Satsning på 3D: didaktik, digitalt, distans

Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet inleder idag ett strategiskt utvecklingsarbete som kallas 3D. Syftet med projektet är att höja kvaliteten på utbildningen inom alla våra ämnen – antikvetenskap, arkeologi och historia – genom en satsning på didaktik med digitala inslag huvudsakligen inriktad på våra distanskurser. Jag har fått i uppdrag att ansvara för projektet, som kommer att löpa på minst ett år. Förhoppningsvis blir utfallet att vi generellt blir bättre på att använda digitala verktyg och sociala medier i undervisningen.

Tanken är att efter intern kartläggning och omvärldsanalys ta fram ett förslag på en delvis ny modell för distanskurser, som vi senast våren 2014 kan pröva på ett mindre antal utvalda kurser inom våra tre ämnen. Hur modellen kommer att se ut går i dagsläget inte att säga – det är det projektet ska utröna – men det lär inte resultera i en total och radikal omstöpning av undervisningen. Snarare blir det fråga om en grundlig översyn där vi tar ett helhetsgrepp på de nya verktyg och miljöer som har tillkommit under senare år. Sannolikt kommer slutprodukten att bli distanskurser som både innehåller mer digitala inslag och ligger närmare dagens campuskurser i upplägget – det vill säga någon form av blended learning. Faller satsningen väl ut kan modellen även tillämpas, åtminstone delvis, på campuskurser så att också de blir mer ”blended” än idag.

3D-satsningen är ett internt utvecklingsarbete, men digihist.se kommer från och med idag att fungera som en publik stödresurs för projektet. Här kommer jag att lägga ut länkar, diskussionsinlägg och andra texter som rör digitala perspektiv på forskning, undervisning och populärvetenskap. Ansatsen är alltså lite bredare än 3D som sådan och sätter därmed in den i ett sammanhang. Till bloggen hör även ett twitterkonto, @digihist, som gör det möjligt att i lite högre takt sprida länkar och annan information kopplad till projektet.

Var hittar man fria bilder, ljud och filmklipp?

Igår frågade Amanda French på Twitter efter bästa sätten att få tag på media – ljud, bilder och video – som är fritt tillgängliga (”public domain”) och gratis att använda i exempelvis undervisning. Det är nog en fråga många av oss ställer sig, både som lärare och forskare, när vi ska hitta audiovisuellt material till föreläsningar och presentationer. French fick några riktigt bra svar (1, 2, 3, 4) som jag sammanfattar här:

1) Om man inte har väldigt speciella önskemål finns det en webbadress som täcker in det mesta, nämligen söksidan CC Search hos organisationen Creative Commons. (Observera att inte allt som dyker upp är helt fritt, vissa resurser kan vara begränsade till icke-kommersiell användning etc. vilket då framgår av resultaten.) Sidan bygger på en lång rad andra tjänster för musik och övrigt ljud, clipart, fotografier, övriga bilder och video.

2) En av dessa tjänster, Flickr, är särskilt populär och för den som specifikt är ute efter fotografier är det kanske enklast att gå direkt till Flickrs egen söksida; där kan man bland annat välja från början vilken typ av ”licens” (kommersiell användning eller inte osv.) man är intresserad av.

3) För bilder av alla slag, inte bara fotografier, finns en mycket kraftfull och avancerad sökfunktion på Google Images där det går att leta utifrån en mängd parametrar.

Den som känner till svenska sökmotorer för fritt tillgängliga resurser av detta slag, särskilt med inriktning på historia/kulturarv eller humaniora i vidare bemärkelse, får gärna lämna ett tips i kommentarerna.

Fortsatt debatt om massiva nätkurser

Apropå massiva nätkurser som jag skrivit om tidigare verkar en kritisk diskussion om dem ha blossat upp på allvar i USA de senaste veckorna. Det slående med denna kritik är att den inte kommer från motståndare till ny teknik eller nätutbildningar. Istället formuleras den av några av dem som mest gått i bräschen för en utveckling av undervisningsformerna med anledning av den digitala revolutionen. (Även de personer jag refererade i det förra inlägget på temat hör, utan tvekan, till denna kategori.)

En anledning till att debatten tagit fart igen är det uppmärksammade fallet med University of Virginias avskedade ”president” (i praktiken motsv. rektor) Teresa Sullivan. Trots starkt stöd från personalen ombads hon lämna sitt uppdrag efter bara två år, eftersom styrelsen (Board of Visitors) tyckte att hon reagerade för långsamt på det hot mot UVa som de massiva nätkurserna ansågs utgöra. I själva verket är UVa en av pionjärerna inom digital humaniora och andra framåtsyftande initiativ, vilket styrelsen inte verkar ha varit medveten om.

Samtidigt är det alltså många, både inom DH-rörelsen och ledande företrädare för andra lärosäten, som är skeptiska till just de massiva nätkurserna och hur de kan tänkas omforma universitetssektorn. Med andra ord är det mycket tveksamt att det är just det tåget man bör hoppa på om man vill ligga i den digitala framkanten, men eftersom UVa:s styrelse uppenbarligen bara läser glättiga pressmeddelanden från de företag och universitet som erbjuder nätkurserna har de inte förstått detta. Företagen själva (här via BBC) menar givetvis att MOOC:s är framtiden, och det finns många försvarare av konventionell campusutbildning som befarar att de har rätt. I så fall skulle det snart vara slut med universitet och högskolor i den form vi känner dem idag.

En mycket skarp och välskriven analys som effektivt summerar argumenten för att det inte kommer att bli så står Jordan Weissmann i The Atlantic för (tipstack till @peorehnquist). Han tillhör dem som menar att lärosätena visserligen kommer att förändras på många sätt av de digitala verktygen och miljöerna, men massiva nätkurser kommer inte att konkurrera ut campuskurser inom överskådlig tid. Resonemanget är mycket övertygande, inte minst för att det är så nyanserat, och hans förutsägelser om utvecklingen framöver tycks mig vara så rimliga de kan bli utifrån det vi vet i dagsläget.

Och Teresa Sullivan? Jo, efter en massiv storm av kritik från stora delar av det akademiska USA tvingades UVa:s styrelse snällt be henne att stanna kvar på sin post, vilket hon också gjorde.

Massiva nätkurser och Digital Campus

På senare tid har så kallade massiva nätkurser (”Massive Open Online Courses” eller MOOC:s) fått en hel del uppmärksamhet inom diskussionen om framtidens utbildning. Bland annat startade flera privata företag inriktade på sådana kurser i USA förra året, när välkända professorer lämnade sina prestigeuniversitet och startade eget. Några av dessa stora universitet har också gjort eller är på väg att göra egna, synnerligen massiva satsningar, nu senast MIT och Harvard i ett storslaget samarbete kallat edX. I en artikel på Ny Tekniks hemsida kan man läsa om edX och där finns också en översikt över några av de fristående aktörerna.

Med tanke på entusiasmen kring dessa initiativ – tydligt närvarande i exempelvis Ny Teknik-artikeln – kan det vara på sin plats att tipsa om podcasten Digital Campus. Den produceras vid Center for History and New Media vid George Mason University i USA och inriktar sig på ”how digital media and technology are affecting learning, teaching, and scholarship at colleges, universities, libraries, and museums”. I de senaste avsnitten, särskilt nr 83 och 86, har de s.k. MOOC:s diskuterats tämligen utförligt och med viss skepsis till både själva upplägget och den praktiska genomförbarheten.

Eftersom flera av deltagarna i podcasten själva har anmält sig till kurserna, som i ett par fall ännu inte kommit igång trots att de skulle startat i januari 2012, är det särskilt intressant att höra hur man som student upplever dessa kurser. Ett intryck är för det första att de inte är så innovativa till formen, eftersom det egentligen handlar om en ganska traditionell distansutbildning. När detta faktum för det andra kopplas till den massiva mängden studenter, bokstavligen hundratusentals i några fall, resulterar det i en undervisning som både är opersonlig och föga interaktiv. Då är inte mycket vunnet jämfört med den konventionella universitetsutbildning i campusform som MOOC:s var tänkta att utgöra ett nytt och spännande alternativ till.

Det betyder givetvis inte att nätkurser, massiva eller andra, inte har en framtid eller att de inte kan komma att slå ut konventionella lärosäten på sikt. Däremot kommer det nog inte att gå fullt så snabbt och enkelt som vissa ibland tycks tro. Det visar också, än en gång, att den nya tekniken i sig inte innebär en revolution utan att det avgörande alltid är det sociala (i detta fall pedagogiska) sammanhang den sätts in i.

Oavsett om man delar den tveksamhet inför MOOC:s som uttrycks på Digital Campus, är det en podcast som varmt kan rekommenderas eftersom diskussionen där – i denna och andra frågor – är nyanserad, initierad och eftertänksam.