Kenneth Nyberg

Digitala forskningsmetoder kan handla om undersökning, bearbetning, presentation och spridning av material och/eller resultat. Principiellt sett kan vi skilja mellan metoder som hjälper forskaren att snabbare eller mer effektivt göra något som skulle gå även utan digitala verktyg, och sådant som blivit möjligt (eller åtminstone realistiskt) först med hjälp av sådana verktyg. I praktiken är det inte så lätt att göra den gränsdragningen helt exakt, och det går också att diskutera vad som ska ses som något kvalitativt nytt eller inte, men distinktionen är ändå viktig.

Strikt talat består metoden i ett visst projekt av ett helt upplägg där olika arbetssätt och resurser relateras till material, teorier och andra faktorer. I mycket av det som följer handlar det alltså inte om digitala metoder i egentlig mening utan om digitala verktyg eller resurser vilka är en del av forskares valda metod. Tyngdpunkten kommer att ligga på just forskningsmetoder, men det bör ändå nämnas att digital teknik i ökande takt genomsyrar även forskares vardagsverktyg. Historiker använder, liksom de flesta i vårt samhälle idag, sedan länge datorutrustning för rutinmässiga uppgifter som ordbehandling, informationssökning och kommunikation.

Internet i allmänhet och e-post i synnerhet fick sålunda fäste i den akademiska världen mycket tidigt, långt innan nätet fick mer allmän spridning. Forskare har i flera decennier varit aktiva på webbaserade diskussionslistor och deras föregångare (Usenet osv.), och e-post är sedan länge viktigt för kommunikationen både i närmiljön och mellan forskare som arbetar på olika håll i världen. På senare tid har också mer kraftfulla verktyg för samarbete och kommunikation dykt upp, där inte minst Google Docs (numera Google Drive) med dess möjlighet att i realtid samarbeta om gemensamma dokument används av många.[1] Längre fram återkommer vi till betydelsen av bloggar och (andra) sociala medier som kontaktytor både mellan forskarna och mellan dem och det omgivande samhället.

Till kategorin vardagsverktyg hör också dataprogram för att hålla ordning på käll- och litteraturreferenser, där de mest spridda för närvarande är EndNote och Zotero.[2] Långtifrån alla historiker använder sådana program, men för några har de blivit ett viktigt arbetsredskap.

Resten av detta kapitel kommer dock att behandla metodologiska verktyg och praktiker i mer egentlig mening, där, som redan nämnts, det ofta på olika sätt handlar om “big data”, de möjligheter vi har idag att bedriva forskning som bygger på bearbetning av stora datamängder. Kapitlet inleds därför med några allmänna resonemang kring att strukturera information, vilka är tillämpliga för de flesta forskningsprojekt med någon form av digitala metoder. Därefter följer ett avsnitt som behandlar databaser, vilka utgör en infrastruktur som dels är av relevans för många olika typer av digitala projekt och dels för med sig vissa mycket specifika frågor kring just databaskonstruktion och de många olika kompetenser sådant arbete kräver. Kapitlet avslutas med några kortare avsnitt vilka i tur och ordning diskuterar två av de huvudsakliga typer av metoder som nämnts redan tidigare – text mining och visualisering – samt fenomenet “crowdsourcing” eller kollektivt arbete som underlag för forskningsprojekt.