Vad har egentligen hänt?

Kenneth Nyberg

Det har nu blivit dags att summera vad allt det ovan sagda innebär för den historiska kunskapsbildningens betydelse och funktion i en digital värld. Vi kommer att göra det genom att diskutera kontinuitet och förändring ur historikernas perspektiv. Hur påverkas historikerrollen av digital teknik och sociala medier samt dessas genomslag i samhället i stort?

För att besvara den frågan kan vi först ställa oss en annan: Vad menar vi egentligen med ”historiker” och hur länge har sådana funnits? Svaret kan å ena sidan sägas vara att de funnits i alla tider, om vi bara menar någon som intresserar sig för det förflutna och förmedlar sina kunskaper och tolkningar av det till det omgivande samhället. Å andra sidan genomgår också historikerrollen ständigt nya förändringar, vilket gör att dagens historiker på många sätt skiljer sig mycket från dem som verkade för bara ett par decennier sedan. Man skulle dock kunna hävda att grundmodellen för det som historiker uppfattas vara idag tog form i samband med 1800-talets professionaliseringsprocess. Det är en modell baserad på just historikers ställning som professionella experter, med en vetenskaplig legitimitet grundad i den källkritiska metoden och specialiserad kunskap om befintliga källmaterial och dessas relation till relevanta frågeställningar. På en rad punkter är det den modellen som nu utmanas till följd av de förändringar den digitala utvecklingen för med sig.

Vari består då dessa förändringar? Hur kan man på några få rader sammanfatta konsekvenserna av den digitala revolutionen? Ja, vad det i grunden handlar om är att transaktionskostnaderna för informationsspridning och kommunikation på kort tid fallit dramatiskt, särskilt i industrialiserade länder. Följden har blivit radikalt utvidgade möjligheter till mänsklig interaktion och åtkomst av information oavsett tid och rum, dvs. tillgänglighet, vilket också fört med sig kraftigt ökade förväntningar på öppenhet från myndigheter, företag och forskare. Även själva idén om en skarp gräns mellan privat och offentligt har börjat undermineras, något som särskilt de sociala mediernas framväxt de senaste åren har bidragit till där offentlig kommunikation har intimiserats enligt mönster som tidigare bara gällde mer personliga relationer.

En annan följd av den lätthet med vilken information sprids och reproduceras är att verksamheter vars existensberättigande i någon mån bygger på monopol på ”data” och information utmanas. I takt med att både text, musik och bild har blivit möjliga att representera och lagra digitalt till låg kostnad har en lång rad mediabranscher och andra industrier omvandlats i snabb takt: bokhandlare, skivbolag, kameratillverkare, dagstidningar och filmbranschen erbjuder bara några exempel av många. Den fråga som tidigare ansågs handla om piratkopiering har särskilt de senaste åren alltmer kommit att handla om själva idén om individuell upphovsrätt. Det är en tanke som av många anses central för att en kunskapsdriven ekonomi över huvud taget ska fungera, samtidigt som andra påpekar att det är en relativt ny idé med några få hundra år på nacken och därför inte en tvingande naturlag. Här stöter vi återigen på öppenheten som ideal, ett ideal som har helt andra förutsättningar att få genomslag i en värld där kostnaderna för att realisera det är så mycket lägre än för bara några decennier sedan.

Över huvud taget förändras hela offentligheten, den arena där samhället blir till just ett samhälle, av den digitala utvecklingen. (Fast om det är något genuint nytt som då uppstår eller om det finns historiska paralleller är en annan fråga, och den återkommer vi till nedan.) Utöver öppenheten, tillgängligheten, den oändliga floden av åtkomlig information, skulle många lägga till det ökade tempot i mänsklig kommunikation. Både via e-post, chattprogram, videosamtal och sms kan vi idag hålla kontakt i realtid med människor var som helst i världen; det viktiga är inte avståndet i sig utan om en plats är uppkopplad på det globala nätet. Det har funnits en tendens att kommunikationen blivit allt snabbare, alltmer uppdelad i allt mindre ”paket” av data skickade med allt tätare intervaller – alldeles som de paket som all internettrafik rent tekniskt faktiskt består av. Aldrig har vi kommunicerat så ofta och så mycket med så många människor över så stora avstånd som nu, och det är en utveckling som bara tycks accelerera.

Sammantaget är det på många sätt en värld av möjligheter som har öppnat sig som människor för bara en generation sedan eller två inte kunnat föreställa sig. Men samtidigt har den också mörkare sidor, effekter av mer tveksamt värde. Till att börja med kan själva ymnigheten i utbudet vara överväldigande, och den oändliga valfriheten kan leda till handlingsförlamning. Känslan av att det finns ”för mycket att veta” är visserligen långtifrån ny i historien, något som gärna också påpekas i diskussionen, men sällan har den haft så mycket fog för sig som nu.[1] Det högt uppdrivna tempot i kommunikationen och i vår mediekonsumtion kan också göra att närsyntheten ökar, att vi blir fångar i vår egen samtid och i ett ständigt uppdaterat ”nu” där intresse och värde förintas lika snabbt som det uppstår. Perspektivet krymper och känslan av främlingskap ökar inför det avlägset förflutna, eller över huvud taget för livsvärldar som inte präglas av vår ständiga uppkoppling. En sådan utveckling kan också ses som en förlust ur en humanists perspektiv.

Detsamma kan sägas om den globalisering och kulturella harmoniering som den ökade interaktionen mellan människor också med nödvändighet för med sig. Den nya, globala, digitala offentligheten i allmänhet, och digital humaniora i synnerhet, tenderar att vara anglosaxiskt dominerad och genomsyras i hög grad av den (sub)kultur som förknippas med Silicon Valley, hackers och ”nördar”. Visserligen är det inte minst därifrån de starka idealen om öppenhet och fri spridning av kunskap kommer, men trots allt är det en specifik miljö med vissa normer som får genomslag på andras bekostnad med en slags digital ”monokultur” som följd – och det kan inte (bara) vara av godo.

En helt annan risk som de allra senaste åren hamnat i fokus för en bitvis het debatt är den om övervakningssamhället och den orwellianska framtid vi möjligen går till mötes. Den ökade öppenheten och tillgången till allt större mängder av alltmer personliga data leder till att de med tillräckliga resurser kan kartlägga enskilda människors liv, intressen, åsikter, nätverk, konsumtionsvanor och så vidare med en aldrig tidigare skådad effektivitet. Det är möjligheter som utnyttjas av såväl regeringar – i både demokratier och diktaturer – som privata företag, inte minst de verkliga jättarna inom den nya digitala världen: Google, Facebook, Apple, Microsoft och Amazon. Även när det inte finns anledning att ifrågasätta sådana aktörers egna motiv, är det potentiellt riskabelt att de samlar på sig sådana enorma mängder personliga data eftersom de oavsiktligt kan läcka ut genom bristande hantering eller dataintrång, något vi sett flera exempel på under senare tid.

< Förstasidan kapitel 8  |   Nästa avsnitt >


[1] Ann M. Blair, Too Much to Know: Managing Scholarly Information before the Modern Age (New Haven och London: Yale University Press 2010).

En reaktion på ”Vad har egentligen hänt?

  1. Pingback: Text: Vad har egentligen hänt? | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s