Seminarium i Helsingfors: På jakt efter digital historia

Detta gästinlägg är författat av Petri Paju, forskare för projektet Towards a Roadmap for Digital History in Finland.

Under seminariet ”Digital History in Finland: Possible Futures” diskuterades digitaliseringen av historieforskningen livligt den 15 april 2016 i Helsingfors. Målsättningen med seminariet var att presentera och behandla teknologiska utvecklingsspår som tangerar historievetenskapen och presentera ett nytt projekt för kartläggningen av den ”digitala historien”, dess utveckling, nuläge och forskarnas behov i Finland, ”Towards a Roadmap for Digital History in Finland: Mapping the Past, Present & Future Developments of Digital Historical Scholarship”. Projektet leds av professor Mats Fridlund vid Aalto-universitetet och i bakgrunden finns forskare från fyra olika universitet i Finland. Arbetet finansieras av Konestiftelsen. Vid samma tillfälle delgav också det finska historiska sällskapet Suomen historiallinen seura att man grundat en sektion för digital historia inom sällskapet.

Seminariet inleddes med några framstående exempel på digitalisering inom grannvetenskaperna. Docent Kari Uotila (Muuritutkimus Ky) presenterade den långt gångna digitaliseringen inom arkeologi och en utveckling mot virtuella utgrävningar. Nya tekniker som laserskanning snabbar upp dokumentationsarbetet vid utgrävningar radikalt och befriar från tidigare behov av färdighet i teckning, men kräver i stället nya kompetenser i digital teknik, arkivering av tredimensionella digitala forskningsmaterial samt tolkning av dessa material.

Professor Jukka Tyrkkö från Tammerfors universitet redogjorde för utvecklingen inom korpusbaserad historisk spåkvetenskap ända från de första datorernas tid på 1950-talet till den stora omvälvningen på 1990-talet. De allt större materialen och allt mer avancerade digitala metoderna har öppnat för nya forskningsfrågor gällande språkanvändningen och dess historia. Grovt sett kan man säga att man gått från grammatikaliska studier till mer medveten distinktion mellan olika typer av språkbruk. De nya metoderna har krävt allt noggrannare kategoriseringar, synliggörande av metodval och teamarbete inom projekt, där sakkunniga från olika discipliner, inklusive historiker, bidrar med sin expertis. Åhöraren kunde knappast undgå en tanke om att språkforskarnas resurser och deras material har bidragit med utveckling och kunskap inom digital humaniora som även historiker kan dra nytta av.

Professor Jaakko Suominen från Åbo universitet berättade om tidig användning av datorer i den finska historieforskningen. Presentationen baserade sig på ett samarbete med professor Anna Sivula, även hon från Åbo universitet, och berörde bland annat Viljo Rasilas forskning som publicerats i Historiallinen Aikakauskirja. Den första hette “Datorn i historieforskningen” och ingick i tidskriftens 65:e årgång (nr 2/1967, s 140–146). Rasila verkade sedermera länge som professor vid Tammerfors universitet och använde sig av universitetets stordatorer vid sin forskning om inbördeskriget (Kansalaissodan sosiaalinen tausta, Tammi 1968).

Utmaningar och möjligheter med stordata (big data) beskrevs i sin tur av professor Mikko Tolonen, som medverkar i Comhis, som är ett av Finlands Akademis DIGIHUM-projekt. Comhis forskar i finländsk offentlighet 1640–1910 utgående från digitala bibliotekskataloger och digitaliserade tidningar.

Avslutningsvis talade en av arrangörerna, utredningsprojektets forskare Petri Paju, om själva projektet och dess upplägg. Första steget är en forskarenkät om den digitala historiens introduktion och forskarnas tankar om nuläget. Under rubriken “Digital historieforskning i Finland förr, nu och i morgon” är avsikten dels att dokumentera utvecklingen, dels att utreda vilka behov forskare har i dag. Resultaten behandlas anonymt och materialet kommer att arkiveras i Samhällsvetenskapliga dataarkivet. En preliminär rapport planeras bli klar i augusti 2016.

Översättning: Jessica Parland-von Essen

Tankar kring den snabba utvecklingen i Finland år 2015

Etableringen av digital humaniora har framskridit med raska steg i Finland förra året, inte minst tack vare att stora finansiärer rätt målmedvetet har gått in för att stödja denna typ av forskning samtidigt som landets största universitet beslutat sig för att prioritera både forskning och utbildning inom området. Dessutom har också enskilda forskare och forskargrupper aktivt ökat sin kompetens, nätverkat och forskat. Milena Žic Fuchs, som under många år fungerat som extern sakkunnig, beskrev på ett seminarium i höstas utvecklingen som häpnadsväckande och fantastisk.

Som sig bör i ett dylikt läge, pågår också diskussionerna om definitioner och begrepp livliga. Finlands Akademi lanserade begreppet ”digital humanvetenskap” för att täcka vad som ofta implicit finns med i det engelska Digital Humanities – dvs Social Sciences. På engelska finns också ett mindre använt begrepp Human Sciences, för att definiera denna typ av forskning, som handlar om människans beteende, samhälle och kultur. Egentligen kunde man kanske fråga sig på vilket sätt den skiljer sig från de ”mjuka vetenskaperna”?

På finska utkom två, tre artiklar där historia och digital humaniora diskuterades mera ingående, dels av Mikko Tolonen, Kaius Sinnemäki och Leo Lahti, dels av Anna Haverinen och Jaakko Suominen. I den senare framställs området som ett fyrfält med två axlar: på den ena det digitala som metod/verktyg vs forskningsobjekt och på den andra det empiriska och metodutvecklandet vs det hermeneutiska.

Enligt dekanen vid Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet Arto Mustajoki, själv språkforskare och kunnig på området, kunde man i humanvetenskaperna inkludera förutom humaniora även samhällsvetenskaper, beteendevetenskaper, teologi och juridik. Om man förutom dessa vill inkludera även konst och ekonomi och de delar av t ex teknikutveckling som direkt har att göra med människors beteende och kulturella aspekter, kan man åstadkomma en mycket bred, men en ur infrastrukturperspektiv  (dvs gällande material och tjänster) ändamålsenlig definition. Denna definition skiljer sig ändå tills vidare från vad den grupp som definierar sig själva som digitalhumanister forskar i. I Finlands finns både de som fokuserar på metoden och de som studerar den digitala kulturen starkt representerade och det råder ingen konflikt, tvärtom verkar alla anse att det handlar om en rikedom som alla vinner på. Även om data och digitala metoder i dag används på väldigt många områden har just historikerna det senaste året verkligen rusat till och även lyft fram principiella frågor på ett mer allmänt plan.

Tjänsteförrättande professor Mikko Tolonen har varit en drivande kraft och har stått bakom flera seminarier och hackathons, men det finns ett omfattande nätverk av professorer, docenter och andra forskare vid flera universitet och institutioner, bland dem Aalto, Åbo och Tammerfors, som alla varit oumbärliga för framgången. Människor har samarbetat på ett generöst och entusiasmerande sätt och det finns flera projekt i startgroparna som knyter samman nyckelpersoner och organisationer i olika konstellationer. I december ordnades ett endagsseminarium för historiker som fick hashtaggen #digihistFI. Beskrivande för utvecklingen var att dagen blev fullpackad: den rymde 27 presentationer på tio minuter var. Med fanns allt från textigenkänning av gammal handskriven text till 3D-modellering av ljudmiljöerna vid platser för hällristningar, allt från uppslag och kritiska inlägg till färdiga forskningsresultat.

Förutom livlig forskning har vi också i Finland stöd av mycket fina infrastrukturer: Språkbanken och Samhällsvetenskapliga dataarkivet, som båda håller hög internationell nivå och erbjuder värdefulla stödtjänster för forskarna vad gäller informationshantering och tillgängliggörande av data. Dessutom har vi det nationella Initiativet för öppen forskning och vetenskap, som arbetar med en disciplinoberoende ansats vad gäller frågor om data och publicering. Det ger goda möjligheter att vidareutveckla informationsförvaltningen på ett ändamålsenligt sätt.

Länkar i detta inlägg:

Finlands Akademis program för digital humaniora: http://www.aka.fi/sv/forskningspolitisk-verksamhet/akademiprogram/pagaende-program/digihum/

Mikko Tolonen ja Leo Lahti: “Aatehistoria ja digitaalisten aineistojen mahdollisuudet.” Ennen ja nyt 8/2015. http://www.ennenjanyt.net/2015/08/aatehistoria-ja-digitaalisten-aineistojen-mahdollisuudet/

Anna Haverinen ja Jaakko Suominen:  “Koodaamisen ja kirjoittamisen vuoropuhelu? – Mitä on digitaalinen humanistinen tutkimus.”  Ennen ja nyt 2/2015. http://www.ennenjanyt.net/2015/02/koodaamisen-ja-kirjoittamisen-vuoropuhelu-mita-on-digitaalinen-humanistinen-tutkimus/

Kaius Sinnemäki ja Mikko Tolonen: “Digitaaliset ihmistieteet kartalle.” Tieteessä tapahtuu 4/2015. http://ojs.tsv.fi/index.php/tt/article/view/51172/15619

Programmet för #DigiHistFI-dagen och annat aktuellt finns i Mikko Tolonens engelskspråkiga blogg: http://blogs.helsinki.fi/mstolone/

Initiativet för öppen forskning och vetenskap: http://avointiede.fi/ (även sidor på engelska finns: http://openscience.fi/)

Språkbanken: http://www.kielipankki.fi/

Samhällsvetenskapliga dataarkivet http://www.fsd.uta.fi/sv/