Kenneth Nyberg och Jessica Parland-von Essen

(Första delen av detta avsnitt finns här.)

Fragmentering och länkning av information

En aspekt som Lev Manovich egentligen inte behandlar i sina annars mycket grundläggande arbeten om de nya medierna är länkning av data, vilket förstås delvis beror på hans ansats. Men för att förstå effekterna av digitaliseringen för publicerandet bör vi också beakta öppen länkad data. Vi måste se de möjligheter och utmaningar som följer med det faktum att vi publicerar material i ett digitalt nätverk som i princip omspänner hela världen och länkar samman information på olika sätt. Modulariteten begränsar sig ingalunda till en enskild dator, utan omfattar hela internet. Modulariteten innebär också en aldrig tidigare skådad mängd av helt fragmenterad information, det vill säga att sammanhang och kopplingar, kända och okända, helt tappats bort.

Inom naturvetenskaperna har man redan börjat operera med nanopublikationer. Det innebär att varje enskilt antagande eller data betraktas som en skild publikation som man kan hänvisa till. I praktiken betyder det att varje påstående om något sakförhållande består av ett subjekt och ett objekt och dessa två förenas av ett predikat som beskriver deras inbördes relation. I synnerhet det sista saknas alltför ofta i traditionella informationssystem. Dessutom behövs metadata om under vilka förhållanden påståendet gäller, när detta är fastslaget och av vem.[6]

För historikern ter sig dylikt atomiserande av kunskap olämpligt, eftersom vi ju oftast strävar just till motsatsen, till att se skogen för träden, hitta sammanhang, mönster, påvisa nya samband, de stora helheterna och strukturerna. Vi arbetar med kunskap och inte enskilda små datakorn. Samtidigt erbjuder öppen länkad data nya möjligheter och det handlar ofta bara om att strukturera den data som finns på ett rikare, smartare sätt, för att göra den mer användbar. Till exempel vore det önskvärt att bättre kunna länka alla källor, oberoende var de finns, till forskningen. Att publicera informationen om att ett visst dokument använts för att belägga ett visst påstående i en viss publikation kan integreras i publikationen som en enkel länk. Traditionellt har det gjorts som en språklig hänvisning men kan nu kompletteras eller ersättas av en maskinläsbar hyperlänk, dvs. en adress till källan. Men uppgiften om hänvisningen kunde också göras som en separat information som länkas till bägge, varvid informationen blir läsbar så att säga från båda hållen.

Att kunna få en sådan inblick i historievetenskapens strukturer och resonemang som öppen länkad data möjliggör, skulle kunna tillföra vårt vetande en hel del. Samtidigt har vi ännu en lång väg att vandra för att uppnå ens den första varianten: att med ett klick kunna förflytta oss från fulltext till fulltext i en hänvisning. Den bättre varianten skulle också ge möjligheten att genom att klicka på till exempel ett namn få fram information om på olika, definierade sätt relaterade publikationer eller institutioner. Vad som behövs är målmedveten styrning och skapandet av nationella och internationella infrastruktrer för ändamålet. Det internationella forskar-idet ORCID är ett steg i denna riktning.[7] Samtidigt finns ett visst förståeligt och full acceptabelt motstånd bland humanister: om vi erbjuder våra läsare direkt tillgång till oändliga mängder relaterade material – kan någon längre ta till sig vår komplexa forskning? Eller sönderfaller allt i ett ändlöst surfande mellan olika textfragment? Men också: har vi råd att räkna med att vårt vetande sprids endast genom läsning av våra texter från början till slut?

Sociala medier

En mycket viktig utvidgning av publiceringslandskapet rör visserligen också teknik och form, men handlar i första hand om de sammanhang där forskare kommunicerar sin forskning och om vem de kommunicerar med: Är det kolleger eller allmänhet och i vilken mån måste dessa skilja sig från varanda? De nya kanaler som idag används kan vara (och är fortfarande ofta) främst textbaserade, liksom traditionell publicering, eller mer multimediala, men deras kännetecken i detta sammanhang är i första hand snabbheten i kommunikationen och öppenheten mot världen utanför vetenskapssamhället.

Denna form av publicering är något som många digitala humanister propagerar för, då de ser sociala medier av alla de slag (bloggar, Facebook, Twitter, Instagram, YouTube, poddsändningar etc.) som en möjlighet att mer eller mindre radikalt riva de murar forskarsamhället i sin långtgående specialisering tenderar omgiva sig med. De menar att bloggar och (övriga) sociala medier både kan vara ett kraftfullt verktyg i den inomvetenskapliga debatten och för individuella forskares nätverkande. Därtill kan sådana kanaler på ett mycket effektivt sätt bidra till kunskapsspridningen i det omgivande samhället, det som ibland har kallats ”den tredje uppgiften” (i dag ingående i ”samverkansuppgiften”).[8] Tyvärr meriterar denna verksamhet fortfarande litet akademiskt, men de flesta historiker är väl medvetna om sitt samhällsansvar och ser också sambandet mellan framtida finansiering för humaniora och en samhällstillvändhet gällande popularisering och marknadsföring av de egna resultaten.[9]

Här bör en annan aspekt tilläggas, nämligen att många av de nya publiceringssammanhangen är öppna inte bara i den meningen att vem som helst kan “konsumera” eller ta del av dem, utan också på så sätt att användarna/läsarna kan bidra med nytt och påverka innehållet (som i wovellerna) vilket bör ses som en resurs. (Jämför också avsnitten om crowdsourcing i kapitel 6, https://digihist.se/6-digitalbaserade-material-och-langsiktigt-bevarande/). Bloggarna inbjuder till kommentarer, liksom Pinterest eller Facebook och Twitter inte bara erbjuder möjligheter till marknadsföring och nätverkande utan också till vetenskaplig diskussion med både kolleger och allmänhet. Det vill säga från att den offentliga delen av den vetenskapliga kommunikationen varit i huvudsak enkelriktad (föreläsningar, tryckta texter) har den nu potential att förvandlas till en ömsesidig kommunikation i större skala, som därmed också har potential att engagera större kretsar. I takt med att historiekunskaperna i samhället generellt försvagats (skolundervisningen har skurits ner) faller därför ett allt större ansvar på de enskilda professionella historikerna att hålla “historien levande” och hålla historieförfalskningar och annat tendentiöst historiebruk på stången. Engagemang uppnås bl.a. just genom dialog varför detta är en aspekt man alltid borde hålla i minnet då man publicerar sig – hur kan jag ta emot feedback, mera information, reaktioner, korrigeringar, kommentarer osv? Visserligen har det ifrågasatts hur breda grupper akademiker i praktiken når till exempel genom sina bloggar, men rent principiellt är det ändå en viktig aspekt att både vi som historiker och den forskning vi bedriver är så tillgängliga och öppna för allmänheten som möjligt.[10]

Relationen mellan forskare och lekmän

Därmed är vi tillbaka i ett tema som vi berört många gånger i denna bok, nämligen frågan om den förändrade relationen mellan forskare och lekmän som en av de huvudsakliga konsekvenserna för akademin av den digitala utvecklingen. Ett intressant exempel på den diskussionen kommer från Dan Cohen, som har propagerat för att journalistik och humanistisk forskning bör närma sig varandra i det nya publiceringslandskapet, vilket skulle ha den goda effekten att den vetenskap som produceras blir mer tillgänglig för allmänheten och inte bara vänder sig till andra forskare.[11]

Alla delar kanske inte uppfattningen att gränsen mellan forskning och journalistik bör lösas upp, men i ett sammanhang där det blir allt viktigare för oss att kommunicera det vi gör kan det vara klokt att titta på och inspireras av dem som professionellt arbetar just med samhällskommunikation, dvs. journalister, och de metoder de använder. Kan deras arbetssätt, t.ex. ifråga om datajournalistik eller mediekonvergens, på något vis även användas på historiska material? Mer generellt är det uppenbart att både historiker och andra humanister får helt nya möjligheter att dela med sig av forskningsresultat och annan kunskap genom den nya tekniken. Dels är det ganska tydligt att de visualiseringar som behandlades i kapitel 6 (https://digihist.se/6-digitalbaserade-material-och-langsiktigt-bevarande/) inte bara har ett värde för forskarna själva, utan ofta uppfattas som mer tillgängliga för lekmän än akademiska texter. Dessutom faller successivt kostnaderna och arbetsinsatsen för att spela in ljud eller video, vilket gör att man kan nå ut till allmänheten med egenproducerade program. Sådana kan man sedan sprida via YouTube eller som poddsändningar (podcasts) vilka lyssnare och tittare kan ladda ner till sina mobiler, surfplattor och datorer.

Återigen ligger den typen av multimediaproduktioner kanske inte alltid så nära till hands för historiker och andra forskare, som genom lång träning ofta är mer bekväma med att kommunicera via text. Åtminstone under en övergångsperiod (och möjligen också på längre sikt) är det därför tänkbart att andra sociala medier, som bloggar och Twitter, kommer att spela en större roll som kanaler för populärvetenskaplig kunskapsspridning. Även här kan det finnas ett motstånd bland historiker som är vana att skriva längre texter och inte gärna gör de förenklingar som begränsat utrymme ofta kräver, men tröskeln är i alla fall lägre än för ljud- och videoinspelningar. Samtidigt blir också denna tröskel hela tiden lägre, och det finns många skäl som talar för det allt vanligare bruket att t ex banda och/eller streama föreläsningar eller seminarier när man ändå håller dem, både som intern dokumentation och för dem som inte kan närvara. Detsamma gäller presentationer som kan delas t ex på Slideshare, Academia.edu, LinkedIn eller Prezi, eller Twitter-rapportering som kan dokumenteras t.ex. på Storify.

Framför allt i USA börjar det förekomma, även om det fortfarande är ett ganska marginellt fenomen bortom den ”hårda kärnan” av digitala humanister, att forskare också diskuterar vetenskapliga frågor sinsemellan på sina bloggar. En stor fördel är att det är en form där man snabbt och prestigelöst kan ventilera utkast till texter och preliminära resultat och få synpunkter innan de publiceras på traditionellt vis i en tryckt (eller digital) tidskrift med kollegial förhandsgranskning. Som tidigare påpekats är produktionstiderna för sådana tidskrifter ofta mycket långa, vilket gör att frågor kan hinna bli inaktuella innan en undersökning publiceras. Bloggosfären kan på sätt och vis, i bästa fall, fungera som ett öppet seminarium.

Kanske innebär det, som antyddes i föregående avsnitt, att vi kommer se en förskjutning där formell publicering i en tidskrift – vare sig den är tryckt eller digital – blir en slutpunkt och betraktas som arkivering av forskningsresultat, snarare än som utgångspunkt för en fortsatt, levande diskussion. Forskning kommer med andra ord i högre grad att presenteras och debatteras redan medan den pågår, inte först när den är genomförd. Det skulle på sätt och vis innebära en återgång till 1600- och 1700-talens situation, där mycket av de vetenskapliga samtalen om pågående arbete inte fördes i tidskrifter eller böcker utan i brevväxling mellan forskarna. Dessa brev sågs ofta som helt eller halvt offentliga och lästes upp vid olika vetenskapliga sammankomster för att göra innehållet mer allmänt bekant. Som fenomen betraktat är alltså forskarbloggar, liksom så mycket annat med koppling till digital historia, en ny företeelse med gamla rötter.[12]