Framtidens historiker

Kenneth Nyberg

Återigen bör det påpekas att det ofta inte är digitaliseringen i sig, övergången från en form till en annan, som är den stora förändringen. Istället är det de nya möjligheter denna form öppnar upp och för med sig på längre sikt, något som vi såg särskilt tydligt illustrerat i diskussionen om nya publiceringsformer i kapitel 7. Den till synes kaotiska och delvis oreglerade offentlighet vi nu rör oss i, där gamla strukturer brutits ned och auktoriteter utmanats, har exempelvis klara paralleller till 1700-talet med dess framväxande, länge rätt vildvuxna dagspress och pamflettdebatt. På liknande sätt påminner forskarbloggar, som många anser kan bli en viktig framtida publicerings- och kommunikationskanal för forskare, i flera avseenden om hur tidiga forskningsrön rapporterades i form av brev som publicerades i de då nya vetenskapliga tidskrifterna.

Över huvud taget är det givetvis viktigt att, här liksom annars, ha med sig ett lite längre historiskt perspektiv. Å ena sidan är de nya formerna ofta inte fullt så nya som vi gärna vill tro, å andra sidan är varje tid och plats i någon mening ett unikt sammanhang med sina helt egna förutsättningar och förhållanden. Vetenskaplig publicering liksom vetenskaplig verksamhet i stort har alltid varit ett system med många olika (rörliga) delar, där varje del fyller sin funktion för helheten: brevväxling, offentliga föreläsningar, konferenser, tidskrifter, monografier, antologier, populärvetenskapliga texter och program i etermedia, läromedel och många andra. Vissa är snabba, andra är långsamma. Vissa vänder sig ”inåt” vetenskapen och andra ”utåt”. Vissa är prövande och utforskande, andra mer slutgiltigt redovisande.

Den digitala tekniken och webbens utveckling i sig förändrar inte detta i grunden, utan tillhandahåller bara ett antal nya former, medier och kanaler och gör (möjligen) att andra uppfattas som mindre ändamålsenliga än förr. Men samtidigt kommer man inte ifrån att den sammanlagda effekten av tekniken både på den vetenskapliga verksamheten som sådan och på forskningens relation till det omgivande samhället på några års sikt kan bli omvälvande. I någon mening är ju en grundläggande förutsättning för forskning och för värdering av den att det är en egen typ av verksamhet som på vissa tydliga sätt skiljer sig från det vilken lekman som helst kan göra; en forskare, oavsett specialområde, är definitionsmässigt en expert och det är just experternas hegemoni som utmanas av den kunskapsdemokratisering webbens utbredning (ur ett perspektiv) utgör. Men det kan och bör också ses som en möjlighet till en förutsättningslös omstart för historisk och annan forskning, en chans att ompröva och befästa grundvalarna för vår verksamhet i en ny situation och att återupprätta en öppnare och närmare relation mellan forskare och lekmän.

Därmed är vi tillbaka vid några av de frågor som ställdes i slutet av kapitel 1 om hur historiker ska förhålla sig till den digitala utvecklingen och dess konsekvenser. Som vi antydde där finns det en tendens att diskussioner av det slaget blir polariserade mellan de som starkt betonar teknikens möjligheter och de som mest ser riskerna. Vi som skrivit denna bok tror att den framkomliga vägen ligger någonstans däremellan, och att vi med både öppet sinne och kritisk blick behöver närma oss den digitala teknik som nu breder ut sig och får allt större genomslag i allt fler delar av samhället. Att den utvecklingen kommer att fortsätta är helt ovedersägligt, även om det är omöjligt att mer i detalj veta vad det betyder eller vilka följder det kommer att få på sikt. Trots den osäkerheten är det inte konstruktivt att ignorera det som händer, eller att tro att det inte kommer att få några konsekvenser för både oss själva och det arbete vi ägnar oss åt. Vi måste därför, som också framhållits flera gånger i tidigare kapitel, aktivt förhålla oss till utvecklingen för att inte överflyglas av den.

Den enskilt viktigaste utgångspunkten för en sådan reflektion kring var vi står och vart vi är på väg är påminnelsen om det grundläggande syftet med historisk och annan forskning: att utveckla och förmedla kunskap av värde för det samhälle vi är en del av. Med ”värde” åsyftas då inte ett nyttotänkande av det kortsiktiga, snäva slag som ofta förfäktas av exempelvis politiker och på längre sikt ofta är kontraproduktivt. Snarare är det en markering av att forskningen i någon bemärkelse givetvis måste tillföra samhället någon form av mervärde – hur svårt det än må vara att enas om vari detta består – med tanke på de resurser den tilldelas. Utifrån vår egen kunskap om hur samhällen fungerar förstår vi också att vår egen verksamhet inte existerar i ett vakuum utan är en del av omvärlden. Hur mycket vi än drivs av vår egen nyfikenhet i det vardagliga vetenskapliga arbetet, och hur viktig en sådan individuell frihet än är för att forskningen som kollektiv kunskapsbildning ska fungera, är syftet med verksamheten som helhet ytterst att den ska komma samhället till godo.

Å ena sidan måste vi alltså vara beredda att ompröva vad vi gör och hur vi arbetar när det omgivande samhället och dess förväntningar på oss förändras. Å andra sidan måste vi utåt samtidigt försöka argumentera just för en bredare och mer långsiktig uppfattning om vad ”nyttig” och ”värdefull” kunskap egentligen är. Detta är i själva verket en av våra viktigaste uppgifter som forskare: att slå vakt om det öppna, prövande och kritiska förhållningssätt som – åtminstone idealt sett – kännetecknar vetenskaplig verksamhet, men som det kan vara svårt att få gehör för i ett medialt klimat präglat av benägenheten att söka enkla svar på komplicerade frågor. Hur vanskligt det än må vara att förutspå framtiden tycks alltså så mycket vara säkert som att vi måste bli mer synliga i den offentlighet där människor rör sig – dvs. i allt högre grad på webben och i sociala medier – både för att förmedla värdet av det vi gör och påverka den allmänna debatten om forskningens funktion och betydelse. Dels behöver vi bidra med våra egna perspektiv på sådana frågor, dels måste vi själva få en större förståelse för omgivningens uppfattningar om och förväntningar på historisk forskning så att resultaten av vårt arbete i högre grad ska kunna komma samhället till godo.

Både av detta skäl och som ett led i själva forskningen kommer historiker mycket snart att ställas inför helt andra krav på digital kompetens än tidigare. Hur dessa krav kommer att se ut på sikt är svårt, nästintill omöjligt, att säga, men dels handlar det om en generell förståelse för digitala material, miljöer och verktyg (vilka lär bli allt vanligare oavsett forskningsinriktning), dels om behovet i vissa projekt att använda mer specialiserade och komplexa tekniska lösningar. Det förra är något som berör alla historiker, medan det senare beror mer på forskningens karaktär och dessutom kan mötas på olika sätt. Som framgick i föregående avsnitt är det många som tror att det framöver blir vanligare att historiker arbetar i tvärdisciplinära grupper där teknisk expertis är ett inslag. Även i sådana fall kommer dock de humanistiska forskarna att behöva mer omfattande kunskap om och förståelse för digital teknik än idag, eftersom de måste kunna kommunicera med programmerare och andra specialister på ett sådant sätt att de tekniska lösningar som byggs blir ändamålsenliga.

Vad de nya förutsättningarna och förväntningarna innebär mer konkret för oss som historiker kommer alltså att variera efter vilken typ av forskning vi arbetar med och hur den är organiserad. För vissa kan det handla om att bättre förstå de möjligheter och problem som är förknippade med datavisualiseringar, för andra att lära sig TEI-kodning och topic modelling och för några kanske rentav att sätta sig in i programmering på olika nivåer. Oavsett inriktning behöver vi dock alla bli bättre på att förstå sociala medier och vilken betydelse de kan ha för både själva forskningsprocessen och för att kommunicera dess resultat. Och alla kommer vi att verka i ett helt annat medialt och samhälleligt landskap än det de flesta av dagens historiker har vuxit upp i och utbildats för, ett landskap där forskningen bedrivs i och utgör en del av en sammanhängande digital offentlighet präglad av en annan öppenhet för omvärlden än tidigare. Det är denna öppenhet som utgör den verkliga utmaningen, men också oanade möjligheter, för den historiska forskningen idag och imorgon. Framtiden är, som alltid, redan här.

< Föregående avsnitt   |   Nästa avsnitt >

En reaktion på ”Framtidens historiker

  1. Pingback: Text: Framtidens historiker | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s