Digital historia: en inringning

Kenneth Nyberg

Liksom digital humaniora är digital historia (i det följande DH) ett begrepp som ännu saknar en fast definition. I detta sammanhang syftar det emellertid på det fält som ligger i skärningspunkten mellan digital teknologi, sociala medier och vetenskaplig kunskapsbildning om människans förflutna. DH är ett försök till svar på den digitala utmaningen, där nya arbets- och kommunikationsformer för historiker utvecklas utan att de mest grundläggande målen för verksamheten egentligen har ändrats. Vid det amerikanska historikerförbundets årskongress 2012 lanserades DH på bred front, en parallell till hur digitala frågor anses ha fått sitt genombrott vid Modern Language Associations kongress tre år tidigare.[1]

Bland dem som driver på utvecklingen inom området kan särskilt nämnas Roy Rosenzweig Center for History and New Media (CHNM) vid George Mason University i Virginia. De stod bakom många av DH-sessionerna vid AHA-kongressen 2012, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning med koppling till digital historia (i vid mening).[2] Dess tidigare föreståndare Dan Cohen, som i april 2013 utsågs till chef för det nystartade Digital Public Library of America, är en förgrundsgestalt inom digital humaniora mer generellt, och han spelar en nyckelroll inom nätverken på området. Andra lärosäten med tydlig DH-profil är University of Nebraska-Lincoln, University of Virginia och Stanford University.

Det som ibland kallats den digitala vändningen (eng. the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste år tiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

William G. Thomas har kortfattat skisserat några drag i den historia som lett fram till dagens situation. De stora socialhistoriska projekten runt 1970, med deras användning av kvantitativa metoder och datorer, spelar där en viktig roll, och 1986 bildades The Association for History and Computing (AHC) med bas vid University of London. Under 1990-talets lopp försköts tyngdpunkten från (stor)datorer och deras betydelse som computers i bokstavlig mening, alltså räknemaskiner, till den framväxande webben som arbetsverktyg och kommunikationskanal. Ett pionjärprojekt i det avseendet var Edward L. Ayers Valley of the Shadow, ett digitalt arkiv rörande det amerikanska inbördeskriget som lades ut på nätet med början 1993. Det var en av de allra första webbplatserna över huvud taget och erbjöd med teknikens hjälp komparativa och interaktiva drag som inte hade varit möjliga att åstadkomma i text eller andra traditionella media. Sedan dess har internet i allmänhet och webben i synnerhet blivit allt viktigare på allt fler sätt för forskarna.[3]

I Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete, åtminstone inte på något mer systematiskt vis. Det finns enstaka projekt som tydligt kan knytas till ”digital historia”, till exempel forskningsprogrammet Early Monasticism and Classical Paideia (MOPAI) i Lund som bland annat syftar till att med hjälp av databaser möjliggöra jämförelser och analyser av tusentals äldre texter och textfragment på språk som arabiska, grekiska och latin. I vidare mening, alltså digital humaniora snarare än historia, finns också ett internationellt framstående tvärdisciplinärt centrum i Umeå, HUMlab, som är ”en mötesplats mellan humaniora, kultur och informationsteknik”. I sammanhanget kan också nämnas miljöer som Humanities Lab i Lund, ett resurscentrum för tvärvetenskaplig forskning med IT-inslag, eller projekt som Språkbanken och Litteraturbanken i Göteborg.[4]

I Finland tycks situationen vara likartad, med den skillnaden att någon motsvarighet till HUMlab egentligen inte finns. Hittills har det som här kallats digital humaniora resp. historia mest kommit till uttryck i form av enstaka projekt. Vid Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi pågår dock arbete med att ta ett större helhetsgrepp på digital humaniora, bland annat i form av planer på digital humanities som ett nytt biämne från hösten 2014 i samverkan mellan humanister och datavetare. Såväl för Sveriges och Finlands del som övriga Nordens (och här får de som vet mer om läget i Danmark, Norge och Island gärna komplettera eller korrigera) tycks det alltså rimligt att anta, att det kommer hända mycket de närmaste åren samtidigt som digital historia ännu i högsta grad är i sin linda.

< Föregående avsnitt   |   Nästa avsnitt >


[1] American Historical Association, ”126th Annual Meeting”, http://www.historians.org/annual/2012/index.cfm (2013-01-14); om MLA 2009 se Matthew G. Kirschenbaum, ”What Is Digital Humanities and What’s It Doing in English Departments?”, ADE Bulletin 150 (2010), http://mkirschenbaum.files.wordpress.com/2011/03/ade-final.pdf (PDF, hämtad 2013-07-10).

[2] CHNM:s webbplats nås på adressen http://chnm.gmu.edu. Exempel på resurser som tagits fram vid CHNM är referensverktyget Zotero (http://www.zotero.org), webbutställningsplattformen Omeka (http://www.omeka.net), forskarportalen Digital Humanities Now (http://digitalhumanitiesnow.org) och lärarportalen Teachinghistory.org (http://teachinghistory.org).

[3] William G. Thomas, III, ”Computing and the Historical Imagination”, i Schreibman et al, s. 59–62. Webbplatsen för Valley of the Shadow finns på http://valley.lib.virginia.edu.

[4] HUMlab, http://humlab.umu.se/sv/om-oss/vaar-verksamhet/; Lund Humanities Lab, http://www.humlab.lu.se; Språkbanken, http://spraakbanken.gu.se; och Litteraturbanken, http://litteraturbanken.se (samtliga hämtade 2013-07-11).

En reaktion på ”Digital historia: en inringning

  1. Pingback: Text: Digital historia: en inringning | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s