Jessica Parland-von Essen

En ovanligt stor publik hade samlats för att åhöra en disputation i Åbo den 28 mars 1663. Utöver studenter och professorer hade en mängd andra ståndspersoner infunnit sig för att höra Enevald Svenonius presidera vid försvaret av sin senaste text. Svenonius var smålänning och hade studerat i såväl Åbo och Uppsala som i Wittenberg. Han var en ung och lovande professor i teologi, men nu väntade man sig något särskilt – och det fick man sannerligen.

I publiken fanns som väntat Svenonius äldre före detta kollega, vice kanslern och biskopen Johannes Elai Terserus. Han närmade sig de sextio och hade också studerat ute i Europa, förutom i Tyskland också i Nederländerna och England. Terserus hade nyligen, som biskopar vid denna tid brukade, på egen bekostnad låtit trycka upp en liten förklaring till katekesen, vilken han hoppades kunna sälja vid sina biskopsinspektioner. Han hade gett exemplar, eller delar därav, till bland andra Svenonius för kommentarer, men utan att särskilt notera den kritik som då rests; ”det skulle falla mig alltför svårt och nesligt nu vid denne åldern och Embetet kasta mitt arbete under deras Censur”, som han själv förklarade.

Svenonius blev uppbragd; för inte så länge sedan hade Terserus själv beskyllt andra för häxkonster och nu kom han med egna tolkningar av heliga texter, tolkningar som kunde anses irrläriga. Svenonius hade därför författat en motskrift på svenska kallad Warning för affall ifrån Troone, för att ”ej allenast uti sina Academiska övningar at sätta sig emot dessa meningar och warna ungdomen för de samma”. Arbetet fick den effekten att Terserus blev arg och klagade hos konsistoriet, och som väntat infann sig också biskopen på Svenonius disputation. Det hela utmynnade i ett veritabelt gräl som gjorde att rektor tvingades avbryta hela tillställningen efter att båda parter förfallit till olämpligt beteende och börjat gå till personangrepp.

Senare behandlade konsistoriet saken och på dess uppmaning beslöt man dra in de knappt 400 böcker som fanns. Hela affären slutade med att kanslern Per Brahe såg till att Terserus fick lämna sina ämbeten och flytta till Stockholm, vilket var något närmast oerhört på den tiden. Religionen var ett särskilt känsligt ämne, och det ansågs att en stor skada hade skett när saken på detta sätt disputerades offentligt. Speciellt illa var det förstås att det nu fanns kontroversiella böcker på svenska som kunde bli tillgängliga för en betydligt större krets, än de som normalt tog del av dylika diskussioner förda på latin i lärda kamrar. Terserus Förklaring vann ändå en viss spridning bland prästerskap och ståndspersoner, vilka kunde väntas läsa den med omdöme. Den är också en av de äldre böcker som tryckts på svenska inom nuvarande Finlands gränser.

Intressant är dessutom det faktum, att Henrik Gabriel Porthan ägnade stora delar av flera nummer av Tidningar utgifna af et Sällskap i Åbo hösten 1772 åt att presentera fallet. Det var nämligen strax efter det att Gustav III hade begränsat tryckfriheten. Hela historien och dess betydelse för Porthan, likaväl som för oss i dag, är att den handlar om kontroll av information och kunskap, om hur forskarna kan och måste testa tankar och idéer, och om hur samma vetenskapsmän sedan går ut med sin kunskap och sina tolkningar för att försöka förändra världen med sina bidrag.[1]

Under 1600- och 1700-talen, ja ända fram till slutet av 1900-talet, har vi levt i en tid där böcker och andra trycksaker har varit den otvivelaktigt viktigaste och effektivaste kanalen för kunskapsspridningen. Inte ens den bästa forskare eller professor har genom sina föreläsningar och brev kunnat få ett sådant genomslag som en bästsäljande bok som spridits till otaliga bibliotek och kanske slitits i läsarnas händer under decennier. Samtidigt har makthavarna försökt styra bokmarknaderna, men den allra största faktorn har varit de kostnader som är förknippade med produktionen och distributionen av trycksaker. Dessa har gjort förhandsgallring till en viktig faktor inom vetenskaperna, också om man frånser andra motiv att begränsa tillgång till distributionskanaler, vilket onekligen hör till den akademiska världens tråkigare traditioner.

Det är därför bra att komma ihåg att webben och många av dess egenskaper är resultat av många forskares och idealisters arbete för en bättre värld. Många drag i den nya digitala värld som denna bok behandlar liknar, återskapar eller förbättrar just vetenskapliga processer, medan andra egenskaper undergräver traditionella akademiska tankesätt. Inte minst hotas den fullständiga expertauktoritet den akademiska världen tidigare kunnat ge sina medlemmar. Att förneka denna utmaning av en tidigare självskriven status är inte fruktbart. Tvärtom är det fruktbart och värt att se den fria och mer demokratiska tillgången på information och kunskap som en god sak. Men man bör kunna spelets regler så gott det går och ta sitt ansvar genom att bidra på ett positivt sätt till utvecklingen. Det kräver att man är öppen för nya arbetssätt och diskurser.

Också om man inte aktivt deltar, bör man som forskare i dag vara medveten om vad den digitala världen för med sig, vad där pågår och hur man kan delta och påverka. Dagens informationsteknologi erbjuder dessutom fantastiska möjligheter för var och en att söka och hitta både information och kontakter runt om i världen. Det är en sak som man inte har råd att förbise, och som man inte ens kan komma undan genom att ägna sig åt böcker eller gamla papper och föremål.

Många av de frågor som gäller historikerna och deras forskning i övergången till det digitala är mycket komplexa och tiden kommer att utvisa hur forskningen och forskarna finner sin plats, och hur till exempel publicerandet kommer att se ut i det långa loppet. Då det gäller den flyktiga digitala världen är det ändå bättre att man försöker tänka efter före. En forskare behöver kunna verifiera och säkra sina källor, metoder och andra material och sprida sina resultat. I en värld där saker förändras med ljusets hastighet är det en verklig utmaning.