2. Från det tryckta ordet till den digitala världen

Texten i detta kapitel är, när inget annat anges, författad av Jessica Parland-von Essen och består, utöver kapitelinledningen, av följande avsnitt:

* * *

En ovanligt stor publik hade samlats för att åhöra en disputation i Åbo den 28 mars 1663. Utöver studenter och professorer hade en mängd andra ståndspersoner infunnit sig för att höra Enevald Svenonius presidera vid försvaret av sin senaste skrift. Svenonius var smålänning och hade studerat i såväl Åbo och Uppsala som i Wittenberg. Han var en ung och lovande professor i teologi, men nu väntade man sig något särskilt – och det fick man sannerligen.

I publiken fanns som väntat Svenonius äldre före detta kollega, biskopen och universitetets vice kansler Johannes Elai Terserus. Han närmade sig de sextio och hade också studerat ute i Europa, förutom i Tyskland också i Nederländerna och England. Terserus hade nyligen, som biskopar vid denna tid brukade, på egen bekostnad låtit trycka upp en Förklaring öfwer catechismum, vilken han hoppades kunna sälja vid sina biskopsinspektioner.[1]

Han hade gett exemplar, eller delar därav, till bland andra Svenonius för kommentarer, men utan att särskilt notera den kritik som då rests; ”det skulle falla mig alltför svårt och nesligt nu vid denne åldern och Embetet kasta mitt arbete under deras Censur”, som han själv förklarade.

Svenonius blev uppbragd; för inte så länge sedan hade Terserus själv beskyllt andra för häxkonster och nu kom han med egna tolkningar av heliga texter, tolkningar som kunde anses irrläriga. Svenonius hade därför författat en motskrift på svenska kallad Warning för affall ifrån Troone, för att ”ej allenast uti sina Academiska övningar at sätta sig emot dessa meningar och warna ungdomen för de samma”. Arbetet fick den effekten att Terserus blev arg och klagade hos konsistoriet, och som väntat infann sig också biskopen på Svenonius disputation. Det hela utmynnade i ett veritabelt gräl som gjorde att rektor tvingades avbryta hela tillställningen efter att båda parter förfallit till olämpligt beteende och börjat gå till personangrepp.

Senare behandlade konsistoriet saken och på dess uppmaning beslöt man dra in de knappt 400 exemplar av Terserus skrift som fanns. Hela affären slutade med att kanslern Per Brahe såg till att han dessutom fick lämna sina ämbeten och flytta till Stockholm, vilket var något närmast oerhört på den tiden. Religionen var ett särskilt känsligt ämne, och det ansågs att en stor skada hade skett när saken på detta sätt disputerades offentligt. Speciellt illa var det förstås att det nu fanns kontroversiella böcker på svenska som kunde bli tillgängliga för en betydligt större krets, än de som normalt tog del av dylika diskussioner förda på latin i lärda kamrar. Terserus Förklaring vann ändå en viss spridning bland prästerskap och ståndspersoner, vilka kunde väntas läsa den med omdöme. Den är också en av de äldsta böcker som tryckts på svenska inom nuvarande Finlands gränser.

Intressant är dessutom det faktum, att Henrik Gabriel Porthan ägnade stora delar av flera nummer av Tidningar utgifna af et Sällskap i Åbo hösten 1772 åt att presentera fallet. Detta var strax efter det att Gustav III hade begränsat tryckfriheten. Hela historien och dess betydelse för Porthan, likaväl som för oss i dag, är att den handlar om kontroll av information och kunskap, om hur forskarna kan och måste testa tankar och idéer, och om hur samma vetenskapsmän sedan går ut med sin kunskap och sina tolkningar för att försöka förändra världen med sina bidrag.[2] Under de sekler pappret vid sidan av muntlig kommunikation var det huvudsakliga mediet för att lagra och sprida information och kunskap var det möjligt att försöka kontrollera information på ett annorlunda sätt än i dag. Tryckfrihet eller friexemplarssamlingar, men också upphovsrätt och nationalspråk, är begrepp som uppstått i böckernas paradigm.

Hur kunskap och information lagras och sprids är av stor betydelse för en kultur och ett samhälle. Det handlar inte bara om kontroll och makt i anslutning till kunskap, utan också om ekonomi och samhällsförändring i stort. Det är därför av intresse att reflektera över vilken betydelse tryckkonsten har haft historiskt sett och hur den digitala tekniken utvecklats och påverkat oss hittills. Till exempel när vi i dag säger att informationen är eller vill vara “fri” har det andra implikationer än för hundra år sedan. Vi har gått från en knapphet som varit delvis möjlig att kontrollera, till ett överflöd, en instabilitet och en oordning som är allt svårare att överblicka och ännu svårare att tänka sig att hantera. Avsikten med detta kapitel är att teckna några av huvudlinjerna i detta skifte och analysera på vilket sätt det digitala både i sig självt som en del av mänsklig kommunikation och till sin karaktär som kanal skiljer sig från tidigare medier.

[Tillbaka upp]

Den gutenbergska parentesen

Tryckkonsten som spred sig i Europa från slutet av 1400-talet till 1600-talet bidrog med nya aspekter till den skrivna kommunikationen och genom detta till hela kulturen. Under upplysningens sekel var både böcker, press och småtryck redan en viktig del av kultur och samhälle i Europa. Boksamlingar och bibliotek växte och i synnerhet ansedd och värdefull information kunde ordnas och sparas. Idéer om allt större frihet och folkupplysning spred sig. Läsesällskap och folkupplysande tidskrifter blev möjliga i takt med att de ekonomiska förutsättningarna blev bättre. I bibliotek och encyklopedier ville man samla all världens kunskap. Man klassificerade, strukturerade och indexerade växter, djur, människor, religioner, vetenskaper, böcker. Man samlade och ordnade förutom böcker föremål av alla slag: antikviteter, insekter, kartor, stenar, mynt och man kartlade länder, stjärnor och planeter. Kunskapen blev strukturerad i olika discipliner och fakulteter, kontrollerade först av vetenskapliga akademier och sedan under följande sekel av universiteten. Och i böckerna fanns sanningen. Den romantiska tilltron till det individuella geniet gjorde att de gamla antika och religiösa auktoriteterna fick ge vika för nya intellektuella storheter, som gav ut tjocka böcker baserade på vetenskapliga metoder.

Eftersom det är dyrt att göra böcker, att trycka upp och distribuera dem, var man också inom det vetenskapliga publicerandet tvungen att gallra innan man publicerade i tryck. Det som en gång var tryckt kunde dessutom sprida sig och bli läst och tolkat utom kontroll, utan tillräcklig kännedom om kontext och kritisk förståelse. (Att beakta är att censur i praktiken aldrig gällt ägande och läsning av texter inom samhällseliten förrän under 1900-talet, utan endast ”allmänheten” eller ”folket” samt bokbranschen och pressen.) Universitet och lärda sällskap fick således en allt viktigare roll av garanter för kvalitet, för att det som trycktes var rätt och sant. Uppgiften blev alltmer betydelsefull i och med att tryckning av texter på folkspråk blev vanligare. Man lät göra mycket viktiga och nyttiga böcker om ekonomi och medicin. Samhällsfrågor kunde tidvis ventileras flitigt i pressen, den nya offentlighet som den tyske sociologen Jürgen Habermas skrivit om; den fanns i både talad, handskriven och tryckt form och kommunikationen flöt emellan dessa sfärer.

Under den tryckta textens era var det enkelt att jämföra texter och man lyckades inom den framväxande bokbranschen lansera upphovsrätten för författare, först endast för några år, så att upphovsmannen kunde få en skälig ersättning för sitt arbete. Mecenaternas betydelse minskade; det borgerliga samhället trodde på individens arbetsinsats och på det skapande geniet, som närmast ur intet med sin egen tankes kraft kunde upptäcka stora sanningar om världen och människan. Till detta hörde också den ökade betydelsen av ”originalet” eller ”originaltexten”, något som förut inte varit särskilt relevant i normala fall. Handskrivna texter och gamla manuskript var aldrig fullständigt identiska, men tryckkonsten skapade en illusion om en originaltext, en text som skapats och auktoriserats av en enda individ. (Bokhistoriker vet att det verkligen rör sig om en illusion; även tryckta exemplar till och med inom samma upplaga kan skilja sig ansenligt från varandra.)

Det tog ett tag innan översättningarna nåddes av samma syn, men så småningom blev också översättningar ”auktoriserade” och mer trogna författarens version. Länge hade det varit norm att översättningar tvärtom lokaliserades och förkortades enligt översättarens eller förläggarens eget omdöme. Upphovsrätten var till en början en nationell angelägenhet, men detta var ohållbart: stora mängder piratupplagor trycktes upp i till exempel Belgien och USA och spreds över stora områden. Slutligen gjordes ett internationellt avtal om saken, den s.k. Bernkonventionen 1886. Författarna hade nu uppnått absolut äganderätt till sin text. I och med nöjesindustrins starka lobbying har upphovsrätterna sedermera förlängts till flera decennier (sju för närvarande, nio har diskuterats) efter upphovsmannens död.

Medierna påverkar alltså kulturen. Boktryckarkonsten har betytt mycket för vår kultur. Då böckerna blev vanligare kunde folkspråken normaliseras och stavningen blev enhetligare inom olika nationalspråk. Hela idén om nationalspråk och nationer blev mer aktuell. Folkbildningen blev möjlig på ett nytt sätt. Läsesällskap och allmänna bibliotek uppstod. Tidningspressen skapade en offentlighet som i teorin överskred tid och rum. Världen och kunskapen blev enhetligare och möjlig att organisera och skenbart kontrollera. Samtidigt började informationen drastiskt ackumuleras. Småningom kunde man inte läsa alla böcker, man kunde inte längre känna till all forskning eller ens alla discipliner i stort, man kunde inte ha läst all skönlitteratur. Mängden information ökade närmast exponentiellt. Så bibliotekariernas makt minskade inte i takt med att böckerna blev fler, utan deras metoder och förmågor blev allt viktigare. Här finns för övrigt tydliga paralleller till dagens situation; digitaliseringen minskar inte utan ökar behovet av informationsspecialister som exempelvis bibliotekarier. Klassificering, katalogisering och indexering var det enda sättet man kunde orientera sig bland alla trycksaker.

Livet i den gutenbergska galaxen, som Marshall McLuhan kallat den,[3] eller innanför den gutenbergska parentesen (ett begrepp tillskrivet den danske professorn L.O. Sauerberg) var en tid då författare och verk var entydiga begrepp, då original var något som kunde användas om en text, trots att de postmoderna filosoferna och konstnärer som Andy Warhol problematiserade det. Auktoritet och expertis erhölls genom en kontrollerad (ut)bildning, som i ett gammalt korporativt system. Referee-rutiner och dyra tidskrifter gjorde att de mest ansedda forskarna, dvs. de som en gång uppnått en god status, hade mycket stor kontroll över hur forskningen utvecklades.

All humanistisk forskning krävde a priori stora mängder tid, läsning av enorma mängder böcker och artiklar och källor, skrivning, avskrivning, kopiering, omskrivning. Allt detta är arbete som ger en mycket tid att tänka på enskilda detaljer och stora helheter. Samtidigt var forskaren tvungen (åtminstone i sina första undersökningar) att begränsa sin forskning utgående från källorna, helt enkelt av arbetsekonomiska skäl. Vi har lärt oss att i början av en undersökning presentera alla källor (antagande att de är enhetliga helheter, typ vissa böcker, en brevsamling, ett arkiv eller t.ex. vissa tidningar under vissa år) och motivera avgränsningar och diskutera källkritiska frågor på ett allmänt plan för varje käll- eller materialgrupp. Vi måste då ta ställning till källornas och samlingarnas uppkomst och proveniens. Alltför sällan har man ändå i allmänhet djupare reflekterat över de åtgärder som vidtagits av arkiv och den gallring och rekonstruktion av historien som gjorts i alla år av professionella arkivarier.

[Tillbaka upp]

Bit bang[4]

Den moderna datorn som uppfinning brukar tillskrivas Alan Turing, som under andra världskriget var ett kodknäckargeni i brittisk tjänst, även om olika typer av mekaniska räknemaskiner utvecklats både i teori och praktik åtminstone sedan Pascals dagar. Turing och en del andra skapade datavetenskapen under 1930-talet, under samma period som också den första digitala elektriska räknemaskinen kom till. Under åren har flera lager av kod och programmering tillförts ovanpå den ursprungliga koden av ettor och nollor. I takt med att datorerna har blivit snabbare och minnet radikalt mycket effektivare har många system och program vuxit sig nästan oöverskådligt stora och komplicerade.

Ett viktigt steg i utvecklingen var hopkopplandet av datorer till nätverk. En viktig del var från början ett projekt finansierat av ARPA, Advanced Research Projects Agency, som var en del av USA:s försvarsmakt. Målsättningen var att skapa ett system som kunde trygga kommunikation och dataöverföring också under undantagsförhållanden, då en del av systemet kanske var satt ut spel. Detta kallas robusta system och en grundidé är förstås att de är distribuerade, alltså geografiskt utspridda på olika datorer som kan utbyta information med varandra. De första datorerna som kopplades samman fanns vid forskningsinstitut på den amerikanska västkusten och ARPANET förverkligades i större skala i början på 1970-talet; det blev senare en av flera delar av Internet, där många av delnäten har varit och är forskningsinfrastruktur. Systemet som växte fram för att överföra informationen kallas Transmission Control Protocol/Internet Protocol, i dagligt tal TCP/IP, och togs i bruk 1983. Idén är att varje dator har en egen adress som består av en sifferserie (IP) och informationen packas i olika paket som skickas genom nätverket, varje paket den snabbaste lediga vägen, vilket både ger snabbhet och gör systemet robust. Vid denna tid var utvecklingsarbetet redan starkt förankrat i den akademiska världen, eftersom många forskare såg nyttan med ett dylikt kommunikationssystem, som sedan mot slutet av 1980-talet också öppnades för kommersiella aktörer och ARPANET lades ner. Ännu i dag består internet av många nätverk som är länkade till varandra.[5] Forskare och myndigheter behöver ofta mycket stor kapacitet för dataöverföring varför man i Finland och Sverige upprätthåller de snabba FUNET- respektive SUNET-näten, vilka också är kopplade till det europeiska GÉANT via det nordiska samarbetet NORDUnet.[6]

Internet omfattar alltså mer än det vi kallar webben. Det som avses med ”webben” är nämligen i princip det material vi kommer åt via våra webbläsare. World Wide Web utvecklades vid det europeiska forskningsinstitutet CERN under slutet av 1980-talet av Tim Berners-Lee. Det bygger på ett särskilt protokoll, Hyper Text Transfer Protocol, HTTP, som förutom själva texten också består av en hel del information om hur texten ska visas. Detta förmedlas med en kod eller uppmärkning som kallas html (Hyper Text Markup Language), och det trevliga med den är att den kan göras rätt enkel, så att den till stora delar består av vanlig men formaliserad engelska. Dagens webbsidor är ändå ofta väldigt komplicerat byggda, så html-koden är inte alltid lättbegriplig för en lekman. Men den är ingalunda hemlig eller dold utan kan studeras via webbläsaren, som brukar ha en möjlighet där det står ”visa källkod” eller motsvarande.

Den allra viktigaste egenskapen hos HTTP och html är möjligheten att skapa och bädda in länkar till andra filer. Varje sida på webben är alltså en egen html-fil med en unik adress eller stig, där varje steg mellan filmappar anges med ett snedstreck. Denna kallas Uniform Resource Locator eller URL-adress, men som sagt består den i praktiken ofta av en hel del olika filer som webbservern plockar ihop och webbläsaren sedan visar enligt html-direktiven. Till exempel hittas denna text på adressen https://digihist.se/hdv2/2-fran-det-tryckta-ordet-till-den-digitala-varlden/, där https står för krypterad http, domännamnet är digihist.se och /hdv2/2-fran-det-tryckta-ordet-till-den-digitala-varlden/ anger filstrukturen på servern. Förutom att bädda in länkar till andra webbplatser kan man enligt samma princip lägga in bilder, video, ljud i andra filer eller annat innehåll som genererats till exempel ur någon annan källa i den bild som visas i webbläsaren. Varje webbserver där webbsidor finns har en egen databas och ett eget namn samt en egen så kallad IP-adress, som är nätets motsvarighet till ett telefonnummer. Eftersom dessa adresser är rätt långa och otympliga sifferserier kopplas de till domännamn enligt internationella avtal och system, vilket gör att vi oftast slipper fundera på IP-adresserna och kan operera med vad vi kallar webbadresser i vardagligt tal.[7]

Mängden information på webben ökar snabbt för att det i detta distribuerade system finns allt fler aktörer och innehållsproducenter. År 2001 beräknades det finnas 550 miljarder webbsidor; de flesta av dem fanns då i den så kallade djupa webben som inte indexeras av sökmaskiner eller kanske ens är fritt tillgängliga. I mars 2009 indexerades över 25 miljarder webbsidor.[8] Man räknar med att webben i juni år 2012 hade 2,4 miljarder användare; i november 2015 hade den siffran ökat till 3,4 miljarder eller drygt 46 % av världens befolkning.[9] Man har också varit tvungen att förlänga och uteveckla systemet med IP-adresser eftersom nätet vuxit så mycket.

Den snabba tillväxten hänger samman med den förändrade kostnadsstrukturen och att det helt enkelt är så mycket billigare och effektivare att publicera och sprida information i digitalt format. I dag har miljoner eller miljarder människor tillgång till ett medium med försvinnande små, ibland i stort sett obefintliga, kostnader för att kommunicera eller publicera sig. I teorin kan man göra det helt gratis åtminstone i stora delar av Europa och Nordamerika. Det enda man behöver är kanske ett bibliotekskort, eller att man köper en kopp kaffe på ett internetkafé, det vill säga tillgång till internet. Förutom läs- och skrivkunnighet behöver man elementära kunskaper i webbanvändning och information eller lust att skaffa information om hur man exempelvis startar en blogg. I och med att tjänster och teknik blir allt mer användarvänliga, blir webben allt mer tillgänglig som medium också som publikationskanal.

[Tillbaka upp]

Kultur, kommunikation och medier

För att kunna greppa vad vi egentligen står inför i dag och i framtiden, är det nödvändigt att titta lite närmare på vad det är för en förvandling och utveckling vi har för händer. Vad innebär förändringen, om vi granskar den ur ett analytiskt perspektiv? Det står klart att teknisk utveckling ofta har kulturella och ekonomiska dimensioner. Då det handlar om kommunikationsteknik kan effekterna för kultur och kunskap vara mycket djupgående.

Kommunikation är en förutsättning för kultur i ordets vidaste bemärkelse. En kultur måste ha flera deltagare och kulturen inbegriper språk, men också andra sätt att kommunicera individer emellan. Kommunikation förutsätter att information rör sig, att någon medvetet eller omedvetet sänder ett budskap bestående av ett eller flera tecken till någon annan. Den som tar emot budskapet tolkar meddelandet utgående från kontexten och sin egen kunskap. Detta är den klassiska kommunikationsteoretiska modellen. Den är enkel, väldigt enkel. Kraftigt förenklad innehåller den endast några element och en enkelriktad process: Avsändare – meddelande – mottagare. Därtill kommer någon sorts kodning och kodavläsning. Ju mer identisk informationen i avsändarens och mottagarens huvud, dess bättre, mer lyckad kommunikation.

Problemet med modellen är att mening inte uppstår så rätlinjigt. Betydelser är komplexa i sig, inte minst är själva skapandet av betydelse allt annat än enkelt. Egentligen är redan det utgående meddelandet en sorts kompromiss: då vi formulerar ett ord eller en mening fastslår vi en (ibland flera) specifika betydelser, vad vi avser med vårt uttalande, och samtidigt avgränsar vi ordets och begreppets alltid mer eller mindre diffusa betydelser och tvingar in dem i ett visst sammanhang, som varje gång blir unikt. En kontext kan aldrig upprepas helt identiskt. Om inte annat förändrats är tidpunkten en annan, liksom erfarenheterna som föregått yttrandet.

Mottagaren, den som tolkar meddelandet, gör sedan dessutom sin egen tolkning utgående från sig själv och den information och förmåga han eller hon har. Den tolkningen blir också mer eller mindre olik för varje gång, fast meddelandet är det samma. Man kan tydligt se att det blir så då meddelandet är komplext: varje gång man läser om en bok eller ser om en film gör man det på ett nytt sätt, nya tolkningar och associationer uppstår.

Liksom kommunikation är tolkning en grundläggande mänsklig egenskap. Vi försöker tolka och förstå allt vi förnimmer: stjärnorna på himlen blir stjärnbilder, liksom vi försöker förstå ord och bilder; fågelsången vi lyssnar till för tankarna till en fågel, till sommaren eller något annat för oss betydelsefullt. Vi söker mening i livet. Vi söker struktur och ordning för att greppa vår värld. Information som vi inte kan tolka blir brus och oväsen, den irriterar oss och vi försöker ignorera den om den inte öppnar sig för oss och delar med sig av budskapet. I ett främmande språk söker vi desperat efter hållhakar, bekanta ord eller mönster som kan ge oss någon information. För att förstå behöver vi en kontext, ett sammanhang: Vad talar du om? Vilket språk talar du? Vad vill du?

Ett medium är egentligen det som är ”mellan” dem som kommunicerar. Man avser då oftast något som gör att man kan kommunicera med någon annan utan att båda är närvarande samtidigt. Ur ett semiotiskt perspektiv är definitionen lite problematisk: för semiotikern kan mediet vara talet i sig självt, lika väl som ett trafikmärke, en tv-reklam eller en tavla. Det handlar i grund och botten om samma sak: om att förmedla ett budskap, att ge något en betydelse utanför objektet självt. Betydelsen varierar beroende på kontext och kultur: att lämna kvar mat på tallriken betyder en sak i en kultur och en annan i någon annan kultur. Genom en handling vill vi kommunicera något, men om man inte är medveten om de andras kultur kan det gå fel…

Ändå har själva mediet också relevans för hur betydelser och tolkningar kan överföras, eftersom det skapar begränsningar lika väl som möjligheter. Under de senaste seklerna har till exempel den tryckta texten förstärkt vissa drag i den västerländska kulturen. Det skrivna språket har gjort att meddelanden har kunnat bevaras över tid och rum. Komplex information har kunnat spridas, sparas och organiseras i stor omfattning. Den tryckta texten och bilden har gjort att detta kunnat göras än mer effektivt.

Inom filosofin har John Searle närmat sig förhållandet mellan språket och kommunikationen genom begreppet yttrande (utterance), en handling där en tanke får en specifik betydelse i sin specifika kontext då den uttalas med språkliga medel, som tal. I paritet med detta har Peter L. Shillingsburg lanserat en skriftteori (script theory), som innefattar skrivandet som en motsvarande handling.[10] Processen är givetvis besläktad, det handlar om att förvandla tankar till ord och meningar, text. Men samtidigt är skrivandet annorlunda: den skrivna texten saknar tonfall, intonation. Det moderna normaliserade skrivspråket saknar otaliga nyanser, samtidigt som texterna materialiserats och kan flyttas och kopieras utom skribentens kontroll. Detta bidrar till det nödvändigtvis längre formatet. För att vara exakt och minska risken för fatala feltolkningar, måste den normaliserade texten vara omständlig och utförlig.

[Tillbaka upp]

Webben som medielandskap

Mediets betydelser för kulturen har diskuterats också av historiker, så som Lucien Febvre, Henri-Jean Martin, Harold Innis Adams och Elisabeth Eisenstein. På senare tid har viktiga namn på området varit till exempel Robert Darnton och Ted Striphas. Gemensamt för alla dessa är att de ser vilka tekniska och ekonomiska effekter själva mediet haft för samhällsutvecklingen.

Sedan tryckprodukterna fick en viktig roll i vår kultur har kommunikationen under en lång tid blivit allt mer enkelriktad. Det vi i vanligt tal tidigare avsåg med media, det vill säga massmedierna, är påfallande mycket av en-till-många-karaktär. Med undantag av enskilda ring in-program har det varit journalister eller myndigheter som valt varje ord som sagts eller tryckts och nått ut till publiken. Få har haft tillgång till att publicera sig och uttrycka sin åsikt inför en större publik utan mellanhänder.

I dag har vi ett nytt snabbt och demokratiskt medium: webben. Webben är i regel mycket snabbare och framför allt mer demokratisk än de tidigare massmedierna. Vem som helst kan publicera en “nyhet”. Det finns stora skillnader i hur långt enskilda individers röst bär på webben beroende på de nätverk var och en har, men en stor nyhet sprids oberonde av detta ofta väldigt snabbt med hjälp av mikrobloggar som Twitter eller andra sociala medier tack vare andra människors nätverk. I själva verket är webben inte ett medium, utan många, beroende på vilka plattformar och tjänster man använder.

Om man i dag är uppkopplad på internet är det sannolikt att man nås av nyheter den vägen först. Dagarna då alla visste samma saker efter kvällens huvudnyhetssändning på huvudkanalen är förbi. Den enhetliga offentlighetens tid börjar gå mot sitt slut. Nyhetsflödet liksom den allmänna debatten är kaotiska och innehåller i dag också sannolikt mera desinformation. Det korta formatet och snabba tempot leder till missförstånd och feltolkningar. Lyckligtvis följs ändå mikrobloggsnyheter rätt snabbt av länkar till utförligare uppgifter, ofta producerade av kommersiellt eller offentligt finansierade journalister och medier. I längden brukar fel rättas till,[11] och i dag finns det både enskilda personer och tjänster som sysslar med faktagranskning.

Vi har plötsligt ett sortiment lättillgängliga medier som förutom att vara potentiellt snabba, vilket telefonen eller redan telegrafen var, nu även kan nå en mycket stor publik. Mediehusens och journalisternas tidigare kontroll över innehållet, som tidigare kraftigt styrdes av ekonomiska faktorer är nu radikalt förminskad i samhällen där internetpenetrationen är hög. Vi har i dag en fjärde statsmakt som granskar den tredje. Samspelet mellan sociala medier och traditionella medier är komplext och de nya affärsmodellerna söker ännu sin form. Samtidigt kontrolleras i dag en stor del innehållet och dess spridning av mycket stora företag, som erbjuder de egentliga plattformarna och kanalerna och i själva verket utgör de nya medierna.

Det nya medielandskapet har visat sig ha en del positiva effekter. En av dem manifesterar sig allra tydligast i Wikipedia. Det har visat sig att folk hellre är konstruktiva och delar med sig av sitt kunnande än är destruktiva. Det ”goda” har hittills vunnit över det ”onda” på webben eftersom de allra flesta människorna hellre ger en positiv bild av sig själva också för främlingar till och med som anonyma eller praktiskt taget anonyma. Dessutom har det visat sig att sociala belöningar är mycket mer effektiva incitament och viktigare för de allra flesta än ekonomisk vinning. Att öppenhet och samarbete är effektivare och oftast leder till bästa resultat har bevisats många gånger i praktiken inom programmeringsbranschen. Vi har i långa tider låtit oss luras av teorier om ekonomisk rationalism. Webben fungerar inte på samma sätt som tidigare medier.[12]

Webbens många-till-många-karaktär har lett till att informationsflöden idag är kaotiska och slumpartade. En del nyheter sprider sig som löpeld över webben via de nätverk som privatpersoner utgör. Vissa spärrar finns ändå, både tekniska som är uppsatta av politiska skäl och språkliga. Men många internetanvändare är i dag aktiva innehållsproducenter. Folk bloggar, laddar upp bilder, delar bokmärken och kompletterar information på olika plattformer: genom att skriva kommentarer på bloggar och nyheter, skriva texter till Wikipedia eller fylla i och korrigera uppgifter i olika databaser och register. I synnerhet det sista är en möjlighet för forskare. Men också vad gäller forskningsmetoder och publicering innebär möjligheter till öppen respons och dialog förstås djupgående förändringar i historikernas arbete.

[Tillbaka upp]

Den digitala texten

Man kunde lätt tänka att den digitala texten (i vid bemärkelse) har inneburit en textens befrielse, att den dynamiska virtuella texten är fri från begränsningar. Vi kan välja mellan otaliga bokstavstyper, oändliga layouter och vi kan skapa och manipulera bilder på ett sätt som gör att man lätt känner sig omnipotent. Med hjälp av datorn och webben kan vi spränga många gränser som tidigare medier haft. Nu när den tryckta textens hegemoni är bruten, blir dess betydelse för kulturen tydlig: vi ser nu hur ideologier och ekonomi direkt påverkat och påverkats av kommunikationens form, av det tryckta mediet. Den digitala världen ter sig vid första anblicken som den ultimata frihetens kultur.

Men som Jaron Lanier har påpekat är denna frihet en chimär. När vi kastat tryckpressens bojor och simmar i den digitala textens hav, ser vi inte att också detta hav styrs av strömmar, av molekylernas bestämda kemiska relationer och havets ekologiska balans. Dels beror detta på att allt är så nytt, i en brytningstid är det svårt eller omöjligt att urskilja detaljer och de stora sammanhangen och se deras relationer. Men det beror också på att teknologin och de logiska strukturerna som producerar och presenterar texterna är väl dolda för oss. I sin användarvänlighet har tekniken blivit oväsentlig för alla dem som inte direkt arbetar med utveckling och underhåll av informationsteknologi. Eller snarare: man upplever den som oväsentlig eller onödig att förstå sig på. I dag ingår ännu inte tillräckligt med it-kunskaper i den grundläggande utbildningen på högskolenivå, inte teknologins historia eller grundprinciper. Det är kanske inte nödvändigt att alla har den kunskapen, men den borde ingå i all högre utbildning, också inom humaniora. Det beror på att de tekniska strukturerna påverkar vår kunskap och vår kultur, hur den struktureras och de mekanismer som driver fram betydelser och kommunikation i vårt samhälle. Således påverkar den också oss själva, hur vi fungerar och uppfattar oss själva.[13]

Eftersom vi vanligen nås av färdiga produkter inser vi oftast inte att det bakom varje lösning finns många val, som påverkar inte bara hur texten ser ut, utan också dess strukturer och till och med vårt eget beteende. Det kunde ha funnits många fler alternativ till hur man programmerar datorer och hur man strukturerar informationen i dem. De strukturer som i dag dominerar, såsom ”filer” och ”webbsidor”, är bara ett av många alternativ. Dessa strukturer kommer att påverka vår kultur lika mycket som tryckpressen.

Det finns emellertid en annan aspekt av den digitala texten som är ännu mer problematisk för humanisten. Den sammanhänger med föregående resonemang, om att vi behandlar datorn och dess program som en svart låda, där det pågår något för oss irrelevant. Vi är nöjda med att vi på datorskärmen ser det som vi önskar, men som de facto är mycket mer predestinerat och påverkat av våra tidigare erfarenheter av datorer än vi vill medge. Det är viktigt att komma ihåg, att datorskärmen inte är ett papper utan den visar en representation, en vald bit av det som pågår inne i ett mycket komplicerat system. Och detta system opererar inte med betydelser, för betydelserna finns bara inne i våra hjärnor. Samtidigt är de betydelser vi tillskriver det vi ser på skärmen åtminstone delvis producerade av datorn.

Låt oss för en stund gå till semiotiken och Juri Lotman för att undersöka hur betydelser egentligen uppstår. Lotman (och andra lingvister och semiotiker) talar om språkets pragmatiska och syntagmatiska dimensioner, och hur de två möts i yttrandet eller skrivandet och tolkandet. Tecknet kan sägas ha två olika dimensioner: dels den bärande delen, det betydande och dels själva betydelsen, innebörden. Samma tecken kan som vi vet betyda olika saker i olika sammanhang och det är sammanhanget som bestämmer betydelsen och avgör tolkningen. I den amerikanska skolan talar man dessutom om tecknets tredje element, som bestämmer hur kopplingen mellan tecken och betydelse uppstår (t ex genom likhet eller överenskommelse). Men av alla dessa aspekter av tecken och betydelser kan datorn i princip operera endast med en: den representerande symbolen. Alla andra aspekter raderas ut i datorns svarta låda, som omöjligen kan ta i betraktande innehållet, betydelsen eller det representerade. Inne i datorns system frikopplas tecknet från sin betydelse och genomgår olika processer varefter en ny representation spottas ut på skärmen. Trots att man kan utveckla systemen så att datorer kan hantera osäkerhet och olika slag av ambiguitet i högre grad eller operera på en mer begreppslig nivå, kan de ändå aldrig tänka, eftersom tänkandet kräver medvetenhet om tecknens betydelser. Datorns själlösa räkneoperationer kan aldrig likställas med en människas skapande handling då vi ”spottar ur oss text”. Då vi låter datorn hantera tecknen som om de vore tomma, utan innebörd, försvinner den kreativa dimensionen. Om vi låter det ske i en för oss svart låda, utan att vara medvetna om hur den fungerar eller påverkar tecknen är vi inte vetenskapliga. Vi måste minnas att datorn i grunden är en räknemaskin, ”a computer”. Den kan inte resonera eller tänka.

Men kod är också språk. Den datorkod programmerare oftast jobbar med är, trots att den inte syns för användaren, också för människor läsbar och begriplig text. Trots att datorn i grunden endast opererar med ettor och nollor är datorsystemen i dag uppbygda så, att kodare arbetar på en nivå med text som är en kombination av logiska utsagor, siffror och engelska som sedan maskinöversätts till binär kod. För att programmet ska fungera måste man följa syntaxen till punkt och pricka. Programmeringsspråk finns det väldigt många av och de fungerar på olika nivåer. De innehåller alla var sin uppsättning med möjliga funktioner och operatorer. Ofta finns boolesk logik inbakad: om detta och detta kriterium uppfylls gör detta, om inte gå vidare så och så. De olika programmeringsspråken har sina för användaren dolda strukturer, som också påverkar vad man kan göra på sin dator och vad som inte är möjligt. De påverkar vad vi ser på vår skärm och hur vi kan interagera med innehållet.

Varje datorspråk har sin egen vokabulär, sin egen uppsättning av funktioner och sina egna begränsningar. Eftersom det i grunden handlar om att formulera entydiga kommandon och processer för en maskin, är de i sig mer logiska och transparenta än de vaga och undflyende betydelserna och strukturerna i de naturliga språken. Men transparenta är de och deras fulla betydelse för vår kultur endast i teorin. Det skulle krävas väldigt mycket forskning i mjukvara för att egentligen kunna få syn på hur datorkoden formar vår kultur.

[Tillbaka upp]

Den ökande mängden digital information

Det väsentliga är förstås att det vid sidan av den tryckta texten uppkommit en digital textmassa som dessutom växer närmast exponentiellt. Webben i sig själv är oöverskådlig, ingen vet exakt hur den ser ut eller är strukturerad. Eller som Luke Tredinnick uttryckt saken:

The telephone, television and radio all resulted in a decline in the importance of writing in the transmission of knowledge and information. Participation in culture became less a matter of mastery over a new oral discourse. If this is the case, then the digital age can perhaps be understood as inaugurating a secondary literacy. As digital technologies become more central to culture, writing has reasserted itself as the dominant mode of knowledge and information transmission. Through e-mail, wikis, blogs, social networking and instant messaging, text is becoming integral to culture, work and social relationships. We put text to more and different uses than ever before, distorting it towards communicative ends in more inventive ways. But this re-emergence of writing has brought with it a challenge to the stability of textual artefacts. Text has become a more mutable and malleable medium, torn from the control of the printing houses and publishers. As we move to a secondary literacy, so our assumptions about what text represents become less secure.[14]

I dag är det fler människor än någonsin förut som producerar text och som också lägger ut text på nätet. I och med att textmängderna ökat lavinartat och publicering är möjligt för så många människor har den kulturella mekanismen kring publicerande och konsumtion av text förändrats. Själva det normaliserade skriftspråket har fallit sönder i oändliga genrer och stilar, inte minst tack vare kreativa och fördomsfria ungdomar, så kallade digitala infödingar, som hämningslöst testar de nya mediernas gränser. Också kommunikation med bilder integreras smidigt i kommunikationen.

Som sociologen Clay Shirky uttryckt det: förr gällde ”gallra först, publicera sedan”, som nu har ersatts av ”publicera först, gallra sedan”.[15] Det är lätt att himla sig över alla för en själv meningslösa bloggar, men som Shirky påpekar är de knappast meningslösa för dem som skriver dem och många har ändå sina nischade läsare, som kanske bara är bloggarens närmaste vänner. Tanken på att folk lägger ut väldigt personliga saker på webben är för många som är ovana otrevlig, men man kunde nog på många sätt egentligen jämföra webben med gatan eller ett kafé där man befinner sig i ett slags halvoffentlighet. Skillnaden är förstås att text och bilder på webben finns kvar och om någon är intresserad kan den ofta gräva fram mycket information om en enskild person. Hur illa det är, är en mångfasetterad fråga. De flesta har väl oftast nytta både av att bli hittade och att hitta information om människor på webben.

Men webben förändras också hela tiden och man räknar sällan med att något finns där för evigt. Den digitala texten är föränderlig och den blir per definition aldrig färdig, det finns på sätt och vis varken original, kopior eller slutgiltiga versioner. Den digitala texten på skärmen är alltid endast en representation, ett fönster in i datorns system. Både medier och programvara föråldras och information blir ofta otillgänglig av sådana orsaker. Vi återkommer till denna problematik längre fram. Här är poängen den digitala textens och informationens efemära karaktär; den är instabil och undflyende. I detta läge försvinner också den tydliga roll upphovsmannen haft i vår kultur sedan romantiken. Det finns mycket text i dag vars upphovsman är okänd eller som har flera upphovsmän. Eftersom en text kan leva och ständigt förändras, vilket i många fall är en bra sak – jämför bara ett tryckt uppslagsverk med ett på webben – fördunklas betydelserna av upphov och texten börjar leva ett eget liv. Roland Barthes utrop om att upphovsmannen är död har blivit ännu tydligare i den digitala världen. Trots allt behövs ändå människor för att skapa nytt och stå för kreativitet och innovationer.

Clay Shirky och andra, såsom Charles Leadbeater, ser väldigt positivt på utvecklingen. De anser att kollektiv kunskap kan ackumuleras på webben, att öppenheten och den generositet som webben möjliggör gynnar mänskligheten och världen. Då vi kan handla utan för stora omkostnader, handlar vi gärna rätt och moraliskt. Det finns också mer cyniska och kritiska röster såsom Jevgenij Mozorov, Jaron Lanier och Nicholas Carr. Mozorov har närmast diskuterat politiska dimensioner, hur webben inte alls är så fri som det lätt ter sig utan fungerar som ett mycket kraftigt vapen både inom ekonomi och politik.[16] Lanier och Carr har på olika sätt kritiserat den digitala kulturen. Carr utgår från det faktum att digitala material och webben är för snabb och splittrad för traditionell bildning. Han menar att webben på allvar hotar fördumma mänskligheten. Lanier, som är mer tekniskt bevandrad, framför en mer kunskapsteoretisk kritik och pläderar för att det är bara människor som kan äga kunskap eller vara kreativa. Han påminner oss om att datorerna bara är sofistikerade räknemaskiner och att det i bakgrunden dessutom ofta finns dolda kommersiella intressen.

År 2008 pågick en stor diskussion om den s.k. Googlegenerationen. Det fanns åsikter och forskning om hur i synnerhet ungdomar använder webben. Att använda moderna elektroniska medier skiljer sig givetvis från att skriva på maskin eller för hand, att söka information på ett bibliotek är annorlunda än att söka den på webben, att läsa på datorskärm är annorlunda än att läsa i en bok (liksom det är annorlunda att skriva för webben än för tryck, men det ska vi återkomma till). Liksom tekniska nyheter och nya modetrender brukar, åstadkom förstås också denna förändring högljudda varningar om dekadens och regeneration, om hur dagens ungdomar inte kan söka information eller orkar läsa böcker. “Gör Google oss dumma?” frågades det.[17]

Det typiska webbläsandet är mycket fragmentariskt och sporadiskt jämfört med det monografiläsande vi tidigare sysslat med. Största delen av materialet endast ögnar man igenom och sällan kollar man fler än de tio första sökträffarna i en webbsökning. I stället gör man kanske en ny sökning. Dessutom använder väldigt få de finesser som erbjuds vid sökningar, såsom avancerad sökning eller andra avgränsningar. Webbsökningar ska gå i rasande takt, tålamodet är väldigt kort hos de flesta. Nicholas Carr har gått ut som en av de mest kända kritiska rösterna. Han har skrivit om hur förståelsen förflackas, allt blir ytligt och man helt slutar tänka ordentligt då man använder webben för mycket. Vi lär oss sämre då vi läser på datorskärm och vi riskerar enligt honom att tappa förmågan till djupläsning. Carr oroar sig särskilt för hur snabbt man lär sig använda digitala medier och att detta syns i hjärnans strukturer. Frågan man kanske kunde ställa sig är om inte detta är ett helt adekvat sätt att bete sig i en situation med extremt informationsöverflöd.[18]

Bakom denna oro finns kanske en idé om människan som den dator vars hårddisk kan bli full eller som kan fungera endast enligt ett givet mönster. En parallell är hur man under Freuds tid gärna kunde likna människans psyke vid den då allmänna ångmaskinen. Frågan är hur långt det att man lär sig ett beteende i detta fall är det samma som att glömma bort ett annat bara är ett antagande som låter logiskt och hur långt det handlar om faktiska begränsningar av vår kapacitet. Det är knappast omöjligt att upprätthålla båda färdigheterna, både webbeteende och djupläsning. Det är i själva verket omöjligt att tänka sig en forskare som inte kan tänka i flera led. Men det skulle säkert vara mycket viktigt att man vid planering och praktik inom utbildningen, från dagis till högskola, medvetet skulle odla båda färdigheterna hos unga.

Och visst visar forskning att man läser på ett annat sätt på en vanlig datorskärm – i normala fall, om man inte bestämmer sig för att fokusera och läsa en lång text, vilket nog går, men det kräver övning. Internet och Google har blivit ett hjälpmedel bland andra för informationssökning. För många människor är det en ersättning för inget alls (eftersom man mer sällan tog sig tid att gå till biblioteket för att kolla små saker man var osäker på) och innebär alltså en ökad tillgång till information. Men för forskarna är det ett komplement till litteratur, kataloger och bibliotek. Det blir också ett allt viktigare komplement för forskarna i och med att digitaliseringen av böcker framskrider. Indexerade kataloger i all ära, men att helt låta bli att göra fulltextsökningar på webben inklusive digitaliserade böcker vore ju bara dumt. Också för den humanistiska forskningen innebär de stora datamängderna utmaningar som har konsekvenser även för metodfrågor.

[Tillbaka upp]

Publicerandets ekonomi

Det finns olika former av publicering och grader av offentlighet i dag, liksom det funnits förr. Muntlig kommunikation har alltid varit den flyktigaste men också den billigaste av de språkliga kommunikationskanalerna. Tidigare, då de andra kanalerna var få och långsamma, fungerade brev ofta som halvoffentlig kommunikation. Brev kunde cirkulera bland familjemedlemmar, vänner och bekanta eller läsas högt, till och med i kyrkan, om de var av särskild vikt. Även mer hemliga och privata brev och skriftliga meddelanden har förstås också behövts. Tillgången till skriven text kunde man väl ha, fast man inte själv var läs- eller skrivkunnig. Högläsning var ett viktigt medium, det var en form av publicerande och offentliggörande på ställen där man hade åhörare till städes.

Vad menar vi med publicering? Före pressens tidevarv, under en epok då all text var antingen handskriven eller huggen i sten (alternativt broderad, målad eller dylikt) var begreppets innebörd annorlunda än i dag. Det kunde ha betytt att en en text blivit uppläst på en offentlig plats inför en folksamling, till exempel på ett torg eller i en kyrka. Om man med publicerad avser att vem som helst åtminstone i teorin haft tillgång till en viss skriven text, innebar det vid denna tid ändå inte att särskilt många människor faktiskt tagit del av just exakt den texten. Stora delar av litteraturen faller då egentligen utanför kategorin ”publicerad”; inte ens Bibeln var väl i så fall egentligen ”publicerad” under en väldigt lång tid.

Det är kanske mer fruktbart att i stället fokusera på spridningen av en text, alltså på hur utbredd och använd den faktiskt varit. Detta är å andra sidan praktiskt taget omöjligt att veta med säkerhet. Ibland är det möjligt för en insatt historiker att bedöma huruvida en text varit allmänt känd eller inte. Sist och slutligen hör hela begreppet publicering i sin moderna betydelse ändå tydligt ihop med den tryckta texten: en publicerad text har under lång tid i praktiken betytt att den är tryckt antingen i en tidning eller på andra ark, kanske i en bok. En publicerad, skriven text har varit tillgänglig för “vem som helst”, den har varit “offentlig”. Uppfattningen har varit så etablerad att till och med upphovsrätten delvis baserar sig på tidpunkten för publicering, i praktiken året för tryckning.

Den gamla betydelsen av publicera, offentliggöra, betecknas av Svenska Akademiens ordbok som föråldrad, markerad med ett kors. De nya betydelserna av ordet är mer kopplade till tryck, även om alternativet ”i skrift” erbjuds.[19] I praktiken betyder det ändå, sedan 1700-talet, att en text blivit tryckt och distribuerad. Denna definition av publicering betyder att det faktiskt har funnits svåra hinder att övervinna och höga trösklar att komma över innan man kunnat få en text publicerad. Det har behövts pengar för tryckning och någon som finansierar det hela om man inte själv varit stadd vid kassa. Det har behövts professionella sättare och tryckare, senare också förläggare och redaktörer. Ofta har det behövts tillstånd för tryckning av censor eller universitet, av kyrka eller krona. Distributionskanaler har inte heller varit alla förunnade. Man har helt klart varit beroende av att ha både pengar och kontakter för att ha en chans att kommunicera genom detta medium.

En stor och tidig gallring var alltså en nödvändighet i den gamla textekonomin. Förlagen som så småningom etablerade sig som en viktig mellanhand och finansiär var i Sverige och Finland rätt nära kopplade till tryckerierna ännu på 1800-talet och i vissa fall ända in på 1900-talet. Förläggarna var på ständig jakt efter storsäljare som gav utsikter att få intäkter och minimerade oftast risktagande.[20]

Lagerhållningen har också utgjort en viktig begränsning, som inneburit en mycket stor risk och kostnad för bokhandlare. Därför utvecklades också olika former av förhandsprenumerationer, något som i Norden särskilt kom att bli avgörande för dagstidningarna, som i motsats till pressen i många andra länder inte baserar sig på försäljning av lösnummer. I den digitala världen förändras situationen dramatiskt. Eftersom kostnaderna för publicering är nästan obefintliga och tillgången till olika nivåer av offentlighet i praktiken obegränsad kan vem som helst publicera sig. Kostnaderna för lagring av en enskild text är också så marginell att den gärna finansieras av företag som ett sätt att få synlighet och tillgång till information om användare.

Ämnet har behandlats rätt ingående av Chris Anderson i boken The long tail.[21] Han visar hur webben leder till en situation där en nästan oändlig mångfald skapar en lång ”svans” av marginella texter som ändå fyller en funktion. Utöver de bästsäljande titlarna finns i dag utrymme för en i praktiken oändlig mängd mindre säljande texter eller andra verk, sådana som tidigare i den fysiska världen helt fallit utanför och därför aldrig nått ens publicering. Det hela bildar i stort sett en exponentiell kurva, vilket gör att ”den långa svansen” sammanlagt kan inbringa en tjänst som iTunes lika mycket inkomster som toppen, det vill säga de enda skivor som tidigare platsade i en TopTen-skivaffär.

Särskilt svårt har det varit för musik- och underhållningsbranschen med de nya medierna. Musikindustrins försäljning har rasat i USA från 800 miljoner dollar år 2000 till 500 miljoner år 2007. Vinsterna beräknades sjunka kring en tredjedel mellan åren 2000 och 2012. Inom gutenbergsfären är det tidningarna som råkat i det värsta blåsvädret, både upplagor och annonsintäkter har sjunkit. Annonspriserna är mycket lägre på webben än på papper. Fast tryckning och distribution åtminstone vad gäller Hufvudstadsbladet i Finland utgör nästan 80 % av kostnaderna; ändå är det den redaktionella sidan man många gånger försöker skära ner på eller effektivisera. I USA beräknas 80 % av tidningarnas intäkter komma från annonser, som därmed nästan liksom kommersiell radio och tv är annonsfinansierad. Tidningspressen har hittills haft svårt att riktigt hitta sin nya form i den nya ekonomin, även om den knappast kommer att försvinna helt. Det stora problemet för tidningarna är ändå det korta formatet som fungerar minst lika bra på webben, där folk nödvändigtvis inte är benägna att betala för tillgång till nyhetsnotiser. Spärrar för avgifter minskar lätt synligheten och får läsarsiffrorna att bokstavligen krascha (siffror som 90 % har förekommit) även om man vid Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter haft positiva erfarenheter och så kallade betalmurar blir allt vanligare. Att utveckla det digitala innehållet blir viktigt för att kunna införa avgifter på innehållet. Dessutom finns sannolikt en växande efterfrågan på både databasjournalistik och längre texter av hög kvalitet.[22]

För forskare som publicerar sig i text är det av en viss relevans att studera hur den kommersiella journalistiken anpassar sig, eftersom utvecklingen kan förebåda hur det går för bokförlag och spridningen av text. En enorm debatt väcktes av Clay Shirky genom blogginlägget om en förestående tidningsdöd, ”Newspapers and thinking the unthinkable”, där hans budskap gick ut på att vi behöver journalism men inte tidningar. Shirky har försökt nyansera problematiken genom att peka på den samverkan som faktiskt finns mellan så kallad gammel- och nymedia. Hans målsättning har egentligen varit att frigöra journalismbegreppet från de traditionella medierna, vilket han bland annat gjort genom att diskutera källskydd. I Finland har en domstol ansett att källskydd kan utsträckas till bloggare. Det innebär att journalistiskt publicerande inte längre måste definieras genom publicering i traditionella medier.[23]

Hittills har det varit något lättare för bokbranschen, trots att försäljningen av e-böcker för många av bästsäljarna på engelska redan överstiger försäljningen av tryckta böcker i USA.[24] Förlagen har ändå lyckats fylla sin funktion som förmedlare och kvalitetsgranskare. De etablerade förlagen kommer alltså sannolikt allt mer att satsa på bästsäljarna, medan det å andra sidan skapas möjligheter för nischade småförlag att leta fram och föra fram speciallitteratur av olika slag. Dessutom kommer print-on-demand och e-böcker att göra det mycket förmånligare för alla aktörer inom bokbranschen, eftersom man slipper risktagning gällande tryckning och distributionskostnader.  Men i dag erbjuds alternativa kanaler att publicera och distribuera också längre texter. Det är rätt enkelt och förmånligt att ge ut böcker på eget förlag både som traditionella böcker och som e-publikationer. Det betyder förstås att det också kommer ut avsevärt mycket mer böcker av sämre eller riktigt usel kvalitet. Bredden blir allt större och det blir också allt viktigare att hitta i textmängderna.

Den i genomsnitt ”försämrade kvaliteten”, som ger alla blommor möjlighet att blomma, skapar förutsättningar för allt fler subkulturer, som dessutom kan vara beroende av språkkunskaper snarare än geografi, och gör att en begåvad författare eller en bra text som av olika skäl inte blivit accepterad av förlag, med god tur kan bli berömd och få stor spridning så att säga förbi de traditionella kanalerna.[25] Samtidigt har vi hamnat i en situation där man betalar för den tekniska tillgången till information, men mer sällan betalar för själva innehållet. Läget är något absurt, men hur framtiden kommer att te sig är för tidigt att säga.

Inom det vetenskapliga publicerandet finns det dessutom egna mekanismer och behov. De ofta mycket lönsamma stora vetenskapliga förlagen möts av en ökande konkurrens genom alternativa publiceringssystem. Det digitala publicerandet möjliggör dessutom dokumentation av hela forskningsprocessen, länkning, flexibilitet och transparens på sätt som kommer att – och på vissa områden redan har – revolutionerat forskningen. Vi kommer att behandla detta i ett senare kapitel, men i detta skede är det viktigt att understryka att de ekonomiska konsekvenserna av digitaliseringen är av genomgripande karaktär för vår kultur. Historien och historikerna står på inget sätt utanför detta.

[Tillbaka upp]

Det digitala samhället

Diskussionen om hur livet och världen förändras i och med webben har blivit mindre affekterad och mer substansorienterad och nyanserad med tiden. Överoptimistiska åsikter, som Clay Shirkys mest radikala idéer,[26] har tonats ner, samtidigt som de som gått ut med påståenden om att ingenting förändras egentligen har fått se sig överbevisade. Det har visat sig att digital delaktighet inte är självklart, utan att det finns massor av människor som frivilligt eller ofrivilligt ställs utanför delar av eller till och med hela den digitala kulturen. Samhället och kulturen ter sig mer fragmenterade. Webben är oöverskådlig och förutom ”objektiv” information finns där mängder av vinklad och falsk information. I dag kan man hitta ”bevis” för vad som helst på webben. Uppdelningen mellan den fysiska (den riktiga, analoga, pålitliga) och den virtuella (digitala, osäkra) verkligheten lever fortfarande kvar.[27]

Mycket av det vi uppfattar som förändringar i kulturen handlar trots allt om att vi tack vare webben blivit medvetna om saker vi tidigare kunnat förbise. Ett exempel kunde vara näthatet, som framställs som om det till sin essens skulle skilja sig från annat hat och mobbning, som varit mer osynliga och lättare att ignorera. Nätverk, som alltid funnits,[28] blir synliga, saker som tidigare endast existerat muntligt finns plötsligt i skrift. Utvecklingen löper också parallellt med enhetsspråkens sönderfall, vars tolkningar som antingen en kreativ och positiv process versus dekadens, brukar avslöja rätt mycket om tolkarens personlighet och ideologi. De största konkreta förändringarna är hastigheten med vilka en del sociala processer sker och oberoendet av geografiska avstånd. Falsk information har alltid funnits, men den kan nu spridas snabbare och man är kanske mer medveten om den eftersom den finns öppet åtkomlig i skriven form. Men man bör komma ihåg att också korrekt eller ”objektiv” information i dag finns tillgänglig för allt fler.

Socialt och kulturellt engagemang ter sig ofta flyktigare på webben. Man talar pejorativt om gillakultur som om samhällsengagemanget skulle ha minskat.[29] Man har också diskuterat effekterna av de så kallade filterbubblorna som anpassade flöden och selektivt umgänge i sociala medier kan leda till.[30] Också här kan man ändå fråga sig hur mycket det handlar om verkliga förändringar. I vilken grad har dessa eventuella förändringar sin grundorsak i webben och inte i annan samhällsutveckling? Ensaksrörelserna som fenomen är äldre än tillgången till Internet. Men de är kanske mer ändamålsenliga i ett samhälle fullt av mer information än någon kan ta till sig?

Att folk påstås vara allt större individualister och inte lika ofta vill förbinda sig i till exempel medlemskap eller förtroendeuppdrag i föreningar eller politiska partier, tolkas ibland som en ökande egoism. Massorganisationsprincipen, ett samhällsfenomen som varit otroligt viktigt i det nordiska samhället och för medborgarskapet så som det fungerat under 1900-talet,[31] håller på att mattas ut och delvis ersättas av andra former av engagemang.  Det moderna engagemanget ser möjligen annorlunda ut, men sociala medier är en nyhet som underlättat engagemang i sig. Att man på webben lätt kan byta fokus från en samhällsfråga till en annan gör också att kunskap och perspektiv kan sprida sig och utbytas mellan olika ensaksrörelser. Också inom politiken kan vi alltså ana samma sönderfall som på andra håll: de stora koherenta berättelserna får ge vika för en allt mera fragmenterad verklighet. Både poststrukturalismen och postmodernismen är ändå som fenomen äldre än webben. Men webben erbjuder en miljö där dessa teorier kan realiseras på ett synligt sätt.

Clay Shirky har hävdat att den nya informationsteknologin, som är genuint interaktiv, har frigjort enorma resurser bara genom att tränga undan tv-tittandet, som tidigare passiviserade människor för en stor del av deras fritid.[32] Detta är en potentiell resurs också för forskare. Samtidigt måste man vara medveten om hur mycket formatet och redskapen påverkar informationen redan då den föds. Människor är i allmänhet inte medvetna om hur mycket vi påverkas av exempelvis både verbala och grafiska element då vi svarar på en enkät eller gör en uppgift på dator.

En mycket viktig skillnad för forskaren är att man i och med användningen av komplicerad teknologi inte automatiskt har insyn i de begränsningar eller andra problem den kan medföra. All sorts kritik är därför svårare. Forskaren använder sig av vad som kunde kallas fönster, för att ta del av information, utan att se de underliggande strukturerna, ofta utan att ens vara medveten om dem.[33] Trots att vi talar om ”digital” information är det vi ser på skärmen analogt. Som forskare måste man vara medveten om att de osynliga, genomskinliga, strukturerna som finns inbäddade i de informationsteknologiska medierna finns där och också påverkar vad vi ser och hur vi ser det. Samtidigt har förändringarna i medierna först i efterhand på sätt och vis synliggjort de gamla mediernas egentliga effekter på kulturen. Det är brytningen och förändringen som gör mediernas kulturella och samhälleliga mekanismer synliga.

[Tillbaka upp]

Noter

[1] Johannes Elai Terserus, Förklaring öfwer catechismum: Eller the sex wår christlige läras hufwudstycken. Thet wyrdige ministerio vthi Åboo stifft til ähra och tiänst förfärdigat, och til en lijten nyåhrs gåfwo förährat aff Joanne Elai Tersero episcopo Abonse (Åbo 1662).

[2] Historien om Terserus och Svenonius disputation är baserad på följande källor och material: Tidningar utgifna af et Sällskap i Åbo, no 3943, hösten 1772 (Digitala tidningsbiblioteket http://digi.lib.helsinki.fi); Matti Klinge, Kungliga Akademien i Åbo 1640–1808 (Helsingfors 1988), s. 407413; Matti Klinge, Professorer (Helsingfors 1989), s. 26–30; Tuija Laine, Kolportööreja ja kirjakauppiaita, Kirjojen hankinta ja levitys Suomessa vuoteen 1800 (Helsinki 2006), s. 103; Helsingin yliopiston opettaja- ja virkamiesmatrikkeli 16401917 (http://www.helsinki.fi/keskusarkisto/virkamiehet_2/index.htm); samt databaserna Henrik (http://dbgw.finlit.fi/henrik/index.php), Fennica (https://fennica.linneanet.fi/) och Libris (http://libris.kb.se/).

[3] Marshall McLuhan, Gutenberggalaxen. Den typografiska människans uppkomst (Stockholm 1969).

[4] Uttrycket ”Bit bang” i den betydelse det används här har tillskrivits Yrjö Neuvo i Martti Häikiö & Essi Isotalo, Bit bang. Yrjö Neuvo ja digitaalinen kumous (Helsinki 2013), s. 11.

[5] Melih Bilgils korta video History of the Internet är en bra introduktion till ämnet, även om kärnvapenhotet som drivkraft ifrågasatts: http://www.youtube.com/watch?v=9hIQjrMHTv4 (hämtad 2016-05-14).

[6] Se http://www.funet.fi/, http://www.sunet.se/, http://www.geant.org/ och http://www.nordu.net/ (samtliga hämtade 2016-05-14).

[7] Alla datorer som är uppkopplade har förstås en unik IP-adress för att datapaketen ska hitta fram, även om datorn inte har en egen webbserver. Rätt ofta är adresserna i dessa fall tillfälliga och hanteras ad hoc av operatörerna. Man kan se sin egen IP-adress t.ex. med hjälp av tjänsten What’s my IP http://www.whatsmyip.org/ (hämtad 2016-05-15).

[8] “World Wide Web”, Wikipedia på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/World_Wide_Web (hämtad 2016-05-14).

[9] Internet World Stats, http://www.internetworldstats.com/stats.htm (uppgifterna hämtade 2013-06-16 resp. 2016-05-14). Källorna till statistiken finns något vidlyftigt beskrivna på http://www.internetworldstats.com/surfing.htm, och mer specifik data finns på Wikipedia i artikeln “Global Internet usage”, http://en.wikipedia.org/wiki/Global_Internet_usage (hämtade 2016-05-14).

[10] Peter L. Shillingsburg: From Gutenberg to Google. Electronic representation of literary text. (Cambridge : Cambridge University Press 2006).

[11] Se Farida Vis forskning: http://www.sheffield.ac.uk/is/staff/vis.

[12] Clay Shirky, Here comes everybody (London 2009), Malcolm Gladwell, The tipping point. How little things can make a big difference (New York 2001).

[13] Jaron Lanier, You are not a gadget. A manifesto (London 2011).

[14] Luke Tredinnick, Digital Information Culture. The individual and society in the digital age (Oxford 2008), s. 59.

[15] Clay Shirky, Here comes everybody. How change happens when people come together (London 2009), s. 96–108.

[16] Man kan ta del av Mozorovs skarpa analyser i The Guardian, där han skriver återkommande: http://www.theguardian.com/profile/evgeny-morozov (hämtad 2016-06-04).

[17] Nicholas Carr, “Is Google making us stupid?”, The Atlantic July/August 2008, http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2008/07/is-google-making-us-stupid/6868/ (hämtad 2016-06-12).

[18] En presentation av Google Generation-forskningsprojektet finns som podcast från den 18 januari 2008: http://www.jisc.ac.uk/podcasts/the-google-generation-myth-or-reality-18-jan-2008. Se även projektets webbplats http://www.jisc.ac.uk/whatwedo/programmes/resourcediscovery/googlegen.aspx  och Nicholas Carr, The Shallows. What the Internet is doing to our brains (New York 2010). Carrs blogg finns på http://www.roughtype.com/ (hämtad 2016-06-12).

[19] Svenska Akademiens ordbok, u.o. “publicera”, http://www.saob.se/artikel/?seek=publicera&pz=1#U_P2273_48624 (hämtad 2016-06-12).

[20] Om bokbranschen i Finland finns två mycket bra undersökningar: Tuija Laine, Kolportööreja ja kirjakauppiaita. Kirjojen hankinta Suomessa vuoteen 1800. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1098. (Helsinki 2006) och Jyrki Hakapää,  Kirjan tie lukijalle. Kirjakaupan vakiintuminen Suomessa 1740-1860. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1160 (Helsinki 2008). Om förhållandet mellan författare och förläggare på 1800-talet kan man läsa i Pia Forssell, Författaren, förläggarna och forskarna. J.L. Runeberg och utgivningshistorien i Sverige och Finland. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 726 (Helsingfors 2009).

[21] Chris Anderson, The long tail. Why the future of business is selling less of more (New York 2006). Grundidén presenterade han i en artikel med samma namn i tidskriften Wired i oktober 2004: http://www.wired.com/wired/archive/12.10/tail.html (hämtad 2013-06-26).

[22] Ken Auletta, Googled. The end of the world as we know it (London 2009), s. 230–231; Robert MacMillan, “U.S. newspaper circulation plunge accelerates”, Reuters 26 oktober 2009, http://www.reuters.com/article/newspapers-idUSN2633378520091026 (hämtad 2016-06-12); Malte Thustrup och Victor Bendz, ”Livet efter döden. Svenska tidningar anpassar sig till en digital framtid”, kandidatuppsats i journalistik vid Mittuniversitetet, Fakulteten för naturvetenskap, teknik och medier, Institutionen för informationsteknologi och medier (2012), http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:miun:diva-18001 (hämtad 2016-06-12); Panu Moilanen, Seitsenpäiväiset sanomalehdet verkossa. Lehtien näkemyksiä toiminnastaa verkossa. Tuotteistaan ja asemastaa. Tietojenkäsittelytieteiden julkaisuja. Tutkimuksia TU-23 (Jyväskylä 2004); ”Päätoimittaja Pentikäinen: Hesarin maksumuuri toimii juuri niin kuin toivottiin” FNB 3 april 2013, Kauppalehti, http://www.aamulehti.fi/Talous/1194805368699/artikkeli/paatoimittaja+pentikainen+hesarin+maksumuuri+toimii+juuri+niin+kuin+toivottiin.html; Dan Sabbagh, ”Times paywall: numbers are out (should we charge for this?)” Beehive City 18 juli 2010, http://web.archive.org/web/20100721121922/http://www.beehivecity.com/newspapers/times-paywall-the-numbers-on-the-street-should-we-charge-for-this180712/ (samtliga hämtade 2013-06-26).

[23] Clay Shirky, “Newspapers and thinking the unthinkable”, Clay Shirky 13 mars 2009, http://www.shirky.com/weblog/2009/03/newspapers-and-thinking-the-unthinkable/, och “Lähdesuoja suojelee Kasvia – Hovioikeus kumosi uhkasakon”, Yle 2 juli 2010, http://yle.fi/uutiset/kotimaa/2010/07/lahdesuoja_suojelee_kasvia__hovioikeus_kumosi_uhkasakon_1803521.html (hämtade 2016-06-12).

[24] Frederic Lardinois, “Amazon: Kindle books now outsell print bestsellers 2 to 1”, Read Write Web 2010-10-25, http://www.readwriteweb.com/archives/amazon_kindle_books_now_outsell_print_bestsellers_two_to_one.php (hämtad 2016-06-14).

[25] Nassim Nicholas Taleb skriver om ett sådant fiktivt fall i The black swan. The impact of the highly improbable [2007] (London, 2 uppl. 2010).

[26] Clay Shirkys Here comes everybody och i synnerhet Cognitive Surplus genomsyras av en tanke om att hela världen kommer att förändras och bli mer demokratisk i rätt snabb takt.

[27] Se till exempel Eric Schmidt & Jared Cohen, The New Digital Age. Reshaping the future of people, nations and business (London 2013), s. 256–257.

[28] På denna punkt missar Luke Tredinnick, som tolkar nätverken som ett nytt fenomen.

[29] Ellinor Skagegård: ”Äkta gillande och rent geschäft”, UNT 2012-09-23, http://www.unt.se/kultur/akta-gillande-och-rent-geschaft-1865737.aspx (hämtad 2016-06-04).

[30] Joakim Jardenberg, “Filterbubblan som sprack!”, Jardenbergs blogg 2011-06-15, https://jardenberg.se/filterbubblan-som-sprack/, och Sam Sundberg, “Filterbubblan sluter sig allt tätare omkring oss”, SvD 2015-03-09, http://www.svd.se/filterbubblan-sluter-sig-allt-tatare-om-oss (hämtade 2016-06-18).

[31] Henrik Stenius, Frivilligt-jämlikt-samfällt. Föreningsväsendets utveckling i Finland fram till 1900-talets början med speciell hänsyn till massorganisationsprincipens genombrott (Helsingfors 1987).

[32] Jfr http://www.flickr.com/photos/93878419@N00/96808416/ (hämtad 2014-03-04).

[33] Colleen A. Reilly, ”Teaching Wikipedia as a mirrored technology”, First Monday Vol. 16:2011, http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/2824/2746 (hämtad 2013-07-06).

2 reaktioner på ”2. Från det tryckta ordet till den digitala världen

  1. Förträffligt kapitel, isynnerhet sista stycket. Mina ögon är väldigt analoga…och det är först ”efteråt som allt blir klart”.
    Bara en grammatikalisk (?) kommentar:

    ”Fast tryckning och distribution åtminstone vad gäller Hufvudstadsbladet i Finland utgör nästan 80 % av kostnaderna; ändå är det den redaktionella sidan man många gånger försöker skära ner på eller effektivisera.” Borde det inte vara ”så är det ändå” eller så inget ”Fast” i början av meningen, som såhär
    Tryckning och distribution utgör åtminstone /exempelvis/ vad gäller Hufvudstadsbladet i Finland nästan 80% av kostnaderna; ändå är det den redaktionella sidan…etc.
    Småpetigt ( och jag behärskar inte kursivering/fetstil mm såhär i nät(?)text så min rättelse är förstås klumpig. Håll till gido.
    Mikke

  2. Fascinerande text! Håller på att läsa Jukka Korttis Mediahistoria, och känner förstås igen många resonemang; har du bekantat dig med boken? Den är lugn och saklig, tycker jag.
    Fäste mig vid en parentes i början i samband med Terserus och Svevonius –
    (Att beakta är att censur i praktiken aldrig gällt ägande och läsning av texter inom samhällseliten förrän under 1900-talet, utan endast ”allmänheten” eller ”folket” samt bokbranschen och pressen.) – som jag tycker är värd betoning snarare än parentes.
    Grammatikaliskt underlig fann jag meningen om USAs tidningsutgivning, dvs just den är väl kommersialiserad med vad detnuvarförprocenter annonser och inte annonseringen (kommersialiserad).
    Fortfarande gnisslar uttrycket om datorn som ”en” uppfinning i mina öron, hur motiverat det än är att lyfta fram Turing. Man kan ju slå ett slag för ”feminismen” och nämna Ada Lovelace…heh. Heh.
    Kämpa på! Säger
    din anhängare
    Mikke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s