Jessica Parland-von Essen

Vi granskade ovan vilka olika typer av data som uppstår i dag i digital form. Dessutom finns en typ av data som är essentiell i sammanhanget: själva datorkoden, som på sätt och vis kan vara publicerad som produkt, men vars struktur kan vara hemlig av kommersiella skäl. Ett program eller en applikation kan alltså vara publicerad, trots att koden inte är öppet publicerad. Denna typ av data hör till den privata sfären som ägs av företag, eftersom själva koden inte har upphovsrätt utan kan ha patent som skyddar den mot direkt kopiering.

Om vi närmar oss problematiken ur kulturarvs- och forskningsperspektiv för att försöka ringa in vilka data som är relevanta att spara, hamnar man snabbt in på väldigt teoretiska och filosofiska frågor, såsom vad kulturarv egentligen är. Det är inte ovanligt att man indelar kulturarv i materiellt och immateriellt arv, vilket i sig blivit problematiserat under 1900-talet i takt med att modern teknologi fått en allt större betydelse i vårt samhälle, samt på grund av utvecklingen inom kultur- och mediehistorisk forskning. Det är i dag uppenbart att mediet inte kan förbises som en bidragande faktor i hur det ”immateriella” kulturarvet formas. Den bokhistoriska forskningen, men också hela den moderna ekonomiska historieskrivningen, har visat för oss att det materiella inte är något som kan förbises, och att ekonomiska och mediala faktorer påverkat till exempel de aspekter av kulturarvet som undersöks inom folkloristiken, för att inte tala om lärdomshistoria eller politisk historia. Samtidigt är det ytterst viktigt att man inte sammanblandar de ekonomiska och resursrelaterade aspekterna med frågor om värde och värderingar, varken i dag eller då man talar om det förflutna.

Om vi som utgångspunkt väljer att tänka oss att framtida forskning i kultur, samhälle och kulturarv i stort kommer att ha samma strukturer som i dag, riskerar vi att göra en missberäkning som kommer sig av att mycket vetenskaplig kunskap föds genom interaktion mellan olika discipliner. Detta är dessutom en trend som stärks av den tekniska utvecklingen, som ger redskap för att integrera olika typer av metoder och material på radikalt nya sätt.[1] Den tvärvetenskaplighet och mångdisciplinaritet som det talats om i så många år, utan att de så ofta lett till genuint integrerade typer av ny kunskap, kommer sannolikt, i takt med att digitala forskningsmetoder och till exempel länkad data blir vanligare, att faktiskt leda till ett allt mer enhetligt fält inom humaniora, där man inte längre kan dra klara disciplinära gränser. Vi kommer troligen allt oftare att arbeta med liknande material och liknande metoder inom traditionellt skilda humanistiska forskningsdiscipliner. Det är förmodligen just i skärningspunkter mellan olika traditionella områden och även i samarbete med helt andra vetenskaper och till och med konstnärer, som den nya kunskapen kommer att födas.

Det är alltså inte ändamålsenligt att tänka sig att man kan definiera kommande behov av forskningskällor utgående från tanken att vi behöver källor för ”ekonomisk historia”, ”politisk historia”, ”begreppshistoria” eller ”förvaltningshistoria”. Snarare kunde man försöka se på den pågående utvecklingen i samhället och fråga sig vilken information som kan vara relevant med tanke på för det första rekonstruktion av olika sakförhållanden, och för det andra för att kunna förklara olika större skeenden i samhället. I slutändan kommer vi rätt nära frågan om vilka material journalister, konst- och samhällsforskare i dag använder eller borde använda i sitt arbete.

Det bästa sättet att närma sig frågan är antagligen därför att försöka ställa potentiella forskningsfrågor till samtiden. Dessa kunde vara, förutom ”traditionella” forskningsfrågor om utvecklingen inom förvaltning, lagstiftning, ekonomi eller personhistoria, frågor som berör just rekonstruktion av till exempel offentlig eller privat debatt, frågor om maktbruk eller informationens gång, eller om hur själva kulturen och samhället förändras på ett mer principiellt plan. Eftersom data och teknologin är i en nyckelroll, blir det viktigt att spara särskilt den typ av data som nämndes i inledningen, det vill säga att bevara själva mediet, vilket i synnerhet betyder datorkod.

Tyvärr är just datorkoden något som i dag faller utanför den så kallade plikt- eller friexemplarslagstiftningen. Den faller dessutom utanför upphovsrätten, trots att den är proprietär i många fall. Just nu är det ägaren till koden som ansvarar för bevarandet, vilket inte är ett särskilt pålitligt tillvägagångssätt. Företag tenderar i allmänhet inte värdesätta ”gammal information” tillräckligt enligt vad åtminstone historiker anser. Om man sökt patent finns sannolikt en del information om lösningarna hos myndigheterna, men de gäller inte hela program, utan enskilda lösningar. Det bästa sättet att lösa detta är sannolikt att lagstiftarna tar den rätt de har att bestämma över företag för att få ut information för bevarande, vilket kan göras utan att kompromettera konkurrensen. Att forska i själva datorkoden som ett kulturellt fenomen är också ett relevant område.[2]

Andra frågor som nu känns relevanta, är frågor om hur makten och offentligheten förändrats i vårt samhälle i och med de nya mediernas intåg i allmänhetens vardag. För att forska i detta kommer vi att behöva mycket material från webben och sociala medier. Vi behöver också känna till hur fenomen som Wikileaks, Wikipedia eller Open Knowledge-rörelsen utvecklats, både produktionen och användningen av material och tekniker, och hur medierna ompositionerat sig i förhållande inte bara till läsarna, utan också annonsörer, makthavare och journalister i och med den digitala utvecklingen. Också utvecklingen av näthandel och företagen är relevant, företag som Amazon och Google besitter mycket data om penningströmmar och kulturella beteenden i sina databaser.

För att kunna rekonstruera och förstå verkligheten för dagens människor behövs exempel på helheter ur sociala medier, spel, sms, e-postanvändning, bilder, appar, spam … Eller räcker det att vi har subjektiva beskrivningar av människorna själva? Ser vi själva som individer vad som händer just nu vad gäller långsammare strukturella förändringar? Hur har webben påverkat hur offentlighet, kultur och makt ser ut?

Det förefaller uppenbart att vi inte i dag kan gestalta vår samtid och utvecklingen tillräckligt tydligt.[3] Historien är per definition något som skrivs efteråt. Den kommer sannolikt delvis att skrivas med hjälp av stora datamängder, som öppnar för strukturell analys av olika fenomen, så som kommunikation eller penningtrafik. Det ter sig därför viktigt att faktiskt försöka spara stora datamängder. I dag är mycket av dessa datamängder ändå i huvudsak privat egendom hos stora företag. Microsoft, Nokia eller Apple vet minst lika mycket om oss och vårt samhälle som våra myndigheter. Till exempel Twitter har delvis öppnat sin data för externa forskare, medan många andra företag och medier skyddar sin data av kommersiella och integritetsskäl.

Man kan ändå tänka sig att minnesorganisationer och lagstiftare kunde och borde göra upp systematiska planer för hur man kunde ta tillvara digitalt kulturarv och försöka åtgärda de juridiska behov som finns gällande pliktexemplar och upphovsrätt. Forskningens behov borde ha högsta prioritet, även om man givetvis bör se till att man inte riskerar att störa marknader eller hotar principerna för personlig integritet. Forskare har traditionellt haft en etisk kodex och man har hyst förtroende för deras integritet och goda avsikter, och detta förtroende som nu blivit kringskuret av förlegad eller ensidig lagstiftning borde explicit utsträckas till användningen av digitala material. Det betyder i praktiken att man för akademisk forskning borde kunna få kopiera, spara och behandla vilka data som helst.

Forskare bör vara utbildade i att kunna bedöma hur de presenterar sin forskning så att den inte kränker några rättigheter. Personlagstiftning och upphovsrättslagstiftning reser i dag hinder för verksamhet inom forskning och minnesorganisationer. Dessa hinder borde snarast åtgärdas. Det är inte heller orimligt att till exempel företag, som drar stor nytta av grundforskning och offentliga utbildningssystem, ger sitt bidrag tillbaka också i form av data, som i sin tur efter forskningen sedan kan stöda deras egen utveckling och innovationsverksamhet. Forskarna och minnesorganisationerna bör å sin sida sedan vara mycket noggranna med hur man använder data, så att man inte förvränger konkurrensen eller läcker sådan information som skadar någon.