Tankar kring den snabba utvecklingen i Finland år 2015

Etableringen av digital humaniora har framskridit med raska steg i Finland förra året, inte minst tack vare att stora finansiärer rätt målmedvetet har gått in för att stödja denna typ av forskning samtidigt som landets största universitet beslutat sig för att prioritera både forskning och utbildning inom området. Dessutom har också enskilda forskare och forskargrupper aktivt ökat sin kompetens, nätverkat och forskat. Milena Žic Fuchs, som under många år fungerat som extern sakkunnig, beskrev på ett seminarium i höstas utvecklingen som häpnadsväckande och fantastisk.

Som sig bör i ett dylikt läge, pågår också diskussionerna om definitioner och begrepp livliga. Finlands Akademi lanserade begreppet ”digital humanvetenskap” för att täcka vad som ofta implicit finns med i det engelska Digital Humanities – dvs Social Sciences. På engelska finns också ett mindre använt begrepp Human Sciences, för att definiera denna typ av forskning, som handlar om människans beteende, samhälle och kultur. Egentligen kunde man kanske fråga sig på vilket sätt den skiljer sig från de ”mjuka vetenskaperna”?

På finska utkom två, tre artiklar där historia och digital humaniora diskuterades mera ingående, dels av Mikko Tolonen, Kaius Sinnemäki och Leo Lahti, dels av Anna Haverinen och Jaakko Suominen. I den senare framställs området som ett fyrfält med två axlar: på den ena det digitala som metod/verktyg vs forskningsobjekt och på den andra det empiriska och metodutvecklandet vs det hermeneutiska.

Enligt dekanen vid Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet Arto Mustajoki, själv språkforskare och kunnig på området, kunde man i humanvetenskaperna inkludera förutom humaniora även samhällsvetenskaper, beteendevetenskaper, teologi och juridik. Om man förutom dessa vill inkludera även konst och ekonomi och de delar av t ex teknikutveckling som direkt har att göra med människors beteende och kulturella aspekter, kan man åstadkomma en mycket bred, men en ur infrastrukturperspektiv  (dvs gällande material och tjänster) ändamålsenlig definition. Denna definition skiljer sig ändå tills vidare från vad den grupp som definierar sig själva som digitalhumanister forskar i. I Finlands finns både de som fokuserar på metoden och de som studerar den digitala kulturen starkt representerade och det råder ingen konflikt, tvärtom verkar alla anse att det handlar om en rikedom som alla vinner på. Även om data och digitala metoder i dag används på väldigt många områden har just historikerna det senaste året verkligen rusat till och även lyft fram principiella frågor på ett mer allmänt plan.

Tjänsteförrättande professor Mikko Tolonen har varit en drivande kraft och har stått bakom flera seminarier och hackathons, men det finns ett omfattande nätverk av professorer, docenter och andra forskare vid flera universitet och institutioner, bland dem Aalto, Åbo och Tammerfors, som alla varit oumbärliga för framgången. Människor har samarbetat på ett generöst och entusiasmerande sätt och det finns flera projekt i startgroparna som knyter samman nyckelpersoner och organisationer i olika konstellationer. I december ordnades ett endagsseminarium för historiker som fick hashtaggen #digihistFI. Beskrivande för utvecklingen var att dagen blev fullpackad: den rymde 27 presentationer på tio minuter var. Med fanns allt från textigenkänning av gammal handskriven text till 3D-modellering av ljudmiljöerna vid platser för hällristningar, allt från uppslag och kritiska inlägg till färdiga forskningsresultat.

Förutom livlig forskning har vi också i Finland stöd av mycket fina infrastrukturer: Språkbanken och Samhällsvetenskapliga dataarkivet, som båda håller hög internationell nivå och erbjuder värdefulla stödtjänster för forskarna vad gäller informationshantering och tillgängliggörande av data. Dessutom har vi det nationella Initiativet för öppen forskning och vetenskap, som arbetar med en disciplinoberoende ansats vad gäller frågor om data och publicering. Det ger goda möjligheter att vidareutveckla informationsförvaltningen på ett ändamålsenligt sätt.

Länkar i detta inlägg:

Finlands Akademis program för digital humaniora: http://www.aka.fi/sv/forskningspolitisk-verksamhet/akademiprogram/pagaende-program/digihum/

Mikko Tolonen ja Leo Lahti: “Aatehistoria ja digitaalisten aineistojen mahdollisuudet.” Ennen ja nyt 8/2015. http://www.ennenjanyt.net/2015/08/aatehistoria-ja-digitaalisten-aineistojen-mahdollisuudet/

Anna Haverinen ja Jaakko Suominen:  “Koodaamisen ja kirjoittamisen vuoropuhelu? – Mitä on digitaalinen humanistinen tutkimus.”  Ennen ja nyt 2/2015. http://www.ennenjanyt.net/2015/02/koodaamisen-ja-kirjoittamisen-vuoropuhelu-mita-on-digitaalinen-humanistinen-tutkimus/

Kaius Sinnemäki ja Mikko Tolonen: “Digitaaliset ihmistieteet kartalle.” Tieteessä tapahtuu 4/2015. http://ojs.tsv.fi/index.php/tt/article/view/51172/15619

Programmet för #DigiHistFI-dagen och annat aktuellt finns i Mikko Tolonens engelskspråkiga blogg: http://blogs.helsinki.fi/mstolone/

Initiativet för öppen forskning och vetenskap: http://avointiede.fi/ (även sidor på engelska finns: http://openscience.fi/)

Språkbanken: http://www.kielipankki.fi/

Samhällsvetenskapliga dataarkivet http://www.fsd.uta.fi/sv/

 

Jo Guldi om digital historia

För en dryg vecka sedan, den 4 december, gästades Humanistiska fakulteten av Jo Guldi från Brown University och Harvard Society of Fellows. Guldi är ett välkänt namn i de amerikanska diskussionerna om digital historia och det var därför mycket roligt att hon ville besöka oss på väg till konferensen Media Places 2012 vid HumLab i Umeå. Mats Fridlund från Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori hade tagit initiativet till denna halvdag, med Mats Malm från Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion och jag själv från Institutionen för historiska studier som medarrangörer.

Dels höll Guldi en öppen föreläsning, samordnad med en doktorandkurs vid FLOV, om ”Digital Methods and the Long Land War”, och efter en kort paus ett forskarseminarium med rubriken ”Mapping Time, Mapping Space”. Sammantaget utgjorde det en slags introduktion till, argumentation för och översikt över några olika metoder och verktyg inom digital historia. Ett av dessa verktyg var Paper Machines – en mjukvara för att identifiera mönster och relationer i stora mängder textbaserade data – som Guldi själv varit med och utvecklat.

Jo Guldi i Göteborg

Jo Guldi i Göteborg den 4 december. Hennes bok Roads to Power publicerades 2011.

Mitt och andras twitterflöde från evenemanget har jag samlat ihop på Storify, vilket ger en idé om vad som sades. En poäng Guldi återkom till flera gånger var å ena sidan det stora potentiella värdet av digitala metoder och å andra sidan vikten av att inte glömma de historiska frågorna. Tillfrågad om de digitala verktygen kan leda till helt ny typ av kunskap var hon ganska försiktig och betonade att exempelvis Google Ngrams, om inte annat, kan användas för att generera frågor inom forskning och provocera till diskussion i undervisningssammanhang. I rätt händer och utnyttjad på rätt sätt kan den typen av metoder också leda fram till ny kunskap som vi inte hade kunnat få på andra sätt, särskilt när vi kopplar ihop den digitala vågen med den rumsliga vändning (the spatial turn) som vi också sett inom forskningen på senare år.

Det jag tog med mig från denna eftermiddag med Guldi och som jag tyckte var så intressant, var just den nyanserade optimism hon förespråkade och som jag redan antytt ovan. Hon anser helt uppenbart att vi som historiker måste utnyttja de många nya möjligheter som digitala metoder ger oss, men är också noggrann med att betona att vi är historiker och inte dataspecialister – och det ska vi inte heller bli. Istället bör vi mycket mer än idag utveckla samarbeten med de som kan teknik, media och design; de har enligt Guldi verktygen men är ofta svältfödda på data, medan vi har mängder av data men saknar verktygen för att bearbeta dem.

En dag om digital humaniora

Det blev en mycket intressant temadag om digital humaniora vid Humanistiska fakulteten idag, där ett drygt 30-tal personer slöt upp för ett inledande föredrag, halvdussinet kortare presentationer och en avslutande diskussion. Jag ska här försöka summera förhandlingarna och samla ihop länkarna till de webbsidor för projekt och liknande som diskuterades under dagen. I möjligaste mån har jag utgått från min egen rapportering på Twitter, vilket gör att texten kanske inte är helt sammanhängande i alla stycken.

Sedan Mats Malm hade hälsat välkommen hölls ett inledningsanförande av John Nerbonne från European Association of Digital Humanities, vilket hade rubriken ”Digital Humanities and Text Analysis”. Nerbonne underströk bredden och variationsrikedomen i vad digital humaniora är: stilanalyser i litterära verk, Twitter i populärkulturen, parlamentsdebatter, ”culturomics” osv… Han menade att DH är ett snabbt expanderande fält som stora och välkända universitet nu satsar på. Eller som han uttryckte det på en av sina bilder: ”Prediction: DH is here to stay.” Nerbonne betonade också att med de enorma mängder data som nu blir tillgängliga för humanistisk forskning krävs det mer än någonsin humanister som kan ställa intelligenta frågor.

En punkt som Nerbonne återkom till flera gånger var att vi nu måste börja släppa idealet med den ensamme forskaren som sitter på sin kammare; framtidens forskning kräver samarbete i större grupper. Han redogjorde därefter för Morettis välkända arbete med ”distant reading”, där kvantitativa analyser genomförs på stora mängder litteratur. Ett samtida exempel på en liknande typ av studier kan ses på denna webbplats. Han tipsade också om en nederländsk sajt med visualiseringar av geografisk distribution av dialektmönster: http://www.gabmap.nl/.

John Nerbonne uttryckte stor entusiasm inför det som kallas culturomics, ett slags textanalys genomförd på miljoner böcker som Google digitaliserat för att genom frekvensmätningar säga något om kulturella förändringar. Detta har väckt stor uppmärksamhet de senaste två åren, och jag minns mycket tydligt den stora skepsis mot culturomics som fanns när några av frontfigurerna gjorde en presentation vid AHA-kongressen i januari 2012. Nerbonne nämnde också kritiken och debatten kring detta, men trodde att ”this is here to stay”; om inte annat, menade han, kan det fungera som ett bra underlag för diskussionsövningar i undervisningen.

De nästföljande två bidragen var demonstrationer av existerande databaser vid fakulteten med korpusar av text som man kan använda för olika typer av sökningar. Den första var Lars Borin från Språkbanken, som innehåller ca en miljard ord och bygger på ett material som kommer från många olika håll, bland annat ett antal svenska bloggar. Stina Otterberg och Dimitrios Kokkinakis presenterade sedan databasen ”Svensk prosafiktion 1800–1900”, som har en webbplats under utveckling på adressen http://spf1800-1900.se/. Kokkinakis underströk att utöver språkfrågor kan man använda denna typ av databaser till att kartlägga exempelvis sociala nätverk eller andra grupperingar.

Förmiddagens sista inlägg kom från Torbjörn Lager, som talade under rubriken ”Vad är webbvetenskap?” Hans svar på den frågan var att det är en tvärvetenskap med ”webben som teknologisk artefakt och socialt fenomen” som studieobjekt. Mer om webbvetenskap som disciplin går att läsa på http://webscience.org. Lager betonade starkt att webben här är just objekt för forskning, inte i första hand metod eller redskap för den (som är fallet i exempelvis e-vetenskap).

Ett inslag i föredraget som väckte viss uppmärksamhet på Twitter när jag refererade det var Lagers översiktliga historiska indelning av större kommunikationsteknologier i fyra faser: talspråk, skriftspråk, boktryckarkonst, webben. Han påpekade också att den sista av dessa, webben, fortfarande bara är ca 7000 dagar gammal. Twitterreaktionerna bestod i frågor om han glömt viktiga former som teckenspråk eller film, men jag tror att även om det var en relevant synpunkt är Lagers indelning rimlig om man tänker det sig som faser i just en informationshistoria (den är knappast unik utan varianter av den förekommer ofta i sådana här sammanhang).

Efter en välbehövlig lunchpaus inleddes andra halvan av temadagen med att Jenny Bergenmar och Leif-Jöran Olsson talade om receptionsstudier utifrån exemplet Selma Lagerlöfarkivet. En webbplats för projektet håller på att utvecklas, och arbetet är också kopplat till en större databas över kvinnliga europeiska författare, New Women Writers. Bergenmar och Olsson lyfte särskilt fram att deras arbete i hög grad byggde på principer om öppna standarder, fri programvara och ”best practices”, bland annat i syfte att så långt möjligt framtidssäkra materialet.

Mats Björkin talade därnäst under rubriken ”’Computational cultural studies’ vs digital humaniora”, där han anlade ett bredare och mer kritiskt perspektiv på hela DH-fältet och själva begreppet. Han inledde med att ställa frågan om det ens finns några analoga humanister idag, då vi ju alla använder olika former av digitala verktyg och material. I den mån andra verkade vilja lyfta fram att det händer något radikalt nytt just nu på fältet, tycktes Björkin vilja tona ner den tolkningen. Han pekade också på de problem som finns kring exempelvis hantering och lagring av data, där filformat snabbt byts ut och migrering till nya plattformar blir dyra och arbetsamma.

Över huvud taget underströk Björkin att vi behöver problematisera konsekvenserna av att använda olika plattformar, som exempelvis Nintendo Wii inom dataspel. Just dataspel eller digitala spelprodukter är för övrigt något som har skapats och använts i flera decennier, vilket ibland glöms bort i dessa sammanhang trots att de i högsta grad är av relevans för oss humanister. Liksom andra gjort under dagen betonade Björkin också vikten av att inte lämna över digital humaniora till renodlade datavetare även om deras kompetens också behövs.

Dagens sista presentation hölls av Kristian Kristiansen och handlade om ”Digital forskning” från ett i vid mening historiskt perspektiv. Han inledde med en kort historisk exposé där statens roll för arkivens tillkomst poängterades, liksom att man i exempelvis Danmark börjat lägga ut digitaliserat arkivmaterial på webben runt 1990. Sedan dess har GIS-teknik och mycket annat tillkommit inom arkeologi och andra vetenskaper (GIS handlar förenklat om att med digital teknik registrera geografisk fördelning av fynd, fyndplatser osv.). Kristiansen framhöll också att det under senare år skett en slags glidning i arkivens och museernas roll från vetenskaplig till pedagogisk, där digitalisering av dokument och föremål fått stor betydelse. Han förutspådde att detta kommer leda till (ytterligare) ett uppsving för amatörforskare, av samma typ som vi redan sett för exempelvis släktforskning.

Därefter kom Kristiansen in på infrastruktur, som de stora finansiärerna började ge pengar till runt år 2000. Infrastruktur ger helt nya möjligheter till forskning, vilket här exemplifierades med två databaser vid Institutionen för historiska studier: Agrarhistorisk databas 1570–1805 och Svenskt Hällristningsforskningsarkiv (SHFA). Vid Göteborgs universitet finns ju därtill den stora databasen Svensk nationell datatjänst (SND) för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Med hjälp av olika gränssnitt kan denna typ av resurser göras tillgängliga för både forskare och allmänheten, påpekade Kristiansen, vilket ökar öppenheten och på sikt kanske bidrar till ett uppsving i prestige för humaniora.

Den avslutande diskussionen blev lite trevande, men handlade bland annat om oklarheterna kring vad ”digital humaniora” egentligen är och hur det kan definieras. Den frågan hade dykt upp redan i samband med Mats Björkins och andras föredrag, men som Björkin påpekade är definitionerna i sig kanske inte så centrala. Åtminstone för mig tycktes det dock tydligt att här finns några olika nivåer som det ändå kan finnas en viss poäng i att tydliggöra: 1) digitalisering av befintligt ”analogt” material eller på annat sätt användning av ett digitalt material, 2) digitala bearbetnings- och presentationsmetoder inom forskning (och undervisning) och 3) det akademiska studiet, med analoga eller digitala metoder, av de sociala och kulturella frågor som är direkt förknippade med det digitala samhällets framväxt. Huvuddelen av temadagen handlade om 1) och 2), men även 3) är ett mycket spännande område – inte minst för en historiker.

En sista fråga som delvis kopplar till diskussionen om vad digital humaniora är, lyftes av bland andra Mats Fridlund och handlar om i vilken mån vi just nu befinner oss i ett avgörande skede i DH:s utveckling. Digitala metoder och material har trots allt, som flera av presentationerna visade, förekommit och använts under flera decennier. De flesta närvarande, bland annat John Nerbonne och Kristian Kristiansen, menade dock att vi nu har nått en kritisk massa där alla dessa separata digitala satsningar börjar få effekter på bred front för forskningen. Och kanske undervisningen också?

Fortsatt debatt om massiva nätkurser

Apropå massiva nätkurser som jag skrivit om tidigare verkar en kritisk diskussion om dem ha blossat upp på allvar i USA de senaste veckorna. Det slående med denna kritik är att den inte kommer från motståndare till ny teknik eller nätutbildningar. Istället formuleras den av några av dem som mest gått i bräschen för en utveckling av undervisningsformerna med anledning av den digitala revolutionen. (Även de personer jag refererade i det förra inlägget på temat hör, utan tvekan, till denna kategori.)

En anledning till att debatten tagit fart igen är det uppmärksammade fallet med University of Virginias avskedade ”president” (i praktiken motsv. rektor) Teresa Sullivan. Trots starkt stöd från personalen ombads hon lämna sitt uppdrag efter bara två år, eftersom styrelsen (Board of Visitors) tyckte att hon reagerade för långsamt på det hot mot UVa som de massiva nätkurserna ansågs utgöra. I själva verket är UVa en av pionjärerna inom digital humaniora och andra framåtsyftande initiativ, vilket styrelsen inte verkar ha varit medveten om.

Samtidigt är det alltså många, både inom DH-rörelsen och ledande företrädare för andra lärosäten, som är skeptiska till just de massiva nätkurserna och hur de kan tänkas omforma universitetssektorn. Med andra ord är det mycket tveksamt att det är just det tåget man bör hoppa på om man vill ligga i den digitala framkanten, men eftersom UVa:s styrelse uppenbarligen bara läser glättiga pressmeddelanden från de företag och universitet som erbjuder nätkurserna har de inte förstått detta. Företagen själva (här via BBC) menar givetvis att MOOC:s är framtiden, och det finns många försvarare av konventionell campusutbildning som befarar att de har rätt. I så fall skulle det snart vara slut med universitet och högskolor i den form vi känner dem idag.

En mycket skarp och välskriven analys som effektivt summerar argumenten för att det inte kommer att bli så står Jordan Weissmann i The Atlantic för (tipstack till @peorehnquist). Han tillhör dem som menar att lärosätena visserligen kommer att förändras på många sätt av de digitala verktygen och miljöerna, men massiva nätkurser kommer inte att konkurrera ut campuskurser inom överskådlig tid. Resonemanget är mycket övertygande, inte minst för att det är så nyanserat, och hans förutsägelser om utvecklingen framöver tycks mig vara så rimliga de kan bli utifrån det vi vet i dagsläget.

Och Teresa Sullivan? Jo, efter en massiv storm av kritik från stora delar av det akademiska USA tvingades UVa:s styrelse snällt be henne att stanna kvar på sin post, vilket hon också gjorde.

Massiva nätkurser och Digital Campus

På senare tid har så kallade massiva nätkurser (”Massive Open Online Courses” eller MOOC:s) fått en hel del uppmärksamhet inom diskussionen om framtidens utbildning. Bland annat startade flera privata företag inriktade på sådana kurser i USA förra året, när välkända professorer lämnade sina prestigeuniversitet och startade eget. Några av dessa stora universitet har också gjort eller är på väg att göra egna, synnerligen massiva satsningar, nu senast MIT och Harvard i ett storslaget samarbete kallat edX. I en artikel på Ny Tekniks hemsida kan man läsa om edX och där finns också en översikt över några av de fristående aktörerna.

Med tanke på entusiasmen kring dessa initiativ – tydligt närvarande i exempelvis Ny Teknik-artikeln – kan det vara på sin plats att tipsa om podcasten Digital Campus. Den produceras vid Center for History and New Media vid George Mason University i USA och inriktar sig på ”how digital media and technology are affecting learning, teaching, and scholarship at colleges, universities, libraries, and museums”. I de senaste avsnitten, särskilt nr 83 och 86, har de s.k. MOOC:s diskuterats tämligen utförligt och med viss skepsis till både själva upplägget och den praktiska genomförbarheten.

Eftersom flera av deltagarna i podcasten själva har anmält sig till kurserna, som i ett par fall ännu inte kommit igång trots att de skulle startat i januari 2012, är det särskilt intressant att höra hur man som student upplever dessa kurser. Ett intryck är för det första att de inte är så innovativa till formen, eftersom det egentligen handlar om en ganska traditionell distansutbildning. När detta faktum för det andra kopplas till den massiva mängden studenter, bokstavligen hundratusentals i några fall, resulterar det i en undervisning som både är opersonlig och föga interaktiv. Då är inte mycket vunnet jämfört med den konventionella universitetsutbildning i campusform som MOOC:s var tänkta att utgöra ett nytt och spännande alternativ till.

Det betyder givetvis inte att nätkurser, massiva eller andra, inte har en framtid eller att de inte kan komma att slå ut konventionella lärosäten på sikt. Däremot kommer det nog inte att gå fullt så snabbt och enkelt som vissa ibland tycks tro. Det visar också, än en gång, att den nya tekniken i sig inte innebär en revolution utan att det avgörande alltid är det sociala (i detta fall pedagogiska) sammanhang den sätts in i.

Oavsett om man delar den tveksamhet inför MOOC:s som uttrycks på Digital Campus, är det en podcast som varmt kan rekommenderas eftersom diskussionen där – i denna och andra frågor – är nyanserad, initierad och eftertänksam.