästa mer specifikt på samma frågor i relation till material i digitala arkiv.

I båda fallen är en viktig aspekt att fråga sig vad som egentligen är nytt i den digitala världen och vad som inte förändrats sedan tidigare. Ett första, ganska givet och allmänt svar på det som ändå är viktigt att framhålla, är att källkritik i grunden alltid är och har varit ett förhållningssätt och inte i första hand en teknik. Däremot kommer självfallet denna hållning till uttryck i form av olika ”tekniker” eller handfasta råd, och därför är stora delar av detta och följande avsnitt tämligen konkreta och praktiska till sin karaktär.

Källkritikens grundprinciper

Som en utgångspunkt för det som följer kan det vara en poäng med att kort summera den ”klassiska” källkritikens grundprinciper, de begrepp som generationer av historiestuderande i både Norden och andra delar av världen har fått lära sig genom åren. Kort uttryckt är källkritiken, ur ett forskarperspektiv, en samling riktlinjer för att avgöra en källas äkthet, trovärdighet och relevans för den fråga vi söker svar på. Inom historieämnet utgjorde dessa principer länge, och är kanske i vissa avseenden fortfarande, det sammanhållande metodologiska ramverket i avsaknad av mer utvecklade teoretisk-metodologiska modeller; som ett brett ämne med många subdiscipliner har källkritiken sålunda utgjort ett förenande band mellan utövarna. Åtminstone är det ofta så det framställs i grundutbildningen i historia.

Dessa grundprinciper har äldre rötter men kom att systematiseras i den form vi känner dem idag från 1800-talet och framåt, under en period när många historiker eftersträvade en mer ”objektiv” och ”exakt” historievetenskap med inspiration från natur- och samhällsvetare. Ambitionen att med ett batteri kritiska frågor avtäcka Sanningen, uttryckt i Leopold von Rankes berömda formulering ”Vad har egentligen hänt?”, har fått sig många törnar sedan dess och anspråken har skruvats ner något; idag talar vi mer om att målet för vår granskning av källorna är att kunna uttala oss om sannolikheter och ”giltighet”.[1]

Källkritikens bud kan sammanfattas och grupperas på olika sätt. Ett är den heltäckande frågan, begriplig utan några som helst fackkunskaper, ”Vem säger vad till vem i vilken situation och med vilket syfte?” Ett annat är att tala om ”yttre” kritik – en källas tillkomst, bakgrund och eventuella avsikter – respektive ”inre” kritik – själva innehållet och dess trovärdighet – samt växelspelet däremellan i en hermeneutisk cirkel eller (i bästa fall) spiral. Den yttre kritiken hjälper oss utföra den inre, vilket ger en bättre förståelse för att utveckla den yttre kritiken osv. Ett tredje sätt, för de flesta kanske det mest bekanta, är att systematisera källkritiken utifrån fyra moment, vilka alla är beroende av varandra i varierande mån:

• Äkthet: Är källan vad den utger sig för att vara, vad den tycks vara? Detta är givetvis en första förutsättning för att alls kunna avgöra användbarheten för den fråga vi vill besvara. Även en förfalskning kan vara av relevans beroende på hur och när den tillkommit, men att någorlunda säkert kunna etablera vad en källa faktiskt representerar (eller inte) är en grundförutsättning för resterande steg i värderingen.

• Närhet (samtidighet): Hur nära i tid och rum till det vi vill veta något om ligger källans tillkomst? Ju närmare desto bättre (allt annat lika), men ibland får vi nöja oss med källor tillkomna ganska långt från/efter det de berättar om.

• Beroende: Flera källor som berättar om samma sak är alltid bättre än en enda, men om en av dem helt bygger på den andra – är beroende av den – har den givetvis inget självständigt värde som källa. Åtminstone är det så i normala fall; återigen kan det bero på hur relationen mellan den s.k. primärkällan och sekundärkällan ser ut mer i detalj, eftersom tillkomsthistorien också kan ge intressant information som belyser det vi vill veta något om.

• Tendens: Här ställs frågan vilka avsikter och intressen som präglar källan, dvs. om det finns skäl att anta att framställningen är skev i en viss riktning för att någon har intresse av att ge en viss bild av en händelse eller ett förlopp. Det är inte nödvändigtvis så att en mer ”neutral” framställning alltid är bättre än en mer tendentiös, åtminstone inte om man är medveten om tendensen; tvärtom kan skevheten i källan, särskilt när den lämnar uppgifter som går på tvärs mot tendensen (alltså strider mot upphovspersonens intressen), bidra till att stärka trovärdigheten i just dessa uppgifter.

En viktig aspekt i den källkritiska prövningen är till sist om källan kan betraktas som en kvarleva eller en berättande källa. Är det en direkt kvarleva av ett historiskt förlopp och vi kan fastställa dess äkthet – t.ex. ett kontrakt, en lagsamling eller ett mynt – är den definitionsmässigt en primärkälla som värderas mycket högt eftersom den genom sin blotta existens s.a.s. är en bit av historien. Olika former av beskrivningar gjorda av människor – vare sig det är rättegångsprotokoll, brev eller målningar – är däremot s.k. berättande källor där beroende, tendens och närhet blir viktiga kriterier för granskningen. Samtidigt är det alltid den ställda frågan som avgör om en källa är berättande eller kan behandlas som en kvarleva, vilket är en helt avgörande poäng. Om själva syftet exempelvis är att undersöka hur en resenär uppfattade ett främmande land blir hennes eller hans beskrivning en kvarleva i relation till frågor om författarens synsätt, men en berättande källa i förhållande till frågor om situationen i det aktuella landet.

Även om alla de moment som berörts här är relevanta i den källkritiska värderingen, handlar denna i praktiken alltid om en helhetsbedömning där olika aspekter vägs mot varandra och där kunskaper om det historiska sammanhanget används för att ytterligare fördjupa förståelsen om källans värde och relevans för frågan. Därmed är den källkritiska granskningen alltid en hermeneutisk process med en ständig växelverkan mellan del och helhet, källan och dess sammanhang. Av den anledningen är det också många som idag hellre talar om källanalys eller källvärdering snarare än källkritik.

Webben som medium

Oavsett vad vi kallar den är ovanstående framställning präglad av de former och uttryckssätt som förknippas med traditionell historisk forskning baserad på tryckt och otryckt material, främst text på papper av olika slag. Hur förändras källkritikens förutsättningar av det nya digitala landskapet i allmänhet och webben i synnerhet? Vad skiljer egentligen dessa två miljöer från varandra och vad är samma? För att kunna säga något om det behöver vi först ringa in vad internet, särskilt webben, är och vad det inte är, eftersom det inte alltid är självklart. Några av dessa kännetecken har vi redan berört, andra inte.

För det första bör det påpekas att internet egentligen är summan av en lång rad nätverk och protokoll som numera knyter samman världen: FTP, e-post, Usenet och, förstås, HTTP (webben) för att nu bara nämna några. Idag spelar också olika typer av specialiserade appar, program för både datorer, surfplattor och mobiltelefoner en växande roll för trafiken på internet, men det lämnar vi därhän för nu. I det följande är det just World Wide Web som står i centrum, eftersom det är där de verkligt stora informationsmängderna finns och det är där vi s.a.s. måste navigera utan att någon föregående filtrering egentligen har skett. Det är en stor skillnad mot tidigare, då publicering innebar att ett material hade passerat något slags gallrings- eller filtermekanism som innebar att inte riktigt vad som helst kunde slinka igenom.

På webben är det inte så, för även om nya filter börjat växa fram också där, innebär publicering av ett innehåll på webben i sig inget annat än att en person med tillgång till nätet valt att lägga upp det där. Med webben ”drabbas” vi alltså dels av ett informationsöverflöd av tidigare oanade proportioner, dels av det faktum att vi själva måste bli än mer kapabla att snabbt kunna granska och värdera uppgifter vi hittar där. Webben är alltså inte en källa utan ett medium, en kanal. Materialet där är inte bättre eller sämre än i något annat medium, men förutsättningarna för publicering ser ut på ett visst sätt och det påverkar hur vår källkritiska hållning bör komma till konkret uttryck.

Ett kännetecken är, per definition, att material på webben (vare sig det är text, bilder eller något annat) i praktisk mening inte går att granska fysiskt utan bara som ”data” eller ”innehåll”.[2] Den typ av källkritik som tidigare handlade om att studera papperssorter, bläcktyper m.m. är inte möjlig här, och om vi inte anlitar oerhört sofistikerad teknisk expertis med tillgång till serverloggar etc. kan vi oftast inte heller säga något ”säkert” om hur en viss fil hamnat i ett visst sammanhang på webben (vare sig rent tekniskt, i form av var den lagras på internet, eller i mer överförd bemärkelse hur den kommit till en viss webbplats). Av samma skäl kan vi ofta inte skilja på original och kopior på samma sätt, då duplicering i princip inte kostar någonting, och det är också relativt lätt att manipulera innehållet i exempelvis en text utan att vi direkt kan se det.

Det leder oss in på ett annat kännetecken för webben och för internet i allmänhet, nämligen att innehållet är föränderligt – vissa skulle säga instabilt – på ett sätt som inte riktigt gäller för pappersbaserat material. Även tryckta verk är visserligen inte fullt så oföränderliga och stabila som vi ibland vill tro, men det är ändå en kvalitativ skillnad, och ofta en del av själva poängen med webben att vi till i princip noll marginalkostnad kan förändra, utveckla, revidera, duplicera och radera innehåll där. Det betyder att beroendeförhållanden kan bli oerhört komplexa att reda ut när till exempel en viss text förekommer i ett stort antal varianter efter att ha spritt sig genom sociala medier, på bloggar och andra webbplatser. En annan konsekvens, som egentligen hör till avsnittet om hänvisningar nedan men bör nämnas redan nu, är att det i forskningssammanhang alltid är en god idé att spara undan eller göra en utskrift av webbsidor man tänker använda sig av eftersom de kan vara borta när man väl behöver dem; därför är det också viktigt att i näthänvisningar alltid ange datum för när en sida eller fil har hämtats. En sådan datumangivelse gör det också lättare att kontrollera om en i tid närliggande version av webbplatsen finns arkiverad hos Internet Archive (http://archive.org), om originalsidan inte längre finns kvar.[3]

Ett sista karakteristiskt drag för webben är slutligen det som gett den dess namn, nämligen det täta nät av ömsesidiga hänvisningar mellan sidor och resurser som gör att vi talar om hyperlänkning. Dessa nät av länkningar är viktiga för att de sätter in sidor i ett sammanhang som på vissa sätt (men inte alla) kan jämföras med ordnandet av material i ett arkiv efter proveniens (härkomst), dvs. genom att studera det kringliggande sammanhanget och källans placering i nätverket får vi viktig information om hur vi ska förstå den och dess tillkomst. De inbördes relationerna av länkar är också betydelsefulla i ett helt annat avseende, nämligen genom den viktiga roll de spelar för hur exempelvis Google rankar sökresultat; en av de faktorer som avgör hur högt en sida kommer i sökningar är just hur många andra sidor som länkar dit (och hur ”vällänkade” dessa sidor i sin tur är).

Källkritik på nätet

Vad betyder då allt detta för källkritik på nätet mer konkret? Ja, för det första får vi här, liksom annorstädes, aldrig glömma bort att vilka svar som är mest värdefulla beror på den fråga vi ställer. Det kan låta trivialt, men det är ändå viktigt att påpeka att det inte är samma sak att snabbt kolla upp en enkel faktauppgift som blivit aktuell vid middagsbordet, som att få ett sakligt och allsidigt underlag kring någon laddad fråga som man tänker skriva om i ett vetenskapligt sammanhang; i det förra fallet är konsekvenserna av en felaktig eller missvisande uppgift mindre än i det senare, där det också blir mycket viktigare att bilda sig en uppfattning utifrån genuin och djup sakkunskap från flera experter på ett område.

För det andra är en mer generell förändring, kanske tvärtom mot vad många skulle tro i första rummet, just detta att betydelsen av djup ämneskunskap om något bara blir än viktigare när man använder sig av material från webben. Ja, där finns en ocean av information, tillgången är större än någonsin, men detsamma kan sägas om osäkerheten kring hur all denna rikedom ska värderas. Och det enda sättet att göra sådana värderingar är att kunna utgå från just sakkunskap, antingen sin egen eller andras som man litar på. Inom områden man själv inte behärskar är det därför viktigt att kunna falla tillbaka på en mer generell kompetens att identifiera personer och institutioner man bedömer ha stor trovärdighet.

För att kunna göra det blir, i internetvärlden, för det tredje sammanhanget (i vid mening) som en källa återfinns i av central betydelse. Just eftersom det handlar om ett nätverk, ytterst ett socialt system, blir källans plats i detta system ett någorlunda säkert mått på dess trovärdighet – särskilt i de fall där vi själva saknar kunskap för att bedöma den. Dvs. vem är det som säger något och vilken auktoritet (authority) bedömer vi att den personen har? Där kan vissa tekniska faktorer som domänadress och institutionstillhörighet spela in (t.ex. tillmäts välrenommerade universitet hög trovärdighet i vetenskapliga sammanhang), men också och kanske än mer vilka som länkar till eller behandlar källan ifråga som trovärdig. Samtidigt måste man också hela tiden i detta nätverk vara vaksam på att varje enskild länk kan förflytta en runt halva jorden och ställa en inför en helt ny avsändare med en helt annan avsikt än den vi betraktade för bara en minut sedan; och en enstaka länk betyder inte nödvändigtvis att någon vi litar på gett sitt ”godkännande” av någon för oss helt okänd person.

I sista hand är det alltså, i den digitala liksom den fysiska världen, alltid en fråga om en helhetsbedömning där olika faktorer vägs mot varandra. Ingen källa står över kritik, vi har alla våra motiv och intressen (även om det i vissa fall blir mer problematiskt än andra), och även den mest trovärdiga auktoritet kan ha fel. Det gäller alltså att utgå från vad ens fråga är, vilken typ av information och kunskap man är ute efter och väga källans värde utifrån ens samlade erfarenhet. Som Maria Ågren har påpekat i en mycket inflytelserik artikel om källkritik måste vi också alltid komma ihåg att minst lika viktig som källkritik är självkritiken, att vara medvetna om de tendenser som präglar vår egen bedömning av källorna och de uppgifter de innehåller.[4]

Det hittills sagda sammanfattas nedan i en mer handfast ”checklista” med några av de frågor som man kan eller bör ställa sig när man försöker bedöma en källa på webben, en lista som är sammanställd utifrån några av de oftast förekommande lathundarna för källkritik på webben.[5] Viktningen av respektive moment kan självfallet variera beroende på vilken fråga man har och vilken typ av material man söker, och i slutändan blir det alltid fråga om jämkning och sammanvägning av dessa (och kanske andra) aspekter.

Vem är det som uttalar sig?

– Var är jag? Tekniskt: Domänadress (www.uu.se osv.)

– Framgår det vem som står bakom/skrivit texten?

– På vilka grunder/utifrån vilka kunskaper uttalar hon/han sig?

– Är sidan publicerad av en välkänd/respekterad institution?

Vad är avsikten?

– Försäljning, ideologiska motiv, (påstått) saklig information…?

När och hur tillkom informationen?

– Är informationen aktuell?

– Anges det när sidan uppdaterades?

– Anges det vid vilken tidpunkt informationen kom till?

Relevans/värde

– Täcker källan in min fråga avseende bredd, djup, period, område?

– Är framställningens nivå rätt för mitt syfte?

– Finns materialet i en mer ursprunglig eller för mig mer relevant version någon annanstans?

Innehållets trovärdighet

– Hur kontrollerbart är innehållet? (Referenser, länkar osv.)

– Anges grunden/underlaget för de påståenden som görs?

– Är antaganden och slutsatser rimliga i förhållande till materialet?

Sammanhanget

– Hur hamnade jag här? Vem har länkat till sidan?

– Vad säger andra om denna källa/sida/upphovsman?

Länkning och hänvisningar

Till sist några ord om hantering av länkning och hänvisningar på webben. Hyperlänkarna är, som sagt, ett av mediets kännetecken, men komplexiteten och föränderligheten kan också göra det svårt att uppnå den stabilitet och permanens i hänvisningarna som traditionellt har varit ett ideal inom forskningen. En annan utmaning är att information, uppgifter, data som hämtats från internet, till och med om vi begränsar oss till just webben, kan komma i så många olika former och uttryck att det kan vara svårt att hitta format som tydliggör både vad det är för typ av källa och var man hittat den. För ett blogginlägg blir hänvisningen inte likadan som för en tweet, och kanske inte helt identisk med en enskild sida på en ”statisk” webbplats heller.[6]

Även om en praxis håller på att växa fram på olika håll – t.ex. har den amerikanska Modern Language Association formulerat en rekommendation för hänvisningar till tweets – råder det därför viss oklarhet om hur vetenskapliga citeringar ska utformas.[7] I den osäkerheten gäller det att påminna sig om syftet med sådana hänvisningar, nämligen att göra det möjligt för läsare att lokalisera det åberopade materialet eller en motsvarande källa och granska det själv. Det gör att hänvisningar bör utformas så att de ger uppgift om:

  • upphov (person/institution – erkänsla åt skaparen av verket/arbetet),
  • rubrik/titel på citerat verk/material; vid behov också den
  • publikation verket är en del av (t.ex. blogg, webbplats, socialt nätverk) samt ev.
  • datum för tillkomst/publicering,
  • adress (t.ex. en http-länk i klartext så den följer med vid utskrift/konvertering),
  • datum för hämtning/nedladdning och (om det behövs för tydlighets skull)
  • typ av källa/material/verk, t.ex. ”blogginlägg”, ”tweet”, ”Facebookstatus” etc.

För ett blogginlägg kan en hänvisning enligt ovan t.ex. se ut så här:

Jessica Parland-von Essen och Kenneth Nyberg, ”Text: Inledning”, Historia i en digital värld 2013-05-15, https://digihist.se/2013/05/15/text-inledning/ (hämtad 2013-09-05). [Blogginlägg.]

Och för en tweet:

Barack Obama (BarackObama), ”Four more years. pic.twitter.com/bAJE6Vom”, 2012-11-07, https://twitter.com/BarackObama/statuses/266031293945503744 (hämtad 2013-09-05). [Tweet.]

Observera att denna form inte är den som rekommenderas av MLA, där hela tweeten citeras men länkadressen utelämnas enligt följande:

Obama, Barack (BarackObama). ”Four more years.
pic.twitter.com/bAJE6Vom” 7 November 2012, 5.16 a.m. Tweet.

Att utelämna adressen på detta vis anser vi är olämpligt, särskilt eftersom det är notoriskt svårt att få fram just tweets som är mer än några dagar gamla på grund av hur Twitters sökfunktion är upplagd. Liksom för annat webbmaterial tycker vi därför att tweets bör citeras med en länk som leder direkt till den aktuella sidan.

< Föregående avsnitt   |   Nästa avsnitt >


[1] Jfr Rolf Torstendahl, ”Källkritik, metod och vetenskap”, Historisk tidskrift 125:2 (2005), http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2005-2/2005-2_209-217.htm (2013-09-07). Artikeln ingår i Historisk tidskrifts temanummer om källkritik (125:2) från 2005, som innehåller flera intressanta bidrag och sammantaget ger en god bild av hur historiker idag ser på dessa frågor.

[2] Stig Roland Rask, ”Nätet som källa och text” (Stockholm: Delegationen för IT i skolan 1999),http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.151275!/Menu/article/attachment/520185.pdf (PDF, hämtad 2013-09-02). Denna lilla skrift är, som Rask själv skriver i en artikel från 2010, ”ett barn av sin tid” och därför delvis föråldrad, men den innehåller också en rad kloka observationer om vad som kännetecknar internet jämfört med tidigare dominerande medier.

[3] Det finns också argument för att obeständigheten hos hemsidor gör att man inte bör eller behöver ange datum då man hämtat en sida, och dem har Jessica Parland-von Essen skrivit om bl.a. i två blogginlägg (båda hämtade 2013-09-07): ”Webbarkiv”, Essetter 2010-01-01, http://essetter.blogspot.fi/2010/01/webbarkiv.html, och ”Om att hänvisa till webbsidor”,  Essetter 2011-02-03, http://essetter.blogspot.fi/2011/02/om-att-hanvisa-till-webbsidor.html.

[4] Maria Ågren, ”Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning”, Historisk tidskrift 125:2 (2005),http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2005-2/2005-2_249-262.htm (2013-09-02).

[5] Se t.ex. ”Critically Analyzing Information Sources”, Cornell University Library,http://olinuris.library.cornell.edu/ref/research/skill26.htm; ”Källkritik”, Umeå universitetsbibliotek,http://www.ub.umu.se/skriva/kallkritik; ”Kolla källan”, Skolverket,http://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan; och Kristina Alexandersson, ”Källkritik på Internet”, Stiftelsen för Internetinfrastruktur,https://www.iis.se/lar-dig-mer/guider/kallkritik-pa-internet/ (samtliga hämtade 2013-09-03).

[6] Jfr Jessica Parland-von Essen, ”Att hänvisa till en tweet”, Essetter 2012-03-11, http://essetter.blogspot.fi/2012/03/att-hanvisa-till-en-tweet.html (hämtad 2013-09-07).

[7] ”How do I cite a tweet?”, Modern Language Association, http://www.mla.org/style/handbook_faq/cite_a_tweet (hämtad 2013-09-07).

En reaktion på ”Källkritik och hänvisningar på webben

  1. Pingback: Text: Källkritik och hänvisningar på webben | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s