Nya publiceringsformer I

Kenneth Nyberg och Jessica Parland-von Essen

Den diskussion om open access-publicering som vi behandlat i de föregående avsnitten berör på ett direkt sätt de viktigaste och mest traditionella publiceringsformerna för humanister: monografier, tidskriftsartiklar och antologier. Under de senaste åren har dessa frågor gjort sig mycket konkret påminda genom de ökande kraven på OA-publicering från forskningsfinansiärerna. Medvetenheten är därför i dag rätt hög hos de flesta historiker och deras humanistkolleger om problematiken med OA, pappers- kontra nätpublicering etc. En ännu så länge mindre synlig fråga bland forskarna, åtminstone ur ett nordiskt perspektiv, är den om de helt nya sätt att publicera sig som den digitala utvecklingen och särskilt webben har fört med sig.

Gamla modeller – och nya?

Vad som då egentligen ska räknas som ”nytt” och vilken betydelse det har kan givetvis diskuteras, men det ”gamla” – den rådande normen eller modellen för publicering av humanistisk forskning – är desto tydligare och kan definieras ganska enkelt. Den består av (huvudsakligen) textbaserade publikationer med en linjär struktur och en viss omfattning – antingen ca 15–30 sidor (artikel/kapitel) eller minst ca 200 sidor (bok). Det som händer i den digitala världen är att hela denna modell utmanas på en lång rad punkter och av olika skäl som har med både teknik och andra delar av samhällsutvecklingen att göra. Vilka av dessa förändringsprocesser som kommer att få störst genomslag och mest långtgående effekter på forskningen är i dagsläget omöjligt att säga, men i det följande tar vi upp några av de aspekter som tycks mest relevanta i sammanhanget.[1]

Att det inte alltid är givet vari det nya består kan, till att börja med, illustreras av den förändring som är mest uppenbar och för många kanske fortfarande ses som den största: övergången från tryckta till digitalt publicerade böcker och tidskrifter. Självfallet kan sådana i en bemärkelse ses som nya publiceringsformer vilka påverkar både distribution och konsumtion av forskningens resultat, men i sig handlar det främst om själva mediet: från papper till digitalt. Formen i egentlig mening har ju inte förändrats, bara med vilken teknisk lösning vi tar till oss texter – och mest är det än så länge just texter, utan nämnvärda grafiska eller multimediala inslag. Med nätbaserade tidskrifter eller, som det ännu ofta handlar om inom humaniora, nätversionen av existerande tidskrifter, kan publiceringen gå lite snabbare, men processen och formatet i övrigt skiljer sig inte från de tidigare. För många är detta också en självklarhet, eftersom de menar att vetenskapligheten ligger i just processen och de strukturer den är en del av: kollegial förhandsgranskning, redaktionell bearbetning, publicering i ett visst sammanhang som signalerar kvalitet osv.

Potentialen till förändring i både liten och stor skala ligger alltså inte främst i den digitala formen som sådan, utan i det faktum att den undanröjer många av den traditionella modellens inneboende begränsningar. En grundläggande sådan handlar om de normer för akademiska texters längd som nämndes ovan, dvs. att humanistisk forskning antingen publiceras som artiklar/kapitel eller böcker av viss omfattning. Dessa normer är inte järnhårda och de varierar mellan discipliner, i takt med att publiceringsprocessen strömlinjeformats under det senaste århundradet har också konventionerna för texters längd stelnat alltmer. I grunden är de dock kopplade till praktisk-ekonomiska hänsyn som inte längre gäller i digitala sammanhang, och en fråga som ibland väckts bland exempelvis amerikanska digitalhistoriker är därför hur dessa konventioner i sig blir begränsande. De argumenterar för betydelsen att också kunna skriva texter av medellängd, dvs. långa artiklar eller korta monografier om, säg, 50–80 sidor. Detta kan tyckas vara trivialt, men faktum är att textens längd kan ha stor betydelse för vad vi kan eller inte kan göra i en vetenskaplig publikation.[2]

Men det finns också många andra, potentiellt sett mer omvälvande följder av den digitala tekniken och webbens utbredning. För att återknyta till kapitlets första avsnitt är det nämligen inte bara befintliga delar av publiceringslandskapet som förändrats, utan helt nya områden har tillkommit som mer fundamentalt kan komma att påverka vad forskning är och uppfattas vara. Dessa nya former, som dels handlar om det som ibland kallas ”det vidgade textbegreppet” och dels om nya publiceringssammanhang i form av exempelvis sociala medier, är föremål för mycken diskussion inom digital humaniora-kretsar i vid mening, men bland forskare i övrigt är det (åtminstone i Sverige och Finland) ganska tyst. Återigen handlar det om en för de flesta humanister helt ny terräng, och därför visar de mindre intresse för den än för de OA-frågor som mer direkt påverkar deras redan kända publiceringsvägar.

Ett vidgat textbegrepp

Det vidgade textbegreppet innebär i detta sammanhang att humanistisk forskning inte bara, eller ens främst, behöver ta formen av en huvudsakligen textbaserad publikation med en linjär struktur. Ett första, relativt enkelt steg i den riktningen är att texter på ett annat sätt än tidigare kan varvas med olika former av audiovisuella inslag, inte bara bilder utan också ljud, video, animationer osv. I förlängningen kan man också tänka sig att redovisning av forskning kan ta sig helt nya uttryck där texten har underordnad betydelse och de multimediala inslagen är huvudsaken. Ett forskningsprojekt skulle alltså kunna bestå i att producera en interaktiv webbplats, att utarbeta en databas med dess gränssnitt eller att skriva ett program som utför en viss uppgift.[3] (Ett antal exempel på den typen av projekt ges i avsnitt och fördjupningar om databaser, digitala textarkiv, visualiseringar etc. i kapitel 4 och kapitel 5.)

Argumenten för den typen av projekt är främst att synen på vad vetenskaplig verksamhet är har vuxit fram i ett tekniskt sammanhang som nu i grunden är radikalt förändrat, och därmed bör även idén om vad forskning är förändras. Andra skulle hävda att det ligger en viss typ av kritiskt analyserande hållning i texten som medium och att just denna hållning är ett avgörande kriterium på vetenskaplighet, varför de är skeptiska till att betrakta multimediaproduktioner eller datorprogram som forskning i konventionell (enligt deras synsätt ”egentlig”) mening.[4]

Andra utmaningar mot den traditionella, linjära texten handlar om både mediet och strukturen. Historieskrivningen och därmed också -vetenskapen är sprungna ur litteraturen som genre, textformatet med dess narrativa struktur är historiens inneboende form och format. Därför kan de också finnas skäl för oss att närmast se på vad som under de senaste decennierna skett inom skönlitteraturen. Det digitala formatet har även där öppnat för interaktivitet och utnyttjandet av rörlig bild och ljud som en del av en ”berättelse”. Antingen ges möjligheten att följa en viss storyline i egen takt, så som i till exempel Inanimate Alice eller också erbjuds läsaren att välja och påverka händelseförloppet, varvid man alltmer närmar sig spelvärlden. Ett koncept är också de så kallade ”wovels” eller webbromanerna, där författaren skriver sin roman enligt läsarnas önskemål under processens gång (se  t ex http://www.underlandpress.com/whatwovel.cfm).

Den väsentliga poängen här är att även texten kan sönderdelas och upplösas, så att den kan läsas på ett annat sätt än enligt en enda, i förväg bestämd storyline. I detta format faller forskarens argumentationslinje sönder och materialet utelämnas åt läsarens val och tolkningar. I Sirkka Havus och Sanna Järvinens verk Kiehtova kirja presenteras bokhistorien som en matris som kan läsas antingen tematiskt eller kronologiskt. Då erbjuder man ett antal olika berättelser, men ger samtidigt läsaren möjlighet att helt bryta berättelserna enligt eget önskemål när som helst eller växla mellan de olika berättelserna. Författaren förlorar på så sätt kontrollen (ännu mer) över läsarens tolkning; tankegången och argumentationen man tidigare kunnat leda läsaren igenom, ersätts av en modulär och evinnerligt varierande struktur.[5] Förändringen är förutom strukturell även temporal; den digitala tiden går inte heller linjärt, utan kan gå i olika slag av öglor, där man förflyttas eller förflyttar sig fram och tillbaka i en virtuell tid som kan ”snabbspolas” eller bromsas upp. Hur historikern kan få fram sina poänger är något som kräver noggrann planering.

Men kan historien berättas på detta sätt, som en modell eller rekonstruktion utan en klar berättelse, och på vilket sätt är det forskning? Historien och historievetenskapens produkter kan i den digitala världen tolkas och konstrueras modulärt i motsats till det traditionella lineära formatet. Detta är förutom ett potentiellt hot om förlorat tolkningsföreträde också en möjlighet att (re)presentera historien i ett format som mer liknar ”verkligheten” Modulariteten och de andra aspekterna av de nya mediernas språk och strukturer ger också möjligheter att presentera alternativa berättelser som likvärdiga eller att pendla mellan mikro- och makroperspektiv, eller källor och olika tolkningar eller relationer. I själva verket ter sig sådana representationer mer verklighetstrogna och utmanande för forskaren. De kräver grundliga analyser av semantiska och ontologiska relationer, men så länge de inte presenteras i en narrativ redogörelse platsar de i dagens läge ännu inte ensamma som akademiskt meriterande forskning. En sak som ytterligare gör det hela utmanande är att dylika projekt på grund av sin omfattning och komplexitet kräver mer integrerade mellan- och inomdisciplinära samarbeten än vad historiker är vana med (och utbildade för).

< Föregående avsnitt   |   Nästa avsnitt >


[1] För två intressanta perspektiv på hur vetenskaplig publicering kan komma att förändras framöver – lämpligt nog förmedlade i form av videoklipp på YouTube – se ”Anthony Grafton: The Future of History Books”, YouTube 2014-01-03, http://www.youtube.com/watch?v=FCGm2mGz9p0 (2014-01-06), och John Wilbanks, ”The Fragmentation and Re-Integration of Scholarly Communication”, YouTube 2011-05-19, http://www.youtube.com/watch?v=UqYiqjzD_L0 (2014-01-06).

[2] Här kan det kanske påpekas att om vi går ett halvsekel tillbaka varierade artikellängden i t.ex. Historisk tidskrift och Lychnos betydligt mer än nu; särskilt i den sistnämnda var det inte ovanligt med bidrag om just ca 50–80 sidor.

[3] I ett avsnitt av poddsändningen Digital Campus spår Sharon Leon att 2014 blir året då de första “betydande digitala avhandlingsprojekten” (i USA) kommer att slutföras. Se ”Digital Campus on 2013 and the Uncertain Future of Amazon’s Drones”, Digital Campus 2013-12-18, http://digitalcampus.tv/2013/12/18/episode-102-digital-campus-on-2013-and-the-uncertain-future-of-amazons-drones/ (hämtad 2014-01-06), tidsmarkering 48.10.

[4] Jfr den delvis annorlunda men delvis parallella fråga som Jessica Parland-von Essen tar upp i ett blogginlägg om en disputation, där respondenten valde att inte redovisa/hänvisa till vissa av sina underliggande kvantitativa studier i textkorpusar för att de enkelt kunde upprepas av vem som helst; man kunde därför anse att de inte var forskning i egentlig mening. Jessica Parland-von Essen, ”Om idéer och kvantitativa metoder”, Essetter 2013-12-14, http://essetter.blogspot.se/2013/12/om-ideer-och-kvantitativa-metoder.html (2014-01-06).

[5] Jfr Lev Manovich, The Language of New Media (MIT Press, 2001) s. 30–45.

2 reaktioner på ”Nya publiceringsformer I

  1. Pingback: Text: Nya publiceringsformer II | Historia i en digital värld

  2. Pingback: Text: Nya publiceringsformer I | Historia i en digital värld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s