Det nya publiceringslandskapet

Kenneth Nyberg och Jessica Parland-von Essen

Frågan om bevarande och tillgängliggörande av forskningsdata har ännu inte väckt någon större uppmärksamhet bland historiker och andra humanister. Frågan om tillgängliggörande av forskningsresultat har däremot diskuterats alltmer intensivt under senare år och är just nu brännhet i Sverige, delvis på grund av Vetenskapsrådets beslut nyligen att dra in sitt stöd till humanistiska och samhällsvetenskapliga tidskrifter. (Vi återkommer till det i nästa avsnitt.) Här liksom i andra sammanhang är tillgänglighet dock inte bara, eller kanske ens främst, en fråga om tekniska möjligheter utan också om institutionella förutsättningar, och det är ofta kring dem debatten om ”open access” har rört sig. Den diskussionen har i sin tur sammanfallit med flera andra förändringsprocesser som börjat påverka publiceringsformerna inom humanistisk forskning på senare år.

Traditionellt sett har dessa skilt sig ganska mycket från förhållandena inom naturvetenskap och medicin, där publicering av artiklar på engelska i tidskrifter med ”peer review” (kollegial förhandsgranskning) länge varit normen. Humanister har oftare skrivit monografier eller artiklar och bokkapitel på sitt eget modersmål, vilket vanligen skett i tidskrifter utan systematisk peer review. Det beror åtminstone delvis på att deras skrifter i högre grad läses även av lekmän och att forskningen av naturliga skäl ofta berör specifikt svenska eller finska förhållanden. Inom humaniora är publiceringen traditionellt också en betydligt mycket mer långsam process än inom andra vetenskaper, inte minst på grund av att textmängderna är så mycket större. Det krävs mycket tid att skriva, bearbeta, redigera och granska de långa texter som humanister behöver för att förklara och belägga sina resultat.

Under det senaste decenniet har emellertid de naturvetenskapliga publiceringstraditionerna alltmer börjat påverka även humanistisk forskning. Skälet till det är enkelt: En växande andel av forskningsmedlen fördelas idag på grundval av system för att mäta och värdera forskarnas produktivitet ifråga om vetenskapliga publikationer, så kallad bibliometri. Dessa system omfattar i allt högre grad humaniora och samhällsvetenskap, men de är uppbyggda utifrån de normer som traditionellt har gällt inom naturvetenskap, medicin och teknik, vilket betyder att artiklar i internationella peer review-tidskrifter premieras och monografier och artiklar på nordiska språk räknas som mindre värdefulla. Trycket på historiker och andra humanister att skriva för sådana sammanhang har alltså ökat kraftigt, vilket de senaste åren börjat få tydligt genomslag i särskilt yngre forskares sätt att tänka kring sin publicering. Eftersom de internationella tidskrifterna ofta ägs av kommersiella förlag (till skillnad från de nationella, som vanligen drivs av vetenskapliga samfund och sällskap) får dessa förändringar konsekvenser för forskningens tillgänglighet, genom att de ställer frågan om upphovsrätt kontra öppenhet på sin spets.

Upphovsrätt till forskning

Av hävd anses forskare ha upphovsrätt till sin forskning. Upphovsrätten innebär att upphovsmannen under alla omständigheter har rätt att bli omnämnd då man använder sig av hens forskning, vilket också fyller en funktion i den vetenskapliga traditionen där all kunskap måste underbyggas och förhålla sig till annan forskning. Emellertid kan forskaren ge ifrån sig rättigheten att publicera sin text och forskning genom ett avtal med en förläggare. Denne kan sedan låta granska arbetet med hjälp av externa experter, vilket ger det mervärde som akademisk merit och i bästa fall som forskning. Forskaren måste i detta läge avväga hur mycket det är värt att publiceras av ett visst förlag och om det är mera nytta eller skada av att forskningen finns tillgänglig endast för en begränsad publik, vilket också kan minska på spridningen och antalet citeringar.

De kommersiella förlagen, vilka ofta ingår i multinationella mediekoncerner, bevakar omsorgsfullt sina rättigheter genom att se till att deras publikationer bara når dem som betalar för tillgång. Kunderna är till stor del universitetsbibliotek runt om i världen, vilka köper in tidskrifter och böcker för att ge ”sina” forskare tillgång till dem. Priset för många tidskrifter har ökat kraftigt en lång rad år i följd, vilket gjort det allt vanligare att bibliotek – även ganska välbeställda sådana – minskar på antalet tidskrifter de köper in. På många sätt har alltså tillgängligheten till forskningsresultat, ofta producerade med stöd av offentliga medel, minskat under de senaste decennierna samtidigt som de tekniska möjligheterna att tillhandahålla material digitalt via webben har utvecklats dramatiskt. Det har gjort att forskare och deras resultat har hamnat i kläm mellan å ena sidan ökade förväntningar på tillgänglighet, å andra sidan krav på att publicera sig i kanaler som blir allt mindre tillgängliga.

Komna så långt kan det vara värt att påpeka att själva idén om upphovsrätt historiskt sett är relativt ny. Den är en viktig komponent i den moderna ekonomin, särskilt i och med framväxten av det så kallade kunskapssamhället, men den utmanas också på ett fundamentalt sätt av den nya digitala tekniken. Den har gjort att det i all praktisk mening varken kostar pengar eller ansträngning att reproducera och sprida idéer, kunskap och information för den individ som har en ”dator” (brett definierat) och en nätuppkoppling. De flesta verksamheter som bygger på sådan reproducering och spridning, och som tidigare skyddats av det faktum att den bara kunnat ske i materiella former som krävt kapitalstarka investeringar, riskerar att undergrävas när transaktionskostnaderna nästan helt försvinner. Företrädare för sådana branscher försvarar därför tanken om upphovsrätt, medan andra menar att det är ett förlegat synsätt som bygger på förutsättningar vilka inte längre existerar. Det finns också många som argumenterar för att få eller inga idéer egentligen är genuint nya eller kan tillskrivas en enskild individ, utan ”everything is a remix” av tidigare idéer; de kan därför definitionsmässigt inte heller ägas av någon. (Jfr avsnittet ”Publicerandets ekonomi” i kapitel 2.)

Inom forskarvärlden har traditionellt tanken om den individuella originaliteten varit mycket viktig, eftersom det ofta är just genom enskilda bidrag – mer eller mindre betydelsefulla – som forskningen går framåt. Samtidigt har det alltid funnits ett medvetande om att det arbete som görs idag med nödvändighet vilar på det som gjordes igår, och framför allt inom medicin och naturvetenskap har forskningen i praktiken länge bedrivits i stora (och växande) forskargrupper. En stark strömning inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning de senaste decennierna har också betonat det problematiska i den traditionella bilden av det ensamma vetenskapliga geniet, och visat på hur forskningens framsteg alltid (i någon mening) är resultatet av gemensamma ansträngningar. Att så är fallet betyder givetvis inte att individuella bidrag inte kan ha stor betydelse för den fortsatta kunskapsutvecklingen, utan bara att enskilda människor alltid verkar i ett större sammanhang.

Öppenheten som ideal

Oavsett synen på individuell originalitet – och därmed hur mycket erkänsla enskilda forskare ska få för sina idéer – är öppenhet, transparens och fritt delande av resultat självklara och helt fundamentala värden inom all vetenskaplig verksamhet. Utvecklingen mot alltmer av publicering i låsta, kommersiella tidskrifter går emot sådana traditionella normer, och det är därför inte konstigt att det uppstått en motreaktion inom forskningen och en diskussion om arbetsfördelning, finansiering och distributionsformer inom vetenskaplig publicering. Åtminstone delvis knyter denna debatt an till den större, och ibland rätt radikala, rörelse av nätaktivister som verkar för större informationsfrihet och ett ifrågasättande av upphovsrätten i dess nuvarande form.

Mot den bakgrunden kan ”open access” ses som uttryck för en mer principiell hållning rörande alla delar av forskningsprocessen. Det är därmed ett samlingsnamn på en rad olika rörelser och initiativ för att göra både forskningsresultat och forskningsdata så öppet tillgängliga som möjligt, men här och i följande avsnitt är det framför allt publicering av resultat som står i fokus. (Se föregående kapitel för motsvarande diskussion om arkivering och publicering av forskningsdata.) ”Tillgänglig” syftar i detta sammanhang egentligen på flera saker, främst kanske att materialet är gratis att ta del av men också att det är lätt att hitta och tekniskt enkelt att få tillgång till samt, inte minst, att det bevaras och arkiveras på ett sätt som gör det tillgängligt även på längre sikt. Olika modeller för att åstadkomma detta, och hur frågan om open access har utvecklats under de senaste åren på en mer allmän nivå , utgör ämnet för nästa avsnitt.

< Föregående avsnitt   |   Nästa avsnitt >

3 reaktioner på ”Det nya publiceringslandskapet

  1. Pingback: Open access, öppenhet och närvaro – digitaliseringens möjligheter för humaniora. | dissektionsbordet

  2. Pingback: Text: Open access i teori och praktik | Historia i en digital värld

  3. Pingback: Text: Det nya publiceringslandskapet | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s