Den förändrade offentligheten

Jessica Parland-von Essen och Kenneth Nyberg

Offentligheten har länge ansetts vara en grundbult i det demokratiska samhället. Jürgen Habermas är kanske den som tydligast pekat på detta drag i det moderna samhället i sin bok Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft (1961, Borgerlig offentlighet. Kategorierna ‘privat’ och ‘offentligt’ i det moderna samhället 1962). En fri press och i förlängningen journalistiken har utvecklats till det forum där den offentliga debatten ägde rum under stora delar av förra seklet. Sist och slutligen liknar dagens webbmiljö på många sätt den borgerliga offentlighet som Habermas skrev om, snarare än det journalistvälde som rådde med eller utan samröre med den makthavande eliten under 1900-talet.[1]

I dag ser medielandskapet annorlunda ut, eftersom medborgare kan publicera sig i offentligheten utan att det finns någon grindvakt. Också att kommunicera direkt med beslutsfattare kan anses vara enklare nu för en vanlig medborgare. Men det handlar inte bara om att sprida sin egen åsikt, utan det som de facto äger rum på webben hela tiden är en, eller egentligen flera, offentliga samtal och diskussioner som påverkar vilka åsikter och argument som omfattas av både enskilda människor och inom myndigheter och organisationer. I dag kan vem som helst i Finland starta en namninsamling för en lagmotion, något som i praktiken ofta förverkligas på webben.[2] Det handlar åtminstone delvis om dialog som kan ha stor påverkan på vilka beslut en beslutsfattare tar. Offentligheten handlar inte längre endast om de traditionella medierna och “opinionsbildarna”, utan det rör sig om ett intrikat och komplext samspel, där journalister, makthavare och allmänhet i sociala medier och på mediernas och andra webbsidor kommenterar, dementerar eller understöder varandras information och omdömen.

Allt detta är i teorin i dag möjligt att spara och forska i mycket mer noggrant än någonsin förut. Nätverk och kommunikation, som tidigare ofta varit muntliga eller osynliga åtminstone för samtiden, kan nu analyseras i detalj. Samtidigt är situationen den, att en stor del av dessa material i dag inte omfattas av arkiv- eller biblioteksfunktioner. På grund av kommersiella, upphovsrättsliga och historiska orsaker sparas inte denna data särskilt systematiskt eller målmedvetet av de offentliga minnesorganisationerna. Samhällsvetare och framtidens historiker skulle ha mycket stor glädje av material som tidningarnas kommentarsfält eller olika versioner av nyhetssidor, politikers Facebookstatusar m m, men dessa arkiveras nu inte av någon instans.

Ett annat skäl till osäkerheten kring bevarandet av denna typ av material har att göra med en mer allmän fråga som aktualiserats av de senaste årens utveckling av webb och sociala medier: den uppluckring – vissa skulle säga upplösning – av gränsdragningen mellan offentligt och privat som tidigare utgjort en självklar och grundläggande realitet i det moderna samhället. Många av den demokratiska rättsstatens centrala principer och funktioner (allmänintresse, jäv, opartiskhet osv.) bygger till exempel på möjligheten att skilja mellan offentlig ämbetsutövning och rollen som privatperson, något som ofta kan vara ganska svårt i t.ex. sociala medier där man som individ förknippas med både sina offentliga och privata eller personliga roller samtidigt. De sociala mediernas logik är närmast definitionsmässigt den personliga vän- eller bekantskapen, och när denna präglar tilltalet och atmosfären i myndighetspersoners (eller till och med myndigheternas såsom institutioner) kontakter med människor riskerar förtroendet för dessa såsom företrädare för ett allmänintresse eller offentliga organ.

En besläktad fråga rör den om hur det påverkar den journalistiska bevakningen att ledande politiska reportrar och granskare av makten är “vänner” med politiska makthavare på Facebook eller Twitter med, återigen, den logik av personliga (snarare än professionella) relationer och därav följande intressekonflikter det kan leda till. Samtidigt hävdas ibland att det snarast är positivt att personliga nätverk av det slaget blir synliga i offentligheten och därmed möjliga att granska; tidigare kunde ju mycket nära kontakter av det slaget förekomma mellan politiker och journalister utan att någon kände till det. Frågan är dock om dolda relationer av det slaget har upphört i och med de sociala mediernas framväxt; mer troligt är att de ibland synnerligen personliga band som upprättas i sådana miljöer är något som tillkommit och som ytterligare bidrar till att luckra upp den distans mellan makthavare och granskare som tidigare ansågs självklart eftersträvansvärd.

Om vi återvänder till forskarperspektivet är det dock ganska klart att denna nya typ av material tillför något intressant, men det råder som sagt viss oklarhet om vad som i en etisk mening ska betraktas som privat respektive offentligt material då de sociala medierna verkar i en miljö som löper längs hela skalan från full offentlighet (Twitter) till en gråzon (Facebook) och vidare till rent privata sammanhang (direktmeddelanden och chattar av olika slag, “privata” sociala nätverk som Path, http://path.com, etc.). Om exempelvis en politiker (eller någon annan offentlig person) till exempel har en relativt generös hållning till vilka som accepteras som vänner på Facebook och delar en status inte offentligt, utan till vännerna, och en forskare tillhör dessa vänner, är det acceptabelt att använda sig av detta material i forskningssyfte? Mer generellt finns också, som redan antytts, frågor kring vem som egentligen äger innehållet i olika sociala nätverk och därmed vilka möjligheter minnesorganisationer och andra har att systematiskt samla in det för framtida forskning.

Hur vi ska hantera de oerhörda mängder data som numera genereras varje dag på webben och i sociala medier väcker alltså en rad frågor om gränsdragningar, urval, planering och tekniska lösningar m.m., och några av dessa frågor kommer vi att diskutera i de följande avsnitten.

< Förstasidan kapitel 6   |   Nästa avsnitt >


[1]     Janne Seppänen & Esa Väliverronen, Mediayhteiskunta (Vastapaino 2012) s. 72–76.

[2]     En central webbplats för detta är det “öppna ministeriet”, http://www.avoinministerio.fi/.

En reaktion på ”Den förändrade offentligheten

  1. Pingback: ons 7 jan: När det linjära tänkandet inte räcker | filippapierrou

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s