Kultur, kommunikation och medier

Jessica Parland-von Essen

För att kunna greppa vad vi egentligen står inför i dag och i framtiden, är det nödvändigt att titta lite närmare på vad det är för en förvandling och utveckling vi har för händer. Vad innebär förändringen, om vi granskar den ur ett analytiskt perspektiv? Det står klart att teknisk utveckling ofta har kulturella och ekonomiska dimensioner. Då det handlar om kommunikationsteknik kan effekterna för kultur och kunskap vara mycket djupgående.

Kommunikation är en förutsättning för kultur i ordets vidaste bemärkelse. En kultur måste ha flera deltagare och kulturen inbegriper språk, men också andra sätt att kommunicera individer emellan. Kommunikation förutsätter att information rör sig, att någon medvetet eller omedvetet sänder ett budskap bestående av ett eller flera tecken till någon annan. Den som tar emot budskapet tolkar meddelandet utgående från kontexten och sin egen kunskap. Detta är den klassiska informationsteoretiska modellen. Den är enkel, väldigt enkel. Kraftigt förenklad innehåller den endast några element och en enkelriktad process: Avsändare – meddelande – mottagare. Och någon sorts kodning och kodavläsning. Ju mer identisk informationen i avsändarens och mottagarens huvud, dess bättre, mer lyckad kommunikation.

Problemet med modellen är att mening inte uppstår så rätlinjigt. Betydelser är komplexa i sig, inte minst är själva skapandet av betydelse allt annat än enkelt. Enligt kultursemiotikern Juri Lotman är redan det utgående meddelandet en sorts kompromiss: då vi formulerar ett ord eller en mening fastslår vi en (ibland flera) specifika betydelser, vad vi avser med vårt uttalande, och samtidigt avgränsar vi ordets och begreppets alltid mer eller mindre diffusa betydelser och tvingar in dem i ett visst sammanhang, som varje gång blir unikt. En kontext kan aldrig upprepas helt identiskt. Om inte annat förändrats är tidpunkten en annan, liksom erfarenheterna som föregått yttrandet.

Mottagaren, den som tolkar meddelandet, gör sedan dessutom sin egen tolkning utgående från sig själv och den information och förmåga han eller hon har. Den tolkningen blir också mer eller mindre olik för varje gång, fast meddelandet är det samma. Man kan tydligt se att det blir så då meddelandet är komplext: varje gång man läser om en bok eller ser om en film gör man det på ett nytt sätt, nya tolkningar och associationer uppstår.

Tolkande är liksom kommunicerande en grundläggande mänsklig egenskap. Vi försöker tolka och förstå allt vi förnimmer: stjärnorna på himlen blir stjärnbilder, liksom vi försöker förstå ord och bilder; fågelsången vi lyssnar till för tankarna till en fågel, till sommaren eller något annat för oss betydelsefullt. Vi söker mening i livet. Vi söker struktur och ordning för att greppa vår värld. Information som vi inte kan tolka blir brus och oväsen, den irriterar oss och vi försöker ignorera den om den inte öppnar sig för oss och delar med sig av budskapet. I ett främmande språk söker vi desperat efter hållhakar, bekanta ord eller mönster som kan ge oss någon information. För att förstå behöver vi en kontext, ett sammanhang: Vad talar du om? Vilket språk talar du? Vad vill du?

Ett medium är egentligen det som är ”mellan” dem som kommunicerar. Man avser då oftast något som gör att man kan kommunicera med någon annan utan att båda är närvarande samtidigt. Ur ett semiotiskt perspektiv är definitionen lite problematisk: för semiotikern kan mediet vara talet i sig självt, lika väl som ett trafikmärke, en tv-reklam eller en tavla. Det handlar i grund och botten om samma sak: om att förmedla ett budskap, att ge något en betydelse utanför objektet självt. Betydelsen varierar beroende på kontext och kultur: att lämna kvar mat på tallriken betyder en sak i en kultur och en annan i någon annan kultur. Genom en handling vill vi kommunicera något, men om man inte är medveten om de andras kultur kan det gå fel …

Ändå har själva mediet också relevans för hur betydelser och tolkningar kan överföras, eftersom det skapar begränsningar lika väl som möjligheter. Under de senaste seklerna har till exempel den tryckta texten förstärkt vissa drag i den västerländska kulturen. Det skrivna språket har gjort att meddelanden har kunnat bevaras över tid och rum. Komplex information har kunnat spridas, sparas och organiseras i stor omfattning. Den tryckta texten och bilden har gjort att detta kunnat göras än mer effektivt.

Inom filosofin har John Searle närmat sig förhållandet mellan språket och kommunikationen genom begreppet yttrande (utterance), en handling där en tanke får en specifik betydelse i sin specifika kontext då den uttalas med språkliga medel, som tal. I paritet med detta har Peter L. Shillingsburg lanserat en skriftteori (script theory), som innefattar skrivandet som en motsvarande handling.[1] Processen är givetvis besläktad, det handlar om att förvandla tankar till ord och meningar, text. Men samtidigt är skrivandet annorlunda: den skrivna texten saknar tonfall, intonation. Det moderna normaliserade skrivspråket saknar otaliga nyanser, samtidigt som texterna materialiserats och kan flyttas och kopieras utom skribentens kontroll. Detta bidrar till det nödvändigtvis längre formatet. För att vara exakt och minska risken för fatala feltolkningar, måste den normaliserade texten vara omständlig och utförlig.

< Föregående avsnitt   |   Nästa avsnitt >


[1]    Peter L. Shillingsburg: From Gutenberg to Google. Electronic representation of literary text. (Cambridge : Cambridge University Press 2006).

En reaktion på ”Kultur, kommunikation och medier

  1. Pingback: Text: Kultur, kommunikation och medier | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s