Jessica Parland-von Essen och Kenneth Nyberg

Eftersom frågan om ”open access” (OA) fram tills nyligen främst berört forskare inom naturvetenskap och teknik har mycket av diskussionen om den hittills mest kretsat kring publicering av tidskriftsartiklar. I det följande kommer vi att ta upp några aspekter av den diskussionen och några av de OA-modeller som föreslagits och prövats, och även här ligger tyngdpunkten på artikelpublicering. I Yrsa Neumans fördjupningsartikel behandlas dock lite närmare de frågor som gäller just publicering av böcker med OA, vilket ju har särskilt intresse för historiker och andra humanister.

Öppna publikationsarkiv

Inför millennieskiftet år 2000 utlyste Clay Mathematics Institute i Cambridge, Massachusetts, det så kallade Millenniepriset. Man hade valt sju olösta svåra problem, som matematiker kämpat med under 1900-talet. Lösningar skulle belönas med en miljon dollar. En av uppgifterna var beviset för Poincarés förmodan, formulerad av Henri Poincaré år 1904: ”Varje sluten, enkelt sammanhängande 3-dimensionell mångfald är homeomorf med 3-sfären.”[1] (Det är en sats som handlar om sfärers topografi.)

Hösten 2002 laddade den ryskjudiska matematikern Grisja Perelman upp sina första bevis på Poincarés förmodan, som följdes av två andra artiklar på den öppna publikationsplattformen arXiv. De väckte genast stort intresse bland matematiker runt om i världen som gav sig i kast med att undersöka bevisen, som verkar hålla. Att bevisa matematiska problem (av den kalibern de är i dag) är extremt omfattande och det behövs alltid en granskningsprocess som tar lång tid. I mars 2010 beviljades Perelman det första Millenniepriset. Han vägrade att ta emot det eftersom han ansåg sig ha utnyttjat en annan forskares arbete i sådan utsträckning att denne också borde ha belönats.

ArXiv har under 2000-talet blivit den plattform där nästan alla preprints av artiklar inom matematik, fysik, astronomi, datavetenskap, kvantitativ biologi och statistik publiceras.[2] Artiklarna utsätts inte för någon förhandsgranskning. Perelman valde att publicera sig direkt på arXiv, som uppstått som ersättning för en klumpigare e-postlista, i stället för en traditionell förhandsgranskad tidskrift. Hans och även andra forskares exempel har visat att det hela fungerar mycket bra. Forskare är rätt noggranna med vad de lägger ut på arXiv; kvaliteten är i allmänhet god, eftersom författarna är rädda om sitt forskaranseende.[3] Samtidigt går själva publicerandet snabbare och billigare än någonsin tidigare.

Ett digitalt publikationsarkiv är ett ställe där forskarna kan publicera sina artiklar, avhandlingar och annat material i elektronisk form. De digitala publikationsarkiven bygger på OA och har uppkommit som ett steg i tillgängliggörandet av forskningsresultat. En allmän tillgång av forskningsresultat genom ett öppet publikationsarkiv ligger i såväl såväl forskningsfinansiärernas som forskarnas intresse. Forskarna ser många fördelar med dylika öppna arkiv, eftersom de också fungerar som en sorts publikationsförteckningar i fulltext och ökar synligheten för den egna forskningen.

Det öppna publicerandet har också kritiserats.[4] En konservativ syn gällande vetenskapligt publicerande fokuserar på försvar av upphovsrätt och en oro för forskarnas och forskningens anseende (jfr föregående avsnitt). Men det borde vara självklart att risken för plagiat är mycket, mycket mindre om originalpublikationen finns öppet tillgänglig på internet. Dessutom har det visat sig, som på arXiv, att seriösa forskare tar publicerandet på allvar också om det är fritt och inte har förhandsgranskats. Överlag är socialt kapital en valuta som kraftigt underskattats i tidigare teorier: det har visat sig att folk i allmänhet tillmäter sitt anseende mycket stort värde på webben även i mindre seriösa sammanhang.[5] För forskare är det givetvis också frågan om professionalitet och etik.

Digitala publikationsarkiv har vuxit fram sedan 2003 då Berlinkonventionen undertecknades och ett internationellt samarbete inleddes, sedan biblioteken inte på annat sätt lyckats pressa de stora förlagen till rimliga licenskostnader. I mars 2008 rekommenderade European University Association universiteten att vidta åtgärder för att skapa digitala publikationsarkiv. I de nordiska länderna startade nationalbiblioteken 2007 ett projekt för att koordinera sina arkiv. Det har sagts att 2010 var det år då OA-publicerandet nådde sitt verkliga genombrott.[6] Under året vaknade det amerikanska forskarsamfundet till de problem som man redan länge tampats med inom biblioteksvärlden, dvs de fullständigt överprissatta tidskrifterna som monopoliserat forskningsresultat – som dessutom ofta finansierats med offentliga eller allmännyttiga medel.

Det finns över 2500 öppna digitala publikationsarkiv i världen. Europa har gått i spetsen för utvecklingen, medan amerikanska institutioner står för en knapp femtedel. Endast en knapp femtedel av arkiven har haft en klart definierad publikationspolicy. De flesta arkiven har en betoning på vetenskapliga artiklar och avhandlingar, men över fyrtio procent innehåller också opublicerade rapporter och ”working papers” och i cirka en tredjedel finns konferensmaterial.[7]

Modeller för open access

På Wikipedia finns en överskådlig genomgång av de olika lösningar och modeller för OA som föreslagits och prövats, men i korthet finns det ett par huvudspår. [Red. 140502:]En modell är att författarna själva betalar för publiceringen i så kallade OA-tidskrifter som tillämpar kollegial förhandsgranskning (”Gold Open Access”); dvs. tidskrifterna finansieras av författaravgifter och därmed behöver de inte låsa materialet bakom betalväggar. En modell är att författare publicerar sig i så kallade OA-tidskrifter eller hos förlag som efter kollegial förhandsgranskning gör materialet fritt tillgängligt för alla (”gold OA”). Finansieringen kan se olika ut, men en variant är att författarna betalar en avgift till tidskriften/förlaget för att göra just sitt eget material fritt tillgängligt (”hybrid gold OA”). Denna modell lösning [/red.] innebär att penningströmmen för publiceringen i vår nordiska modell inte längre går från staten via universitetsbiblioteken till förlagen. I stället går den från forskningsfinansiärerna, alltså staten eller enskilda fonder, direkt till förlagen via forskarna, som i samtliga modeller är utan annan egentlig ersättning än upphovsrätten och vetenskaplig meritering.

En annan variant (”Green Open Access”) är att författarna själva kan göra tidiga eller slutliga versioner av sina texter tillgängliga i öppna arkiv på webben, men att den publicerade versionen med förlagets layout osv. ligger bakom en betalvägg. Denna modell är möjligen svårare att genomföra på grund av förläggarnas motstånd, men är i slutändan förmånligare ur ett samhällsperspektiv. Den kräver inte heller att man ökar mängden forskningsbidrag med pengar som hamnar hos en tredje part med kommersiella intressen. Det är en modell som innebär att idéerna i artiklarna får spridning samtidigt som det för citering krävs att man har tillgång till den betalda tidskriften, som på så vis kan bära sig ekonomiskt. Många kommersiella tidskrifter tillåter i dag, i varierande grad, parallellpublicering men kräver då ofta ett s.k. embargo. Det innebär att man inte får lägga ut artikeln på webben förrän en viss tid efter publicering – vanligen sex, tolv eller tjugofyra månader.

Vissa tidskrifter som inte räknas som OA publicerar numera själva sina artiklar i fulltext på webben med embargo, oftast sex månader eller ett år; i Sverige gäller det till exempel Historisk Tidskrift och Scandia. Det finns därtill en mängd andra varianter som faller någonstans på skalan mellan helt ”stängd” och helt ”låst” publicering, allt eftersom forskare, finansiärer, förlag, lärosäten och andra intressenter försöker navigera i det nya landskapet. Men ansvaret för att rättigheterna hanteras på ett korrekt sätt läggs nästan alltid helt och hållet på forskaren själv, såsom upphovsman och ursprunglig ägare till rättigheterna. Detta innebär att alla forskare måste sätta sig in i dessa frågor om de vill OA-publicera material. Det är något universiteten borde inse kan vara en onödig spärr för spridningen av forskning som producerats i anslutning till dem. Universiteten borde därför stödja OA-publicering av rent och skärt egenintresse på en mycket konkret och praktisk nivå.

Ett belysande exempel

Ett mycket belysande exempel på de friktioner som kan uppstå i det nya publiceringslandskapet är diskussionen om det beslut Vetenskapsrådet i Sverige nyligen fattade om att dra in sitt stöd till ett antal tryckta tidskrifter inom samhällsvetenskap och humaniora, en bidragsform som det inte finns någon motsvarighet till för naturvetenskapliga tidskrifter.[8] Beslutet motiverades med att stödet var för dyrt att administrera i förhållande till dess mycket blygsamma andel av VR:s totala budget. Ett annat skäl var att svenska forskare i högre grad borde publicera sig i internationella peer review-tidskrifter, gärna på nätet. Senare har VR-företrädare också menat att dess uppdrag är att stödja forskning av högsta kvalitet, inte ”förutsättningar för forskning” till vilka tidskrifterna anses höra.

Reaktionen från de berörda tidskrifterna och många andra humanister och samhällsvetare blev kraftig och mycket negativ, där kritiker menade att just tidskriftsstödet är något av det viktigaste VR kan göra för forskningen, dessutom till en relativt låg kostnad. Andra anser att det därtill borde vara ett särskilt ansvar att slå vakt om svenskspråkiga publikationer inom humaniora och samhällsvetenskap, eftersom engelskspråkiga tidskrifter inte är lika tillgängliga för svenska läsare. Det gör i förlängningen att den humanistiska forskningens resultat inte får de samhällsnyttiga effekter som enligt den samtida forskningspolitikens nyttotänkande är dess viktigaste syfte.

Vad detta exempel ändå visar är att den nya situation vi befinner oss i, med de konsekvenser den fått för synen på forskningens tillgänglighet och publiceringsformer, sammantaget innebär en mycket svår utmaning mot de traditionella tidskrifterna. Visst är det viktigt att förstå att förutsättningarna inom humaniora och samhällsvetenskap skiljer sig från dem inom naturvetenskap och medicin, som med nödvändighet är mer internationella. Men samtidigt måste man fråga sig om det är ändamålsenligt att helt försöka hålla fast vid den traditionella modellen med regelbundet utkommande papperstidskrifter, ofta med mycket långa publiceringstider, på samma gång som tempot i den vetenskapliga diskussionen blir allt högre liksom i samhället i övrigt. Det finns de som anser att publicering i tidskrifter alltmer håller på att bli slutpunkten i, ”arkiveringen” av, vetenskapliga utbyten snarare än startpunkten, och att forskning därför ”begravs” där.[9]

Det kanske är att gå lite långt, men helt uppenbart är att webbpublicering ger möjligheter till mycket mer varierade och dynamiska former för både spontant tankeutbyte och vetenskaplig publicering i mer traditionell mening, liksom integration i de mer allmänna debatter och diskussioner som förs i samhället i stort. Det ställer frågorna om både tidskrifters och monografiers fortsatta funktion inom forskningen på sin spets i flera avseenden, och vi kommer därför att behandla dessa andra sätt att publicera sig i nästa avsnitt.

Läs också:

Fördjupning: Open Access-böcker – vad säger forskningen?

av Yrsa Neuman