Jessica Parland-von Essen

Det väsentliga är förstås att det vid sidan av den tryckta texten uppkommit en digital textmassa som dessutom växer närmast exponentiellt. Webben i sig själv är oöverskådlig, ingen vet exakt hur den ser ut eller är strukturerad. Eller som Luke Tredinnick uttryckt saken:

The telephone, television and radio all resulted in a decline in the importance of writing in the transmission of knowledge and information. Participation in culture became less a matter of mastery over a new oral discourse. If this is the case, then the digital age can perhaps be understood as inaugurating a secondary literacy. As digital technologies become more central to culture, writing has reasserted itself as the dominant mode of knowledge and information transmission. Through e-mail, wikis, blogs, social networking and instant messaging, text is becoming integral to culture, work and social relationships. We put text to more and different uses than ever before, distorting it towards communicative ends in more inventive ways. But this re-emergence of writing has brought with it a challange to the stability of textual artefacts. Text has become a more mutable and mallable medium, torn from the control of the printing houses and publishers. As we move to a secondary literacy, so our assumptions about what text represents become less secure.[1]

I dag är det fler människor än någonsin förut som producerar text och som också lägger ut text på nätet. I och med att textmängderna ökat lavinartat och publicering är möjligt för så många människor har den kulturella mekanismen kring publicerande och konsumtion av text förändrats. Själva det normaliserade skriftspråket har fallit sönder i oändliga genrer och stilar, inte minst tack vare kreativa och fördomsfria ungdomar, så kallade digitala infödingar, som hämningslöst testar de nya mediernas gränser. Också kommunikation med bilder integreras smidigt i kommunikationen.

Som Shirky uttryckt det: förr gällde ”gallra först, publicera sedan”, som nu har ersatts av ”publicera först, gallra sedan”.[2] Det är lätt att himla sig över alla för en själv meningslösa bloggar, men som Shirky påpekar är de knappast meningslösa för dem som skriver dem och många har ändå sina nischade läsare, som kanske bara är bloggarens närmaste vänner. Tanken på att folk lägger ut väldigt personliga saker på webben är för många som är ovana otrevlig, men man kunde nog på många sätt egentligen jämföra webben med gatan eller ett kafé där man befinner sig i en sorts halvoffentlighet. Skillnaden är förstås att text och bilder på webben finns kvar och om någon är intresserad kan den ofta gräva fram mycket information om en enskild person. Hur illa det är, är en mångfasetterad fråga. De flesta har väl oftast nytta både av att bli hittade och att hitta information om människor på webben.

Men webben förändras också hela tiden och man räknar sällan med att något finns där för evigt. Den digitala texten är föränderlig och den blir per definition aldrig färdig, det finns på sätt och vis varken original, kopior eller slutgiltiga versioner. Den digitala texten på skärmen är alltid endast en representation, ett fönster in i datorns system. Både medier och programvara föråldras och information blir ofta otillgänglig av sådana orsaker. Vi återkommer till denna problematik längre fram. Här är poängen den digitala textens och informationens efemära karaktär; den är instabil och undflyende. I detta läge försvinner också den tydliga roll upphovsmannen haft i vår kultur sedan romantiken. Det finns mycket text i dag vars upphovsman man inte känner till, eller som har flera upphovsmän. Eftersom en text kan leva och ständigt förändras, vilket i många fall är en bra sak – jämför bara ett tryckt uppslagsverk med ett på webben – fördunklas betydelserna av upphov och texten börjar leva ett eget liv. Roland Barthes utrop om att upphovsmannen är död har blivit ännu tydligare i den digitala världen. Trots allt behövs ändå människor för att skapa nytt och stå för kreativitet och innovationer.

Clay Shirky och andra, såsom Charles Leadbeater, ser väldigt positivt på utvecklingen. De anser att kollektiv kunskap kan ackumuleras på webben, att öppenheten och den generositet som webben möjliggör gynnar mänskligheten och världen. Då vi kan handla utan för stora omkostnader, handlar vi gärna rätt och moraliskt. Det finns också mer cyniska och kritiska röster såsom Jevgenij Mozorov, Jaron Lanier och Nicholas Carr. Mozorov har närmast diskuterat politiska dimensioner, hur webben inte alls är så fri som det lätt ter sig. Lanier och Carr har på olika sätt kritiserat den digitala kulturen. Carr utgår från det faktum att digitala material och webben är för snabb och splittrad för traditionell bildning. Han menar att webben på allvar hotar fördumma mänskligheten. Lanier, som är mer tekniskt bevandrad, framför en mer kunskapsteoretisk kritik och pläderar för att det är bara människor som kan äga kunskap eller vara kreativa. Han påminner oss om att datorerna bara är sofistikerade räknemaskiner och att det i bakgrunden dessutom ofta finns dolda kommersiella intressen.

År 2008 pågick en stor diskussion om den s.k. Googlegenerationen. Det fanns åsikter och forskning om hur i synnerhet ungdomar använder webben. Att använda moderna elektroniska medier skiljer sig givetvis från att skriva på maskin eller för hand, att söka information på ett bibliotek är annorlunda än att söka den på webben, att läsa på datorskärm är annorlunda än att läsa i en bok (liksom det är annorlunda att skriva för webben än för tryck, med det ska vi återkomma till). Liksom tekniska nyheter och nya modetrender brukar, åstadkom förstås också denna förändring förtvivlade svador om dekadens och regeneration, om hur dagens ungdomar inte kan söka information eller orkar läsa böcker. Gör Google oss dumma? frågades det.[3]

Det typiska webbläsandet är mycket fragmentariskt och sporadiskt jämfört med det monografiläsande vi tidigare sysslat med. Största delen av materialet endast ögnar man igenom och sällan kollar man fler än de tio första sökträffarna i en webbsökning. I stället gör man kanske en ny sökning. Folk är dessutom usla på att använda de finesser som erbjuds vid sökningar, såsom avancerad sökning eller andra avgränsningar. Webbsökningar ska gå i rasande takt, tålamodet är väldigt kort hos de flesta. Nicholas Carr har gått ut som en av de mest kända kritiska rösterna. Han har skrivit om hur förståelsen förflackas, allt blir ytligt och man helt slutar tänka ordentligt då man använder webben för mycket. Vi lär oss sämre då vi läser på datorskärm och vi riskerar enligt honom att tappa förmågan till djupläsning. Carr oroar sig särskilt för hur snabbt man lär sig använda digitala medier och att detta syns i hjärnans strukturer. Frågan man kanske kunde ställa sig är om inte detta är ett helt adekvat sätt att bete sig i en situation med extremt informationsöverflöd.[1]

Bakom denna oro finns kanske en idé om människan som den dator vars hårdskiva kan bli full eller som kan fungera endast enligt ett givet mönster. En parallell är hur man under Freuds tid gärna kunde likna människans psyke vid den allmänna ångmaskinen. Antagandet om att det att man lär sig ett beteende är det samma som att glömma bort ett annat baserar sig mig veterligen inte på någon psykologisk forskning, utan på ett filosofiskt antagande som låter vackert och logiskt. Det är ändå knappast omöjligt att upprätthålla båda färdigheterna: webbeteende och djupläsning. Det är i själva verket omöjligt att tänka sig en forskare som inte kan tänka i flera led. Men det skulle säkert vara viktigt att man vid planering och praktik inom utbildningen, från dagis till högskola, medvetet skulle odla båda färdigheterna hos unga.

Och visst visar forskning att man läser på ett annat sätt på en vanlig datorskärm – i normala fall, om man inte bestämmer sig för att fokusera och läsa en lång text, vilket nog går, men det kräver lite övning. Internet och Google har blivit ett hjälpmedel bland andra för informationssökning. För många människor är det en ersättning för inget alls (eftersom man mer sällan tog sig tid att gå till biblioteket för att kolla små saker man var osäker på) och innebär alltså en ökad tillgång till information. Men för forskarna blev det ett komplement till litteratur, kataloger och bibliotek. Det blir också ett allt viktigare komplement för forskarna i och med att digitaliseringen av böcker framskrider. Det är onödigt att bestrida det. Indexerade kataloger i all ära, men att helt låta bli att göra fulltextsökningar på webben inklusive digitaliserade böcker vore ju bara dumt. Också för den humanistiska forskningen innebär de stora datamängderna utmaningar som har konsekvenerser även för metodfrågor.