Kenneth Nyberg

Genom åren har många profetior uttalats om de omstörtande följder den nya teknologin skulle få, även inom högre utbildning och forskning, men hittills har de i stor utsträckning kommit på skam. Även om datorer blivit vanliga redskap i olika delar av verksamheten har de inte varit mer än just hjälpmedel för att göra det man redan gjorde förut på ett bättre, snabbare och mer effektivt sätt. Ett kvalitativt nytt drag i det som hänt sedan millennieskiftet, och i synnerhet de senaste fyra–fem åren, är emellertid de sociala och ekonomiska konsekvenserna av den teknologiska utvecklingen i takt med att tekniken blivit alltmer mobil och tillgänglig (jfr ovan). Det gör, menar vi, att vi som lärare och forskare mer systematiskt måste börja diskutera hur vi ska förhålla oss till den digitala utmaningen och dess följder för hur vi arbetar med historisk kunskapsbildning.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att systemet har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Det är en inte helt ovanlig hållning, särskilt då personer som arbetar med historia och historiska material gärna slår vakt om traditioner och beprövade modeller. Det är också en förståelig reaktion, särskilt inför det slag av oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan hållning inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden.

Vi behöver därför på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför? Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket skulle kunna få mycket olyckliga konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som att vi är odelat positiva till den tekniska utvecklingen och dess samhälleliga följder, utan som ett uttryck för övertygelsen att vi aktivt måste förhålla oss till denna utveckling för att inte överflyglas av den. Vi måste fråga oss vad som händer med själva kunskapen och hur framtidens historia ska skrivas. Bara om vi förstår de nya förutsättningarna, miljöerna och verktygen har vi några som helst möjligheter att i viss mån påverka dem och få till stånd en kritisk diskussion om för- och nackdelar med olika redskap och metoder. Vi måste också kunna föra en diskussion om på vilket sätt vårt tidigare kulturarv bäst digitaliseras och hur vi kan förhindra att vi förlorar för framtiden viktiga digitala material. Vi hoppas att denna bok både ska underlätta förståelsen och bidra till den kritiska diskussionen om historia i en digital värld.