Vad är Digital History?

Som en andra och sista del av det underlag jag skrev för DH-seminariet den 22 mars kommer här en lätt reviderad version av ett inlägg jag ursprungligen skrev för min personliga blogg Tidens skiften (publicerat den 13 januari). Det är ett försök att ringa in några huvuddrag i diskussionen om ”Digital History” i USA, baserat på mina intryck från en amerikansk historikerkongress tidigare i år.

Det var den 5–8 januari som American Historical Association höll sitt 126th Annual Meeting i Chicago, där jag hade möjlighet att närvara vid ett knappt tiotal sessioner om digital historia. På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl (i den mån det alls är möjligt). För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.

Den digitala vändningen

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något som känns igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom Digital History, och Digital Humanities mer generellt, och han spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, betydligt mindre miljö med relativt hög DH-profil är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF). Första gången jag hörde begreppet the digital turn var när Seefeldt använde det vid en av sina presentationer under AHA-kongressen.

Denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra vändningar man talat om de senaste år­tiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

I Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att utveckla mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte alltid så sofistikerade eller imponerande; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionella föreläsningar”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Likväl är det självfallet bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer en viss form eller metod (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten har ett egenvärde utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av teknikanvändning, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande med mera givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de gamla och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Forskningsfrågor

Att i detalj gå in på alla de konkreta arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: text mining (TM) och datavisualisering. Det förra handlar om hur man med hjälp av såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling kan analysera stora mängder text i historiska källor (sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte bara om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan gestaltas i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka mycket komplexa företeelser med relationer och/ eller strukturer i tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i referee-granskade tidskrifter (peer review) i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte har råd att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Undervisningsfrågor

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras; några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och teachinghistory.org. Allt mer primärmaterial blir också tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken om många lärare väljer att bygga upp sin undervisning på fallstudier eller elevcentrerat lärande istället för på den fasta struktur handböckerna erbjuder. Här är det visserligen uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som grund för sin undervisning.

Användningen av nätet och sociala medier i undervisningen börjar bli en annan brännande fråga. Här finns flera aspekter, dels hur lärarens roll och auktoritet utmanas genom att studenter på nätet kan kontrollera påståenden och resonemang under pågående föreläsning, dels hur sociala medier kan fungera som mer eller mindre viktiga verktyg i studenternas lärprocess. Ofta kan kommersiella tjänster som Facebook, Google eller Twitter erbjuda stor flexibilitet och tillgänglighet, men samtidigt uppstår då frågor om gränsdragningen mellan privat och offentligt, hur företagen bakom kan använda studenternas personliga data och så vidare.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i alla dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Är till exempel – enkelt uttryckt – den tydliga kunskapsstruktur som läroböcker mer än något annat bidrar med ett lärandemål i sig, eller bara ett hjälpmedel för att uppnå andra mål? Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i vår forskning, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.

En avslutande fundering om genomslag

En sak noterade jag särskilt när jag följde twitterflödet med hashtag #AHA2012 under eftermiddagen den 6 januari: trots att flödet var ganska betydande, rörde nästan samtliga tweets (åtminstone 85-90%) någon av de tre sessioner som handlade om digitala verktyg, online-lärande etc. Med tanke på att det totalt pågick 60 (!) parallella sessioner vid samma tidpunkt betyder det att i princip allt twittrande var knutet till den lilla grupp av sessioner som rörde teknikanvändning. I den betydligt större grupp av historiker som hörde på presentationer i andra ämnen verkar Twitter däremot ha nästan obefintligt genomslag – med andra ord inte så annorlunda mot hur det är i Sverige.

2 reaktioner på ”Vad är Digital History?

  1. Pingback: Text: Om digital historia (1.0) | Kenneth Nyberg

  2. Pingback: Text: Om digital historia (1.0) | digihist.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s