Den gutenbergska parentesen

Jessica Parland-von Essen

Tryckkonsten som spred sig i Europa från slutet av 1400-talet till 1600-talet bidrog med nya aspekter till den skrivna kommunikationen och genom detta till hela kulturen. Under upplysningens sekel var både böcker, press och småtryck redan en relevant del av kultur och samhälle i Europa. Boksamlingar och bibliotek växte och i synnerhet ansedd och viktig information kunde ordnas och sparas. Idéer om allt större frihet och folkupplysning spred sig. Läsesällskap och folkupplysande tidskrifter blev möjliga i takt med att de ekonomiska förutsättningarna blev bättre. I bibliotek och encyklopedier ville man samla all världens kunskap. Man klassificerade, strukturerade och indexerade växter, djur, människor, religioner, vetenskaper, böcker. Man samlade och ordnade förutom böcker föremål av alla slag: antikviteter, insekter, kartor, stenar, mynt och man kartlade länder, stjärnor och planeter. Kunskapen blev strukturerad i olika discipliner och fakulteter, kontrollerade först av vetenskapliga akademier och sedan under följande sekel av universiteten. Och i böckerna fanns sanningen. Den romantiska tilltron till det individuella geniet gjorde att de gamla antika och religiösa auktoriteterna fick ge vika för nya intellektuella storheter, som gav ut tjocka böcker baserade på vetenskapliga metoder.

Eftersom det är dyrt att göra böcker, att trycka upp och distribuera dem, var man tvungen också inom det vetenskapliga publicerandet att gallra innan man publicerade i tryck. Det som en gång var tryckt kunde dessutom sprida sig och bli läst och tolkat utom kontroll, utan tillräcklig kännedom om kontext och kritisk förståelse (att beakta är att censur i praktiken aldrig gällt ägande och läsning av texter inom samhällseliten förrän under 1900-talet, utan endast ”allmänheten” eller ”folket” samt bokbranschen och pressen). Universitet och lärda sällskap fick således en allt viktigare roll av garanter för kvalitet, för att det som trycktes var rätt och sant. Uppgiften blev allt viktigare i och med att tryckning av texter på folkspråk blev vanligare. Man lät göra mycket viktiga och nyttiga böcker om ekonomi och medicin. Samhällsfrågor kunde tidvis ventileras flitigt i pressen, den nya offentlighet den tyske sociologen Jürgen Haberman skrivit om och som fanns både i talad, handskriven och tryckt form och kommunikationen flöt emellan dessa sfärer.

Under den tryckta textens era var det enkelt att jämföra texter och man lyckades inom den framväxande bokbranschen lansera upphovsrätten för författare, först endast för några år, så att upphovsmannen kunde få en skälig ersättning för sitt arbete. Mecenaternas betydelse minskade; det borgerliga samhället trodde på individens arbetsinsats och på det skapande geniet, som närmast ur intet med sin egen tankes kraft kunde upptäcka stora sanningar om världen och människan. Till detta hörde också den ökade betydelsen av ”originalet” eller ”originaltexten”, något som förut inte varit särskilt relevant i normala fall. Handskrivna texter och gamla manuskript var aldrig fullständigt identiska, men tryckkonsten skapade en illusion om en originaltext, en text som skapats och auktoriserats av en enda individ. (Bokhistoriker vet att det verkligen rör sig om en illusion, även tryckta exemplar till och med inom samma upplaga kan skilja sig ansenligt från varandra.)

Det tog ett tag innan översättningarna nåddes av samma syn, men så småningom blev också översättningar ”auktoriserade” och mer trogna författarens version. Länge hade det varit norm att översättningar tvärtom lokaliserades och förkortades enligt översättarens eller förläggarens eget omdöme. Upphovsrätten var till en början en nationell angelägenhet, men detta var ohållbart: stora mängder piratupplagor trycktes upp i till exempel Belgien och USA och spreds över stora områden. Slutligen gjordes ett internationellt avtal om saken, den s.k. Bernkonventionen 1886. Författarna hade nu uppnått absolut äganderätt till sin text. I och med nöjesindustrins starka lobbying har upphovsrätterna sedermera förlängts till flera decennier (sju för närvarande, nio har diskuterats) efter upphovsmannens död.

Medierna påverkar alltså kulturen. Boktryckarkonsten har betytt mycket för vårt kultur. Då böckerna blev vanligare kunde folkspråken normaliseras och stavningen blev enhetligare inom olika nationalspråk. Hela idén om nationalspråk och nationer blev mer aktuell. Folkbildningen blev möjlig på ett nytt sätt. Läsesällskap och allmänna bibliotek uppstod. Tidningspressen skapade en offentlighet som i teorin överskred tid och rum. Världen och kunskapen blev enhetligare och möjlig att organisera och skenbart kontrollera. Samtidigt började informationen drastiskt ackumuleras. Småningom kunde man inte läsa alla böcker, man kunde inte längre känna till all forskning eller ens alla discipliner i stort, man kunde inte ha läst all skönlitteratur. Mängden information ökade närmast exponentiellt. Så bibliotekariernas makt minskade inte i takt med att böckerna blev fler, utan deras metoder och förmågor blev allt viktigare. Klassificering, katalogisering och indexering var det enda sättet man kunde orientera sig bland alla trycksaker.

Livet i den gutenbergska galaxen, som Marshall McLuhan kallat den[1] eller innanför den gutenbergska parentesen (ett begrepp tillskrivet den danske professorn L.O. Sauerberg) var en tid då författare och verk var entydiga begrepp, då original var något som kunde användas om en text, trots att de postmoderna filosoferna och konstnärer som Andy Warhol problematiserade det. Auktoritet och expertis erhölls genom en kontrollerad (ut)bildning, som i ett gammalt korporativt system. Referee-rutiner och dyra tidskrifter gjorde att de mest ansedda forskarna, dvs de som en gång uppnått en god status, hade mycket stor kontroll över hur forskningen utvecklades.

All humanistisk forskning krävde a priori stora mängder tid, läsning av enorma mängder böcker och artiklar och källor, skrivning, avskrivning, kopiering, omskrivning. Allt detta är arbete som ger en mycket tid att tänka på enskilda detaljer och stora helheter. Samtidigt var forskaren tvungen (åtminstone i sina första undersökningar) att begränsa sin forskning utgående från källorna, helt enkelt av arbetsekonomiska skäl. Vi har lärt oss att i början av en undersökning presentera alla källor (antagande att de är enhetliga helheter, typ vissa böcker, en brevsamling, ett arkiv eller t ex vissa tidningar under vissa år) och motivera avgränsningar och diskutera källkritiska frågor på ett allmänt plan för varje käll- eller materialgrupp. Vi måste då ta ställning till källornas och samlingarnas uppkomst och proveniens. Alltför sällan har man ändå i allmänhet djupare reflekterat över de åtgärder som vidtagits av arkiv och den gallring och rekonstruktion av historien som gjorts i alla år av professionella arkivarier.

< Förstasidan kapitel 2   |   Nästa avsnitt >


[1]   Marshall McLuhan, Gutenberggalaxen. Den typografiska människans uppkomst (Stockholm: PAN/Norstedt 1969).

2 reaktioner på ”Den gutenbergska parentesen

  1. Pingback: Text: Bit bang | Historia i en digital värld

  2. Pingback: Text: Den gutenbergska parentesen | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s