Avsnitten i detta kapitel är, när inget annat anges, författade av Kenneth Nyberg och Jessica Parland-von Essen och består av följande:

• Den digitala utmaningen
• Betydelser av digitalisering
• Digital humaniora: definitioner och debatter
• Fältet digital historia
• Bokens syfte och utgångspunkter
• Noter

* * *

Den digitala utmaningen

Under 1600- och 1700-talen, ja ända fram till slutet av 1900-talet, har vi levt i en tid där böcker och andra trycksaker har varit den otvivelaktigt viktigaste och effektivaste kanalen för vetenskaplig kunskapsspridning. Inte ens den bästa lärare, forskare eller professor har genom sina föreläsningar eller brev kunnat få ett sådant genomslag som en bästsäljande bok som spridits till otaliga bibliotek och kanske slitits i läsarnas händer under decennier. Samtidigt som makthavarna försökt styra bokmarknaderna, har den viktigaste faktorn för att begränsa spridningsmöjligheterna ändå ofta varit de kostnader som är förknippade med produktion och distribution av trycksaker. Dessa har gjort förhandsgallring till ett viktigt element inom spridning av vetenskaplig kunskap och information, också om man frånser andra motiv att begränsa tillgång till distributionskanaler.

De senaste decennierna har detta informationslandskap förändrats på ett mycket radikalt sätt av den utveckling som omväxlande har kallats data-, IT- eller den digitala revolutionen. Hur djupt dess rötter sträcker sig kan diskuteras, men i det allmänna medvetandet började den med datorer och programvara för såväl affärstillämpningar som spel under 1960-tal och tidigt 1970-tal. Efter hand blev datorerna och annan elektronisk utrustning alltmer av en konsumentprodukt, en förskjutning som accelererade först med mobiltelefonernas intåg och därefter den snabba etableringen och spridningen av internet i breda kretsar under sent 1990-tal.

Sedan millennieskiftet har både hård- och mjukvara i ökande utsträckning inriktats på mobil användning genom en konvergens mellan datorer, telefoner och nya produktkategorier som spelkonsoler och surfplattor. Detta har blivit än mer uttalat i och med den explosionsartade tillväxten av en mycket varierande flora av sociala medier, ett notoriskt svårdefinierat samlingsbegrepp för olika nätbaserade miljöer för social interaktion och informationsspridning i realtid.

Den nya tekniken i allmänhet och sociala medier i synnerhet har på ett oerhört kraftfullt sätt förändrat hur människor, främst men inte enbart i mer välmående länder, interagerar med omvärlden. I vidare mening har detta bidragit till att medier blivit en allt viktigare del av människors liv, och det till en sådan grad att det moderna samhället knappast ens är begripligt om man inte beaktar just mediernas roll. Framför allt smarta telefoner, men också andra tekniska lösningar används dels för att upprätthålla en intensiv kommunikation med vänner och familj, dels för mediekonsumtion eller andra tjänster som i varierande utsträckning förutsätter tillgång till internet. Dessa båda användningsområden är ofta inte separata aktiviteter, utan intimt sammanvävda med varandra genom sociala medier av olika slag.

Några enkla statistiska uppgifter får här räcka som exempel på det genomslag som den nya tekniken har fått:

• År 1997 använde hälften av alla svenska 15-åringar internet. Åldern vid vilken denna andel uppnåddes hade 2004 sjunkit till nio år, och 2011 var det hälften av alla treåringar som använde internet.[1]
• År 2015 använde 91% av svenskarna internet.[2]
• År 2012 hade ungefär tre fjärdedelar av finländska ungdomar i åldern 13–16 årpublicerat sig på webben under de två senaste veckorna.[3]

Det bör poängteras att detta inte bara handlar om att ungdomar idag använder en annan teknisk pryl för underhållning och kommunikation än de gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Genom den ständiga tillgången till information och möjligheten att omedelbart sprida nyheter eller andra data i socialt formade nätverk, skapas helt nya mönster för hur människor bygger upp sin förståelse av omvärlden och interagerar med den. Traditionella auktoriteter undermineras när informationsflödet inte kan kontrolleras på samma sätt som tidigare vilket får politiska, ekonomiska och kulturella följder: ”den arabiska våren” 2011, den snabba försvagningen av konventionella massmedia – dagspress, bokutgivning, musik- och filmdistribution – och så vidare.

Sammantaget rör det sig om en radikal omstöpning av grundläggande samhällsstrukturer som, även på relativt kort sikt, är mycket svår att överblicka. Under de senaste åren har visserligen den tidiga starka optimismen kring webbens öppenhet och demokratiserande funktion kommit att mattas av något i takt med att de stora amerikanska nätföretagens makt över våra digitala liv har ökat: Google, Facebook, Apple, Microsoft och Amazon för att nu bara nämna några. Vi skulle också kunna peka på den uppmärksamhet allehanda regeringars övervakningsprogram har väckt och det faktum att sociala medier i ökande utsträckning tenderar att fungera som megafoner för redan kända personer och varumärken snarare än “den lilla människan”, samtidigt som (lite paradoxalt) den växande diskussionen om pöbelmentalitet och näthat kanske kan sägas dämpa förhoppningarna om webbens demokratiska potential från motsatt håll.

Till detta bidrar att det gradvis skett en förskjutning i “uppmärksamhetens ekonomi” inte bara från traditionella medier till nätbaserade sådana, utan också från den öppna webben till sociala medier och appar (särskilt för meddelanden och chat) vilka i grunden är slutna och kommersiella plattformar. I synnerhet Facebook har börjat få en alltmer dominant position ifråga om både kommunikation, nyhetsspridning, underhållning och annonsering i den digitala världen.

Med tanke på de farhågor en sådan utveckling väcker på många håll kan det vara nyttigt att påminna sig om att webben och många av dess egenskaper är ett resultatet av forskares och idealisters arbete för en bättre värld. Många drag i den nya digitala värld som denna bok behandlar liknar, återskapar eller förbättrar just vetenskapens processer, medan andra egenskaper undergräver traditionella akademiska tankesätt. Inte minst hotas den mycket starka expertauktoritet den akademiska världen tidigare kunnat ge sina medlemmar. Att förneka denna utmaning av en tidigare självskriven status är inte fruktbart. Tvärtom är det givande och värt att se den fria och mer demokratiska tillgången på information och kunskap som en god sak. Men man bör kunna spelets regler så gott det går och ta sitt ansvar genom att bidra på ett positivt sätt till utvecklingen. Det kräver att man är öppen för nya arbetssätt och diskurser.

Också om man inte aktivt deltar i denna utveckling, bör man som forskare i dag vara medveten om vad den digitala världen för med sig, vad där pågår och hur man kan delta och påverka. Dagens informationsteknologi erbjuder dessutom fantastiska möjligheter för var och en att söka och hitta både information och kontakter runt om i världen. Det är en sak som man inte har råd att förbise, och som man inte ens kan komma undan genom att ägna sig åt böcker eller gamla papper och föremål.

Många av de frågor som gäller historikerna och deras forskning i övergången till det digitala är mycket komplexa och tiden kommer att utvisa hur forskningen och forskarna finner sin plats, och hur till exempel publicerandet kommer att se ut i det långa loppet. Då det gäller den flyktiga digitala världen är det ändå bättre att man försöker tänka efter före. En forskare behöver alltid kunna verifiera och säkra sina källor, metoder och andra material och sprida sina resultat. I en värld där saker förändras med nästan ljusets hastighet är det en verklig utmaning.

[Tillbaka upp]

Betydelser av digitalisering

Jessica Parland-von Essen och Kenneth Nyberg

Digitaliseringen av själva forskningsarbetet har flera olika aspekter och dess genomslag inom historieämnet består därför av flera nivåer. Den första utgörs av historikerns vardagsverktyg och handlar om användning av datorer för ordbehandling, e-postkommunikation och informationssökning via webben. Den andra nivån kretsar kring material, dels omvandling av befintliga källor i digital form och dels användning av material som från början är digitalt. Ett tredje steg rör digitala metoder, där det hänt oerhört mycket på senare år. Vissa av dem innebär att datorer används för krävande beräkningar som inte tillför något kvalitativt nytt i metodväg, medan andra kan ge resultat som tidigare inte varit möjliga att få fram. Det sistnämnda gör att forskarna kan svara på helt nya frågor, vilket kan betraktas som en fjärde dimension av digitaliseringen. Till samma kategori, nya frågor och ny kunskap, räknas också det akademiska studiet – med digitala metoder eller andra – av det digitala samhället i sig. En femte och sista aspekt är de nya former för kunskapsspridning och samverkan med det omgivande samhället som digital teknik öppnar upp.

För historiker har en viktig konsekvens av den digitala utvecklingen varit en grundläggande förskjutning i tillgången på material: från brist till ett inte sällan oöverskådligt överflöd. Det gäller särskilt för dokumentationen av vår egen tid, då det produceras oerhörda mängder data för varje dag som går (i en takt som bara fortsätter att accelerera).[4] Även för tidigare perioder – där det kanske finns relativt få källor bevarade – har dock digitaliseringen betytt att det material som finns kvar blir mer allmänt tillgängligt för forskningen på ett helt annat sätt. På grund av att sökmetoderna i dag är annorlunda påverkas också avgränsningar och urval av material, och därigenom forskningsmetoderna. Det är inte längre bara viktigt vad man valt att spara i arkiven, utan också vad av allt detta man valt att digitalisera, vilket kan ses som ytterligare ett filter mellan oss och “vad som egentligen hänt”.

Både forskningsobjekt och arbetssätt har alltså redan förändrats på många sätt för de allra flesta historiker. Längre fram kommer vi i denna bok att diskutera alla de ovanstående betydelserna av digitalisering, med viss tyngdpunkt på material och metoder samt de frågor kring den historiska kunskapsbildningen som dessa aspekter aktualiserar. Redan nu bör vi dock nämna en grundläggande distinktion mellan två typer av digitala källmaterial som forskare ställs inför: de digitaliserade och de digitalbaserade (eng. born digital). Det förra syftar på digitaliserade versioner av material som har (haft) ett annat original, det senare på källor som är födda i digitalt format och därmed saknar original i egentlig betydelse eftersom de i praktiken skapas på nytt varje gång man tar del av dem.[5]

Både privata och offentliga aktörer har föresatt sig att digitalisera maximala mängder litteratur, till och med ”allt som någonsin tryckts”. Digitalisering kan ändå i praktiken betyda väldigt olika saker och att något finns digitaliserat behöver naturligtvis inte innebära att det finns fritt tillgängligt på nätet. Det beror inte minst på upphovsrättslagstiftningen, men det finns också andra ekonomiska orsaker till att hålla digitaliserade material bakom licens. Digitalisering är fortfarande dyrt och en stor investering, trots att kostnaderna sjunkit drastiskt i takt med att kapaciteten har ökat och kvaliteten har blivit bättre. Förutom texter digitaliseras också andra typer av material.

I gemen kan man säga att fördelen den enkla digitaliseringen tillför är stor. Den första och för många forskare största nyttan är den dramatiskt förbättrade sökbarheten, som dock också får metodiska konsekvenser. Vi kommer därför att ägna en del utrymme åt frågor kring sökning och de informationsstrukturer som påverkar sökning och resultaten vid sökning i källmaterial.

Digitaliseringen i de olika betydelser som beskrivits här har självfallet påverkat svenska historiker, men digital historia existerar inte som ett fält eller tydlig inriktning i Sverige idag, även om det sedan länge har funnits enskilda exempel på och företrädare för sådana perspektiv.[6] Under de allra senaste åren har det börjat komma allt fler tecken på en utveckling i den riktningen, både i form av introducerande översiktsartiklar i de traditionella facktidskrifterna och ett växande antal projekt med (i någon mening) digital tyngdpunkt.[7]

I Finland har situationen präglats av ännu större dynamik inom såväl digital historia som det större fältet digital humaniora tack vare satsningar som gjorts både på organisationsnivå och nationellt. Många forskningsprojekt har kommit igång och diskussionerna kring digitalisering av forskningsmaterial och -processer har överlag varit livlig. Fältet är brett i Finland och diskussionerna öppna, men fortfarande har det i praktiken handlat mycket om att utforska metoderna och att hitta en balans mellan data- och teknikdriven forskning och genuint humanistiska och historiska frågeställningar.[8] I Finland finns, vid sidan av kunnande i språkteknologi och semantiska frågor, en ganska stark tradition av traditionell kulturforskning, som också tagit former av forskning i sociala medier och spelforskning där man opererar med kvalitativa metoder.

Vi återkommer strax till frågorna om digital historia och humaniora som fält och deras inre dynamik, men låt oss först ta ett steg tillbaka och begrunda digitaliseringens “betydelser” i vidare mening. Ur ett samhällsperspektiv kan exempelvis konsekvenserna för den akademiska kunskapens betydelse bli mycket långtgående. Den mest grundläggande och omvälvande följden av den digitala utvecklingen är att information av alla slag sprids allt snabbare, längre, enklare och billigare. Det är med andra ord ett kommunikativt genombrott av samma dignitet i mänsklighetens historia som talet, skriften eller tryckkonsten. Medan den sistnämnda innebar en kraftfull utvidgning av möjligheterna till informationsspridning och opinionsbildning för den som hade erforderliga resurser och privilegier, betyder den digitala tekniken att dessa “inträdeskrav” sänks så radikalt att informationsflödet ökar exponentiellt och decentraliseras på ett sätt som gör att det blir mindre kontrollerbart på både gott och ont.

Det finns å ena sidan en oerhörd demokratisk kraft i en sådan utveckling, men den kan också bidra till en fragmentering i subkulturer, att osanningar och odemokratiska åsikter sprids och att fenomen som näthat får större spelrum. En annan konsekvens är att den några hundra år gamla idén om individuell upphovsrätt utmanas i en kultur där kopiering och modifiering av andras skapelser (oavsett medium) är oändligt mycket lättare än tidigare. Det är en utveckling som ibland sammanfattas under slagordet Everything is a remix,[9] och som på en mer fundamental nivå bidragit till den mer allmänna tendensen i det sen-/postmoderna samhället att själva idén om ett sökande efter gemensamma ”sanningar” om verkligheten undergrävs. Istället tillskrivs mångfalden av uttryck för individuella tolkningar av världen ett egenvärde i högre grad än tidigare.

Dessa tendenser skapar en delvis helt ny situation för historiker och andra forskare att verka i. När den moderna vetenskapen växte fram var det den som stod för en kunskapsdemokratisering och utmaning mot befintliga auktoriteter, men idag är det ofta forskarna som utgör auktoriteter genom sin ställning som experter. Denna position undergrävs nu, hävdar vissa, genom att information så snabbt och enkelt går att få fram via nätet, till exempel hos Wikipedia. (Om information är detsamma som kunskap kan dock diskuteras, och vi återkommer till den frågan längre fram.[10] Å andra sidan erbjuder webben, sociala medier och andra digitala kanaler helt nya möjligheter för forskare att synliggöra sin verksamhet och nå ut med sina kunskaper. Det kan i bästa fall leda till att historiker får en tydligare och mer given roll i människors ögon, genom att deras arbete avdramatiseras och blir mindre svårbegripligt för utomstående. Genom den typen av kanaler kan det rentav bli möjligt för forskare att mycket enklare än hittills samarbeta med lekmän i så kallade crowdsourcing-projekt (även det återkommer vi till i ett senare kapitel).

[Tillbaka upp]

Digital humaniora: definitioner och debatter

Som redan antytts är digital historia en del av, eller nära förbunden med, en bredare och i sig mycket mångfasetterad rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities). Bådadera, men särskilt den senare, förkortas ofta (i olika sammanhang) ”DH”, och det är i sig betecknande då gränsen mellan de båda är tämligen porös. Forskningsområden som språkteknologi eller användning av statistiska metoder och datorer i samhälls- eller beteendevetenskaper har varit vardag i decennier. Digitaliseringsprojekt har också funnits sedan åtminstone 1990-talet. Digital humaniora som begrepp är ändå nyare än så och har en konnotation av paradigmskifte som vuxit fram under de senaste femton åren. Ett av DH:s kännetecken är just tvärvetenskapligheten och mer allmänt uppluckringen av de traditionella disciplinerna och akademiska hierarkierna. För att förstå fältet digital historia och hur det förhåller sig till befintlig historisk forskning är det alltså viktigt att först förstå vad digital humaniora är (definitioner) och vad det handlar om (debatter).

Själva begreppet ”digital humaniora” är mångtydigt och flerskiktat, där allra minst tre olika betydelser kan urskiljas. För det första kan det användas som en rent generell beteckning på humanistisk forskning som på något vis bedrivs med digitala metoder; det är en definition som, beroende på tolkning, kan bli så generös att den omfattar nästan all humanistisk vetenskap. Det säger i sig något om den betydelse den digitala utvecklingen redan har fått för oss som humanistiska forskare, utan att de flesta av oss kanske funderat så mycket över konsekvenserna (trots att vi nog borde). Då vi söker information, använder digitala källor och kommunicerar vår forskning med hjälp av datorer formar det själva processen på olika sätt också om vi själva bara uppfattar dem som verktyg eller hjälpmedel. Samtidigt finns det många aspekter av de konsekvenserna en så vid definition inte fångar; den täcker bredden snarare än djupet – vissa skulle säga radikaliteten – i utvecklingen och dess följder.

För det andra kan därför digital humaniora också stå som samlingsnamn för ett antal mer eller mindre löst sammanhängande forskningsinriktningar vilka kännetecknas av att de bygger på mer omfattande eller systematisk användning av digitala verktyg och metoder, men där sådan användning i sig inte uppfattas innebära något kvalitativt annorlunda jämfört med annan forskning. För det tredje, slutligen, finns det en mindre men mycket synlig grupp av aktiva utövare vilka själva gärna definierar sig som just digitala humanister snarare än exempelvis historiker eller litteraturvetare. För dem handlar digital humaniora om mer än en samling nya forskningsverktyg; snarare innebär det ett visst (och delvis nytt) förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker i en situation där digitaliseringen på nytt har aktualiserat de grundläggande frågorna om vad kunskap och bildning är.

När vi talar om digital humaniora i det följande syftar vi i första hand på de två senare betydelserna, med viss tyngdpunkt på den sistnämnda, då det är i spänningsfältet mellan dessa två – eller snarare längs det spektrum som de representerar – som en ny ”digital historia” håller på att växa fram. Det är också en utgångspunkt som hamnar rätt nära en av de oftast citerade definitionerna av begreppet, den i Digital Humanities Manifesto från 2008:”Digital Humanities is not a unified field but an array of convergent practices”. Som helhet är det dock ett oerhört mångfasetterat och föränderligt landskap vi rör oss i, och det som följer kan därför inte bli något annat än en snabbskiss över några drag som för oss tycks särskilt relevanta här.[11]

Terminologin i sig är, som alltid, belysande. Det som nu tämligen allmänt kallas Digital Humanities har, med varierande grad av överlappningar, under det senaste decenniet också gått under namn som humanities computing, the computational turn, e-humanities och computational humanities. I sin nuvarande betydelse tycks termen digital humanities ha etablerats på allvar i samband med utgivningen av den inflytelserika antologin A Companion to Digital Humanities 2004. Ursprungligen skulle den ha hetat A Companion to Humanities Computing, men förlaget ansåg att titeln gav ett för snävt tekniskt intryck och en av redaktörerna, John Unsworth, föreslog då Digital Humanities istället.[12] Som Kathleen Fitzpatrick påpekar: ”Digital humanities thus grows specifically out of an attempt to make ‘humanities computing,’ which sounded as though the emphasis lay on the technology, more palatable to humanists in general.”[13]

Både som kompromiss och som paraplybegrepp står alltså digital humaniora för olika betydelser och bär på inneboende konflikter.[14] En sådan är den som Fitzpatrick antyder, den i själva uttrycket uppenbara spänningen mellan digital respektive humaniora, de ”tekniska” och de ”mänskliga” sidorna. Även om vi begränsar oss till det som ovan definierades som den aktiva DH-rörelsen, finns det en besläktad friktion som ständigt återkommer i försöken att ringa in och definiera vad DH är och inte är. Fitzpatrick igen:

It’s clear that there’s an overlap between […] scholars who use digital technologies in studying traditional humanities objects and those who use the methods of the contemporary humanities in studying digital objects—but clear differences lie between them. Those differences often produce significant tension, particularly between those who suggest that digital humanities should always be about making (whether making archives, tools, or new digital methods) and those who argue that it must expand to include interpreting.

The terms of this tension should begin to sound a bit familiar: It’s an updated version of the theory-practice divide that has long existed in other quarters of the humanities.[15]

Dessa spänningar kan ibland ta sig mycket konkreta uttryck i den, trots allt, relativt begränsade miljö som digital humaniora (som inriktning eller rörelse betraktad) ännu utgör. Till exempel uppstod en bitvis mycket frän och infekterad diskussion på bloggar och Twitter i början av 2013 om vem som egentligen”räknas” som digital humanist eller inte. Debatten föranleddes av boken Digital_Humanities, där ett avsnitt kallat ”A Short Guide to the Digital Humanities” bland annat innehöll en auktoritativt formulerad definition av DH vilken många uppfattade som snäv och exkluderande.[16] Som Wikipedia-artikeln om ”Digital humanities” i en tidigare version konstaterade, med hänvisning till antologin Debates in the Digital Humanities: ”The definition of digital humanities is volatile and is highly contested.”[17]

En bidragande faktor till att definitionsfrågorna ibland blir så laddade är utan tvivel, som redan antytts, att det finns en urskiljbar gruppering av mycket synliga digitala humanister med en tämligen uttalat ”ideologisk” profil. Om också i varierande mån präglas denna inriktning eller rörelse av tydligt artikulerade ideal om akademin som en lärande gemenskap med egalitära drag, där information ska flöda fritt och där man arbetar tillsammans i en anda av öppenhet, generositet och tolerans. Här finns kopplingar till såväl hackerkulturen som 1970-talets progressiva politiska rörelser, och för dem som har ett sådant synsätt på DH har fältet en demokratisk och emancipatorisk potential. För andra utövare, särskilt de som inte själva identifierar sig som digitala humanister men i stora drag arbetar med liknande verktyg och metoder, är sådana aspekter inte lika självklara och det kan bidra till friktion kring både prioriteringar och annat.

Den mer synliga strömning av digital humaniora som här ringats in har i hög grad dominerats av amerikanska forskare, åtminstone fram tills nyligen, medan det som tidigare kallades humanities computing har djupa rötter även i flera europeiska länder (inte minst i Norden). Mer generellt har också kritik, både inifrån och utifrån, riktats mot DH-nätverkens bristande representativitet ifråga om exempelvis genus och etnicitet; de som syns och hörs mest är, liksom i många andra akademiska sammanhang, framför allt anglosaxiska vita män.[18] Ofta uppfattas det som särskilt problematiskt mot bakgrund av rörelsens annars så ”progressiva” och egalitära profil. Kanske är det inte helt och hållet en slump att detsamma kan sägas om den amerikanska teknikindustrin, symboliserad av Silicon Valley, eftersom dess kultur (av ganska uppenbara skäl) åtminstone i vissa avseenden influerat DH:s framväxt och utveckling.

I Finland har en snabb utveckling ägt rum de senaste åren där inte minst tekniskt kunniga personer fungerat som förmedlare av metoder och verktyg mellan olika discipliner, vilket har skapat förutsättningar för gemensamma tvärvetenskapliga fora och en atmosfär av innovation.[19] Fältet är kraftigt påverkat av open source- och open science-ideologi och är följaktligen öppet och inklusivt. Om man är ”digital humanist” i Finland i dag hänger närmast på en själv, vad man identifierar sig som eller väljer att kalla sig, samtidigt som digital humaniora-kretsarna verkar ha lättare att söka kontakt med andra som använder liknande metoder än samarbete med sådana forskare inom den egna ”hemdisciplinen” som inte är aktivt intresserade av den nya metoderna. (Detsamma kan i viss utsträckning sägas om Sverige, där fältet dock, som redan nämnts, inte har utvecklats lika snabbt som i Finland.)[20] Men eftersom också forskning i digital humaniora måste relatera till tidigare forskning, tolkning av data och andra källmaterial än data, finns det alltid en risk att forskningsprojekt med stark betoning på DH kommer att handla betydligt mer om teknik än humaniora. Detta är kanske i ett initialskede motiverat, då det är aktuellt att utveckla metoder. Likväl är diskussionen om vad man egentligen kan säga om något utgående från de digitala material och metoder vi har tillhands också viktig och måste ständigt hållas levande.

[Tillbaka upp]

Fältet digital historia

Liksom digital humaniora är digital historia (hädanefter DH) ett begrepp som ännu saknar en fast definition. I detta sammanhang syftar det emellertid på det fält som ligger i skärningspunkten mellan digital teknologi, sociala medier och vetenskaplig kunskapsbildning om människans förflutna. DH är ett försök till svar på den digitala utmaningen, där nya arbets- och kommunikationsformer för historiker utvecklas utan att de mest grundläggande målen för verksamheten egentligen har ändrats. Vid det amerikanska historikerförbundets årskongress 2012 lanserades DH på bred front, en parallell till hur digitala frågor anses ha fått sitt genombrott vid Modern Language Associations kongress tre år tidigare.[21]

Bland dem som drivit på utvecklingen inom området fram till dess kan särskilt nämnas Roy Rosenzweig Center for History and New Media (CHNM, https://chnm.gmu.edu) vid George Mason University i Virginia. De stod bakom många av DH-sessionerna vid AHA-kongressen 2012, var (och är) ansvariga för ett stort antal webbplatser och projekt och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning med koppling till digital historia (i vid mening).[22] Dess tidigare föreståndare Dan Cohen, som i april 2013 utsågs till chef för det nystartade Digital Public Library of America (http://dp.la), är en förgrundsgestalt inom digital humaniora mer generellt, och han spelar än idag en nyckelroll inom nätverken på området. Andra lärosäten i den anglosaxiska världen som tidigt etablerade en tydlig DH-profil är University of Nebraska-Lincoln, University of Virginia och Stanford University i USA samt University College London i Storbritannien. På senare år har antalet institutioner med digitalhistorisk verksamhet, liksom antalet centra för digital humaniora, ökat i allt snabbare takt både inom och utom det engelska språkområdet, inklusive i Norden (se nedan).

Det som ibland kallats den digitala vändningen (eng. the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

William G. Thomas har kortfattat skisserat några drag i den historia som lett fram till dagens situation. De stora socialhistoriska projekten runt 1970, med deras användning av kvantitativa metoder och datorer, spelar där en viktig roll, och 1986 bildades The Association for History and Computing (AHC, http://odur.let.rug.nl/ahc/) med bas vid University of London. Under 1990-talets lopp försköts tyngdpunkten från (stor)datorer och deras betydelse som computers i bokstavlig mening, alltså räknemaskiner, till den framväxande webben som arbetsverktyg och kommunikationskanal. Ett pionjärprojekt i det avseendet var Edward L. Ayers Valley of the Shadow, ett digitalt arkiv rörande det amerikanska inbördeskriget som lades ut på nätet med början 1993. Det var en av de allra första webbplatserna över huvud taget och erbjöd med teknikens hjälp komparativa och interaktiva drag som inte hade varit möjliga att åstadkomma i text eller andra traditionella media. Sedan dess har internet i allmänhet och webben i synnerhet blivit allt viktigare på allt fler sätt för forskarna.[23]

I Sverige är det, med få undantag, först de senaste åren som historiker har börjat förhålla sig till dessa förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete, åtminstone på ett mer systematiskt vis. Ett tidigt projekt som tydligt kan knytas till ”digital historia” är forskningsprogrammet Early Monasticism and Classical Paideia (MOPAI, http://mopai.lu.se/) i Lund, vilket bland annat syftar till att med hjälp av databaser möjliggöra jämförelser och analyser av tusentals äldre texter och textfragment på språk som arabiska, grekiska och latin. Mer nyligen har fler exempel av liknande slag börjat dyka upp och i vidare mening, alltså digital humaniora snarare än historia, finns som tidigare nämnts ett internationellt framstående tvärdisciplinärt centrum i Umeå, HUMlab (se not 6–7 ovan). I sammanhanget kan också nämnas miljöer som Humanities Lab i Lund, ett resurscentrum för tvärvetenskaplig forskning med IT-inslag, det nyligen startade Centrum för digital humaniora i Göteborg eller projekt som Språkbanken och Litteraturbanken i samma stad.[24]

I Finland tycks situationen vara likartad när det gäller organiserad verksamhet inom digital humaniora. En motsvarighet till HUMlab kunde man se i Aalto-universitetets Helsinki Media Lab (https://medialab.aalto.fi/), där man också samarbetar med kulturarvssektorn. men det finns även andra forskare vid Aalto som arbetar med digital humaniora i allmänhet och historia i synnerhet. Vid Helsingfors universitet finns ett magisterprogram i digital humaniora, som består av moduler från olika ämnen.[25] Vid Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi pågår från hösten 2014 undervisning i digital humanities som ett nytt biämne i samverkan mellan humanister och datavetare. Även vid Åbo universitet undervisas och forskas det i digitalkultur och det finns idag samarbetsplaner kring temat vid de båda universiteten i Åbo. Forskningsprojekt inom digital humaniora och historia finns vid flera universitet och det pågår livligt samarbete mellan forskare vid olika universitet och även Nationalbiblioteket och Riksarkivet.

Såväl för Sveriges och Finlands som övriga Nordens del tycks det alltså rimligt att anta, att det kommer hända mycket de närmaste åren samtidigt som digital historia ännu i hög grad är i sin linda i de nordiska länderna. Vilken riktning den kommer att följa är svårt att förutspå, men den digitala utvecklingen har redan gett upphov till en mängd nya möjligheter i fråga om material och metoder för historiker. I vissa fall har dessa nya möjligheter främst betytt att ”gamla” frågor kunnat besvaras snabbare eller enklare med nya metoder, men tekniken har också öppnat vägen för utforskning av nya frågeställningar eller aspekter av historien. Det har skett på flera sätt som det kan vara intressant att titta närmare på, inte minst med tanke på den ständigt återkommande diskussionen om vad och hur mycket som egentligen är nytt med den digitala tekniken.

För det första finns det ett gränsland mellan vad som bara är mer effektiva sätt att besvara gamla frågor och helt nya studier som inte kunnat genomföras utan den digitala tekniken. Det gäller till exempel vissa beräkningsintensiva, kvantitativa studier inom befolknings-, social- eller agrarhistoria som hade varit teoretiskt möjliga men i praktiken orimliga att genomföra utan kraftfulla datorer. Detsamma kan sägas om de resultat som så kallad text mining leder till inom lingvistik och litteraturvetenskap, där själva skalan på dagens textdatabaser och de verktyg som används för att analysera dem innebär helt nya forskningsmöjligheter. En del av den kunskap vi idag har om dessa aspekter är därför en direkt följd av den tekniska utvecklingen.

För det andra innebär vissa av de nya metoderna ett kvalitativt annorlunda sätt att både studera, rekonstruera och gestalta historiska skeenden och strukturer. Visualiseringar är kanske det tydligaste exemplet på det, särskilt de som erbjuder ett mått av interaktivitet som traditionella vetenskapliga texter inte förmår. Rumsliga relationer, förändring över tid, snabba växlingar mellan överblick och detaljgranskning blir på ett helt annat sätt tillgängliga för såväl forskare som lekmän genom användningen av multimediala verktyg vilka i sin tur bygger på digital teknik – och ofta enkel åtkomst via webben.

För det tredje ger den digitala utvecklingen i sig upphov till nya studieobjekt för historikerna. Dels kan det handla om helt nya fenomen, som de aspekter av mänskligt liv som nu utspelas på webben eller andra delar av internet; de har redan gett upphov till en ny disciplin som kallas web science, webbvetenskap, men kommer efterhand att bli allt viktigare även för historiker.[26] Dels kan det också handla om nya sammanhang där befintliga fenomen kan studeras, till exempel hur historiebruk och förhållningssätt till historisk kunskap kommer till uttryck i dataspel eller sociala medier. Sådana miljöer är minst lika intressanta för den typen av studier som dagstidningar och läroböcker traditionellt har varit.

Det kan med andra ord inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens historiker. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och kritiskt förhållningssätt. I fråga om transparens och kontrollerbarhet hos källor har dessa krav snarare ökat, i och med att åberopat material numera ofta går att länka till direkt, i digital form och omedelbart tillgängligt. De nya verktygen bygger alltså vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.[27]

[Tillbaka upp]

Bokens syfte och utgångspunkter

Jessica Parland-von Essen och Kenneth Nyberg

Som framgått i detta kapitel genomgår humanistisk forskning som bäst en förändring, dels på grund av att vår kultur, våra medier och arbetssätt förändras i takt med den teknologiska utvecklingen, och dels genom att rörelsen för digital humaniora driver på för förändring och aktivt söker nya metoder för forskning också inom historia. Mot den bakgrunden är avsikten med föreliggande bok att den ska fungera som en översiktlig introduktion till de nya metoderna och forskningens situation i detta nya, snabbt föränderliga landskap. Att försöka fånga allt det senaste eller heltäckande beskriva alla nya arbetssätt skulle emellertid vara ett fåfängt försök. I stället vill vi i första hand ge historiska och kritiska perspektiv på utvecklingen och på de utmaningar vi alla mer eller mindre medvetet och frivilligt står inför, då vi arbetar med vetenskaplig kunskapsbildning inom humaniora idag.

Genom åren har många profetior uttalats om de omstörtande följder den nya digitala teknologin skulle få, även inom högre utbildning och forskning, men hittills har dessa bara i viss mån realiserats. Även om datorer blivit vanliga redskap i olika delar av verksamheten har de inte varit mer än just hjälpmedel för att göra det man redan gjorde förut på ett bättre, snabbare och mer effektivt sätt. Ett kvalitativt nytt drag i det som hänt sedan millennieskiftet, och i synnerhet de senaste sju–åtta åren, är emellertid de sociala och ekonomiska konsekvenserna av den teknologiska utvecklingen i takt med att tekniken blivit alltmer mobil och tillgänglig. Dessutom har kvantitativt baserade metoder fått ett reellt uppsving igen inom historieämnet. Därmed måste vi också som lärare och forskare mer systematiskt diskutera hur vi ska förhålla oss till den digitala utmaningen och dess följder för hur vi arbetar med historisk kunskapsbildning. Inte minst behöver vi på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför?

Detta ska inte ses som uttryck för en odelat positiv syn på utvecklingen och dess samhälleliga följder, utan för övertygelsen att vi aktivt måste förhålla oss till denna utveckling för att inte överflyglas av den. Vi måste fråga oss vad som händer med själva kunskapen och hur framtidens historia ska skrivas. Bara om vi förstår de nya förutsättningarna, miljöerna och verktygen kan vi åtminstone i viss mån påverka dem och få till stånd en kritisk diskussion om för- och nackdelar med olika redskap och metoder. Vi måste också kunna föra en diskussion om på vilket sätt vårt tidigare kulturarv bäst digitaliseras och hur vi kan förhindra att vi förlorar för framtiden viktiga digitala material. Vi hoppas att denna bok både ska underlätta förståelsen och bidra till den kritiska diskussionen om historia i en digital värld.

Vår målsättning är att ge våra läsare både analytiska och konkreta redskap att hantera utvecklingen och frågor som man kan eller borde ställa sig då man arbetar med historia eller på annat sätt försöker förstå människan och hennes samhälle. Mjukvaror och informationsstrukturer påverkar hur kunskapen formas och förmedlas. De begränsar därmed också våra möjligheter, vi är hänvisade till den data vi har och den kod som är möjlig att producera. Detta gör att forskningen inom digital humaniora är rätt datadriven och teknologistyrd. Ju mer kritiskt och analytiskt vi kan förhålla oss till detta, desto större är våra möjligheter att forma utvecklingen. De nya metoderna presenteras mest ingående i fördjupningsartiklarna, bidrag skrivna av sakkunniga, oftast aktiva forskare, som kort och personligt berättar om sina projekt eller metodiska frågor de arbetat med. Dessa kan samtidigt fungera som en genomgång av aktuella spörsmål.

På en mer övergripande nivå är en viktig fråga hur forskningsresultaten och utvecklingen inom digital humaniora kommer att påverka utvecklingen inom de gamla disciplinerna. Utvecklingen ser ut att variera inom olika ämnen. I praktiken kan den som gått in för att vara “digital humanist” uppleva starka krav på att komma upp till bevis; man kanske möter skepsis från sina fakultetskolleger, medan man redan i utgångsläget får uppmuntran och välkomnas i DH-samfundet, som är eklektiskt gällande forskningsobjekt och gärna absorberar berikande epistem. Utmaningen kan vara att åstadkomma den vetenskapliga feedback-loop med den egna disciplinen, som skulle vara viktig. Om digitala humanister är verksamma endast i sina egna kretsar och publicerar i egna tidskrifter, kommer fokus ohjälpligt att ligga på metoder mer än på humaniora. Utmaningen för den digitala humanisten blir således dubbel: förutom att våga sig in på teknologi och mångdisciplinära, genuint integrerade samarbeten, borde man också våga gå tillbaka till de mest traditionalistiska akademiska kretsarna för att låta pröva sin forskning där.

Vår övertygelse är att en “välvillig teknikkritik” är ett nödvändigt och fruktbart sätt att närma sig digitaliseringen som fenomen. Det är också viktigt att de som inte själva aktivt använder digitala metoder kan förhålla sig till dem och den omfattande digitaliseringsprocess som ofrånkomligen påverkar vår kultur och vårt samhälle. Det är i själva verket avgörande att humanister kan ta en aktiv roll i processen, som annars riskerar att domineras för mycket av andra intressen och försvaga den humanistiska bildningens och de historiska perspektivens roll i samhället i stort. Både dagens och framtidens historiker och kvaliteten på deras arbete kommer att påverkas av hur vi handlar idag. Vilken kunskap digitaliseras, på vilket sätt, hur blir den tillgänglig och användbar och vad ska bevaras för eftervärlden av alla de digitala material som uppstår varje sekund? Hur ser den nya historiska kunskapen ut och hur förmedlas den vidare? Detta är frågor som vi anser viktiga att reflektera över. Vissa punkter har vi tydligare uppfattningar om än andra och vi hoppas att diskussionen om dessa kan fortsätta i kommentarer, i sociala medier och på andra håll.

[Tillbaka upp]

Noter

[1] Erik Forsberg, ”Hälften av treåringarna använder internet”, Internetstatistik 2011-11-16, http://www.internetstatistik.se/artiklar/halften-av-trearingarna-anvander-internet/ (hämtad 2012-02-23).

[2] Per-Ola Mjömark, “Vi sammanfattar internetstatistikåret 2015”, Internetstatistik.se 2016-01-19, http://www.internetstatistik.se/artiklar/vi-sammanfattar-internetstatistikaret-2015/ (hämtad 2016-03-13).

[3] Rauna Rahja (red.), Nuorten mediamaailma pähkinänkuoressa, Mediakasvatusseura 2013, s. 8.

[4] Samtidigt bör det kanske påpekas att trots den snabba materialökningen är många frågor om beständighet och arkiv(ering), särskilt på längre sikt, bara delvis lösta. Det finns därmed en viss risk att mycket av detta nya källöverflöd visar sig vila på bräcklig och sårbar grund.

[5] Matthew Kirschenbaum, “The .txtual Condition: Digital Humanities, Born-Digital Archives, and the Future Library” Digital Humanities Quarterly 7:1 (2013), http://www.digitalhumanities.org/dhq/vol/7/1/000151/000151.html (hämtad 2016-03-16).

[6] I synnerhet design-, medie- och teknikhistoriska frågeställningar utgör till exempel ett inslag i verksamheten vid HUMlab vid Umeå universitet, en internationellt framstående miljö inom digital humaniora som särskilt ägnar sig åt utforskning av frågor i skärningspunkten mellan ”humaniora, teknologi och konst” (http://humlab.umu.se, hämtad 2016-03-19). För mer om begreppen digital historia och digital humaniora, se nedan.

[7] För översikter och introduktioner se t.ex. Thomas Nygren, “Digitala material och verktyg. Möjligheter och problem utifrån exemplet spatial history”, i Historisk Tidskrift 133:3 (2013), s. 474–482, http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2013-3/HT_2013_3_474-482.htm; Thomas Nygren, Anna Foka och Philip I. Buckland, “The Status Quo of Digital Humanities in Sweden: Past, Present and Future of Digital History”, i H-Soz-Kult, 2014-10-23, http://www.hsozkult.de/debate/id/diskussionen-2402; och Anna Nilsson Hammar, “Digital history”, Scandia 81:2 (2015), s. 99–110, http://tidskriftenscandia.se/sites/default/files/Scandia%20introducerar_digital%20history.pdf. Bland tidiga svenska projekt av olika karaktär finns till exempel Digital Atlas of the Roman Empire (http://dare.ht.lu.se/) och Early Monasticism and Classical Paideia (http://mopai.lu.se/) i Lund och Gender and Work (http://gaw.hist.uu.se/) i Uppsala; i sammanhanget kan även nämnas det kommande, webbaserade Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon i Göteborg. Ytterligare ett tecken på områdets utveckling är den forskarutbildningskurs i digital historia som Finn Arne Jørgensen i Umeå har gett i några år (http://www.digitalhistorian.net/umedh/; liksom övriga nämnda sidor hämtad 2016–03–24).

[8] Jessica Parland-von Essen, “Tankar kring den snabba utvecklingen i Finland 2015”, Historia i en digital värld 2016-01-05, https://digihist.se/2016/01/05/tankar-kring-den-snabba-utvecklingen-i-finland-ar-2015/ (hämtad 2016-03-24).

[9] Själva uttrycket förknippas ofta med Kirby Ferguson som är en av de som drivit tanken längst i en serie filmer och föredrag; se Everything is a Remix, http://everythingisaremix.info/ (hämtad 2016-03-19). I vidare mening är dock “remix-kulturen” ett av kännetecknen för nätlivet i allmänhet och “Web 2.0” i synnerhet, eftersom det starka genomslaget för sociala medier, interaktivt delande och kommenterande av innehåll på ett nytt sätt har synliggjort hur problematisk den starka idén om intellektuell, konstnärlig etc. originalitet (“det ensamma geniet”) i grunden är. Jfr Wikipedia, u.o. “Remix culture”, https://en.wikipedia.org/wiki/Remix_culture (hämtad 2016-03-19). Tanken om kulturen som en väv eller ett pyssel av vad som i dag också populärt kallas meme, alltså ett slags kulturelement eller kulturers “gener”, kan man också se paralleller till i t.ex. Claude Lévi-Strauss diskussion om “bricolage” i hans La pensée sauvage (1962). Även Juri Lotman skriver om semiosfären, ett begränsat tecken- och-betydelse-universum (Universe of the Mind, 1990). Denna syn på kulturen står givetvis i konflikt med en enkel idé om upphovsrätt, en diskussion som fördes av personer som Marcel Duchamp eller Roland Barthes redan långt innan den digitala kulturen drev saker till sin spets.

[10] Jfr Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper (Stockholm: Bonniers 2001).

[11] A Digital Humanities Manifesto, http://manifesto.humanities.ucla.edu/2008/12/15/digital-humanities-manifesto/ (hämtad 2016-03-28); jfr The Digital Humanities Manifesto 2.0, http://manifesto.humanities.ucla.edu/2009/05/29/the-digital-humanities-manifesto-20/ (hämtad 2016-03-28). Patrik Svensson, föreståndare för HUMlab vid Umeå universitet, publicerade 2009–2010 en artikelserie i fyra delar i Digital Humanities Quarterly där han tar ett helhetsgrepp på både fältet och termen Digital Humanities. Alla är läsvärda och har citerats flitigt, men se särskilt Patrik Svensson, ”The Landscape of Digital Humanities”, Digital Humanities Quarterly 4:1 (2010), http://digitalhumanities.org/dhq/vol/4/1/000080/000080.html (hämtad 2016-03-28).

[12] Susan Schreibman, Ray Siemens och John Unsworth (red.), A Companion to Digital Humanities (Oxford: Blackwell 2004), http://www.digitalhumanities.org/companion/ (hämtad 2016-03-28); den nyligen publicerade andra upplagan av boken har titeln A New Companion to Digital Humanities (Chichester: John Wiley & Sons 2016; ej tillgänglig online). Historien om hur titeln kom till publicerades först i Matthew G. Kirschenbaum, ”What Is Digital Humanities and What’s It Doing in English Departments?”, ADE Bulletin 150 (2010), http://mkirschenbaum.files.wordpress.com/2011/03/ade-final.pdf (PDF, hämtad 2016-03-28). Angående the computational turn se David M. Berry (red.), Understanding Digital Humanities (Houndmills: Palgrave Macmillan 2012).

[13] Kathleen Fitzpatrick, ”The Humanities, Done Digitally”, The Chronicle of Higher Education 2011-05-08, http://chronicle.com/article/The-Humanities-Done-Digitally/127382/ (hämtad 2016-03-28). I en av Patrik Svenssons tidigare nämnda artiklar diskuteras relationen mellan dessa två begrepp; se hans “Humanities computing as digital humanities” Digital Humanities Quarterly 3:3 (2009), http://digitalhumanities.org/dhq/vol/3/3/000065/000065.html (hämtad 2016-03-28).

[14] Utöver hänvisningarna i övriga noter kan nämnas Jason Hepplers webbsajt What is Digital Humanities? (http://whatisdigitalhumanities.com, hämtad 2016-03-28). Den innehåller hundratals citat om vad digital humaniora är från aktiva utövare och vid varje besök på sajten väljs en av dessa formuleringar slumpvis ut och presenteras för läsaren.

[15] Fitzpatrick.

[16] Anne Burdick et al, Digital_Humanities (Cambridge och London: MIT Press 2012), http://mitpress.mit.edu/sites/default/files/titles/content/9780262018470_Open_Access_Edition.pdf (hämtad 2016-03-28), s. 121–135. Det aktuella avsnittet finns också tillgängligt som separat PDF på http://jeffreyschnapp.com/wp-content/uploads/2013/01/D_H_ShortGuide.pdf (hämtad 2016-03-28). För ett uppmärksammat blogginlägg med kritisk udd se David Golumbia, ”[D]igital humanities: two definitions”, Uncomputing 2013-01-20, http://www.uncomputing.org/?p=203 (hämtad 2016-03-28).

[17] Wikipedia, u.o. ”Digital Humanities”, http://en.wikipedia.org/wiki/Digital_humanities (hämtad 2013-07-10), och Matthew K. Gold (red.), Debates in the Digital Humanities (Minneapolis: University of Minnesota Press 2012), http://dhdebates.gc.cuny.edu (hämtad 2016-03-28). Wikipedia-artikeln har sedan sommaren 2013 reviderats ett antal gånger och den närmast motsvarande formuleringen i nuvarande version tonar ner spänningarna kring begreppet: “The definition of the ‘digital humanities’ is something that is being continually formulated by scholars and practitioners” (hämtad 2016-03-28).

[18] Några nyckelreferenser i sammanhanget, t.ex. till texter av Tara McPherson och Roopika Risam, finns samlade i ett blogginlägg av Patrik Svensson som publicerades i anslutning till hans plenarföreläsning vid den första nordiska konferensen i digital humaniora (DHN) i Oslo den 16 mars 2016; se Patrik Svensson “NDH Keynote References”, http://patriksv.net/2016/03/ndh-keynote-references/ (hämtad 2016-04-02). Projektet Around DH in 80 days (http://www.arounddh.org/) som genomfördes under 2014 kan också ses som ett försök att vidga förståelsen av och medvetenheten om digital humaniora som en global företeelse långt utöver den så ofta dominerande anglosaxiska ramen.

[19] Om utvecklingen i Finland se Jessica Parland-von Essen, “Digital humanist-syndromet”, Essetter 2016-02-20, http://essetter.blogspot.fi/2016/02/digital-humanist-syndromet.html, och “Akademins DIGIHUM-program har kommit igång”, Essetter 2016-03-22, http://essetter.blogspot.fi/2016/03/akademins-digihum-program-har-kommit.html, samt “Tankar kring den snabba utvecklingen i Finland 2015”, Historia i en digital värld 2016-01-05,https://digihist.se/2016/01/05/tankar-kring-den-snabba-utvecklingen-i-finland-ar-2015/ (samtliga hämtade 2016-03-28).

[20] Jfr de översikter av svensk digital humaniora, med tyngdpunkt på historia, som nämns i not 7 ovan. I början av 2015 inrättades ett Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet (http://cdh.hum.gu.se/) och ett år senare bildades ett Forum för digital humaniora vid Uppsala universitet (http://www.uu.se/press/nyheter/artikel/?id=5990). Initiativ till en satsning av liknande slag har nyligen även tagits vid Linnéuniversitetet (https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/nyheter/2016/digital-humaniora-ett-nytt-och-spannande-initiativ-vid-linneuniversitetet/), vilket bidrar till intrycket att fältet håller på att etablera sig också i Sverige. Ytterligare tecken på det utgörs av de många svenska deltagarna vid DHN-konferensen i Oslo 2016; se t.ex. sessionsreferat i Kenneth Nyberg, “DHN impressions, day 2 and 3”, Historia i en digital värld 2016-03-17, https://digihist.se/2016/03/17/dhn-2016-impressions-day-2-and-3/ (hämtad 2016-04-08). Jfr också not 24 nedan.

[21] American Historical Association, ”126th Annual Meeting”, http://www.historians.org/annual/2012/index.cfm (hämtad 2016-04-08); om MLA 2009 se Matthew G. Kirschenbaum, ”What Is Digital Humanities and What’s It Doing in English Departments?”, ADE Bulletin 150 (2010), http://mkirschenbaum.files.wordpress.com/2011/03/ade-final.pdf (PDF, hämtad 2016-04-08).

[22] CHNM:s webbplats nås på adressen http://chnm.gmu.edu. Exempel på resurser som tagits fram vid CHNM är referensverktyget Zotero (http://www.zotero.org), webbutställningsplattformen Omeka (http://www.omeka.net), forskarportalen Digital Humanities Now (http://digitalhumanitiesnow.org) och lärarportalen Teachinghistory.org (http://teachinghistory.org) (samtliga hämtade 2016-04-08).

[23] William G. Thomas, III, ”Computing and the Historical Imagination”, i Schreibman et al, s. 59–62. Webbplatsen för Valley of the Shadow finns på http://valley.lib.virginia.edu (hämtad 2016-04-08).

[24] HUMlab, http://humlab.umu.se/sv/om-oss/vaar-verksamhet/; Lund Humanities Lab, http://www.humlab.lu.se; Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet, http://cdh.hum.gu.se/; Språkbanken, http://spraakbanken.gu.se; och Litteraturbanken, http://litteraturbanken.se (samtliga hämtade 2016-04-08). Jfr även not 20 ovan.

[25] Även vid Göteborgs universitet planeras en masterutbildning i digital humaniora, vilken ska starta hösten 2017.

[26] Se Web Science Trust, http://webscience.org (hämtad 2016–04–08)

[27] Jfr Kenneth Nyberg, ”Om digital historia efter Chicago”, Tidens skiften 2012-01-13, http://tidensskiften.se/2012/01/13/om-digital-historia-efter-chicago/ (hämtad 2016-04-08).

[Tillbaka upp]