Jessica Parland-von Essen

Diskussionen om hur livet och världen förändras i och med webben har blivit mindre affekterad och mer substansorienterad och nyanserad med tiden. Överoptimistiska åsikter, som Clay Shirkys mest radikala idéer[1], har tonats ner, samtidigt som de som gått ut med påståenden om att ingenting förändras egentligen har fått se sig överbevisade. Det har visat sig att digital delaktighet inte är självklart, utan att det finns massor av människor som frivilligt eller ofrivilligt ställs utanför delar av eller till och med hela den digitala kulturen. Samhället och kulturen ter sig mer fragmenterade. Webben är oöverskådlig och förutom ”objektiv” information finns där mängder av vinklad och falsk information. I dag kan man hitta ”bevis” för vad som helst på webben. Uppdelningen mellan den fysiska (den riktiga, analoga, pålitliga) och den virtuella (digitala, osäkra) verkligheten lever fortfarande kvar.[2]

Mycket av det vi uppfattar som förändringar i kulturen handlar trots allt om att vi tack vare webben blivit medvetna om saker vi tidigare kunnat förbise. Ett exempel kunde vara näthatet, som framställs som om det till sin essens skulle skilja sig från annat hat och mobbning, som varit mer osynliga och lättare att ignorera. Nätverk, som alltid funnits,[3] blir synliga, saker som tidigare endast existerat muntligt finns plötsligt i skrift. Utvecklingen löper också parallellt med enhetsspråkens sönderfall, vars tolkningar som antingen en kreativ och positiv process versus dekadens, brukar avslöja rätt mycket om tolkarens personlighet och ideologi. De största konkreta förändringarna är hastigheten med vilka en del sociala processer sker och oberoendet av geografiska avstånd. Falsk information har alltid funnits, men den kan nu spridas snabbare och man är kanske mer medveten om den eftersom den finns öppet åtkomlig i skriven form. Men man bör komma ihåg att också korrekt eller ”objektiv” information i dag finns tillgänglig för allt fler.

Socialt och kulturellt engagemang ter sig ofta flyktigare på webben. Man talar pejorativt om gillakultur som om samhällsengagemanget skulle ha minskat.[4] Också här kan man ändå fråga sig hur mycket det handlar om verkliga förändringar. I vilken grad har dessa eventuella förändringar sin grundorsak i webben och inte i annan samhällsutveckling? Ensaksrörelserna som fenomen är äldre än tillgången till Internet. Men de är kanske mer ändamålsenliga i ett samhälle fullt av mer information än någon kan ta till sig?

Att folk påstås vara allt större individualister och inte lika ofta vill förbinda sig i till exempel medlemskap eller förtroendeuppdrag i föreningar eller politiska partier, tolkas ibland som en ökande egoism. Massorganisationsprincipen, ett samhällsfenomen som varit otroligt viktigt i det nordiska samhället och för medborgarskapet så som det fungerat under 1900-talet,[5] håller på att mattas ut och delvis ersättas av andra former av engagemang.  Det moderna engagemanget ser möjligen annorlunda ut, men sociala medier är en nyhet som underlättat engagemang i sig. Att man på webben lätt kan byta fokus från en samhällsfråga till en annan gör också att kunskap och perspektiv kan sprida sig och utbytas mellan olika ensaksrörelser. Också inom politiken kan vi alltså ana samma sönderfall som på andra håll: de stora koherenta berättelserna får ge vika för en allt mera fragmenterad verklighet. Både poststrukturalismen och postmodernismen är ändå som fenomen äldre än webben. Men webben erbjuder en miljö där dessa teorier kan realiseras på ett synligt sätt.

Clay Shirky har hävdat att den nya informationsteknologin, som är genuint interaktiv, har frigjort enorma resurser bara genom att tränga undan tv-tittandet, som tidigare passiviserade människor för en stor del av deras fritid.[6] Detta är en potentiell resurs också för forskare. Samtidigt måste man vara medveten om hur mycket formatet och redskapen påverkar informationen redan då den föds. Människor är i allmänhet inte medvetna om hur mycket vi påverkas av exempelvis både verbala och grafiska element då vi svarar på en enkät eller gör en uppgift på dator.

En mycket viktig skillnad för forskaren är att man i och med användningen av komplicerad teknologi inte automatiskt har insyn i de begränsningar eller andra problem den kan medföra. All sorts kritik är därför svårare. Forskaren använder sig av vad som kunde kallas fönster, för att ta del av information, utan att se de underliggande strukturerna, ofta utan att ens vara medveten om dem.[7] Trots att vi talar om ”digital” information är det vi ser på skärmen analogt. Som forskare måste man vara medveten om att de osynliga, genomskinliga, strukturerna som finns inbäddade i de informationsteknologiska medierna finns där och också påverkar vad vi ser och hur vi ser det. Samtidigt har förändringarna i medierna först i efterhand på sätt och vis synliggjort de gamla mediernas egentliga effekter på kulturen. Det är brytningen och förändringen som gör mediernas kulturella och samhälleliga mekanismer synliga.