Kenneth Nyberg

Digital humaniora är på flera sätt ett mångtydigt och flerskiktat begrepp, där allra minst tre olika betydelser kan urskiljas. För det första kan det användas som en rent generell beteckning på humanistisk forskning som på något vis bedrivs med digitala metoder; det är en definition som, beroende på tolkning, kan bli så generös att den omfattar nästan all humanistisk vetenskap. Det säger i sig något om den betydelse den digitala utvecklingen redan har fått för oss som humanistiska forskare, utan att de flesta av oss kanske funderat så mycket över konsekvenserna. Samtidigt finns det många aspekter av de konsekvenserna en så vid definition inte fångar; den täcker bredden snarare än djupet – vissa skulle säga radikaliteten – i utvecklingen och dess följder.

För det andra kan alltså digital humaniora också stå som samlingsnamn för ett antal mer eller mindre löst sammanhängande forskningsinriktningar vilka kännetecknas av att de bygger på mer omfattande eller systematisk användning av digitala verktyg och metoder, men där sådan användning i sig inte uppfattas innebära något kvalitativt annorlunda jämfört med annan forskning. För det tredje, slutligen, finns det en mindre men snabbt växande grupp av aktiva utövare vilka själva gärna definierar sig som just digitala humanister snarare än exempelvis historiker eller litteraturvetare. För dem handlar digital humaniora om mer än en samling nya forskningsverktyg; snarare innebär det ett visst (och delvis nytt) förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker i en situation där digitaliseringen på nytt har aktualiserat de grundläggande frågorna om vad kunskap och bildning är.

När vi talar om digital humaniora i det följande syftar vi i första hand på de två senare betydelserna, med viss tyngdpunkt på den sistnämnda, då det är i spänningsfältet mellan dessa två – eller snarare längs det spektrum som de representerar – som en ny ”digital historia” håller på att växa fram. Det är också en utgångspunkt som hamnar rätt nära en av de oftast citerade definitionerna av begreppet, den i Digital Humanities Manifesto från 2008: ”Digital Humanities is not a unified field but an array of convergent practices”. Som helhet är det dock ett oerhört mångfasetterat och föränderligt landskap vi rör oss i, och det som följer kan därför inte bli något annat än en snabbskiss över några drag som för oss tycks särskilt relevanta här.[1]

Terminologin i sig är, som alltid, belysande. Det som nu alltmer allmänt kallas Digital Humanities har, med varierande grad av överlappningar, under det senaste decenniet också gått under namn som humanities computing, the computational turn, e-humanities och computational humanities. I sin nuvarande betydelse tycks termen digital humanities ha etablerats på allvar i samband med utgivningen av den inflytelserika antologin A Companion to Digital Humanities 2004. Ursprungligen skulle den ha hetat A Companion to Humanities Computing, men förlaget ansåg att titeln gav ett för snävt tekniskt intryck och en av redaktörerna, John Unsworth, föreslog då Digital Humanities istället.[2] Som Kathleen Fitzpatrick påpekar: ”Digital humanities thus grows specifically out of an attempt to make ‘humanities computing,’ which sounded as though the emphasis lay on the technology, more palatable to humanists in general.”[3]

Både som kompromiss och som paraplybegrepp står alltså digital humaniora för olika betydelser och bär på inneboende konflikter.[4] En sådan är den som Fitzpatrick antyder, den i själva uttrycket uppenbara spänningen mellan digital respektive humaniora, de “tekniska” och de “mänskliga” sidorna. Även om vi begränsar oss till det som ovan definierades som den aktiva DH-rörelsen, finns det en besläktad friktion som ständigt återkommer i försöken att ringa in och definiera vad DH är och inte är. Fitzpatrick igen:

It’s clear that there’s an overlap between […] scholars who use digital technologies in studying traditional humanities objects and those who use the methods of the contemporary humanities in studying digital objects—but clear differences lie between them. Those differences often produce significant tension, particularly between those who suggest that digital humanities should always be about making (whether making archives, tools, or new digital methods) and those who argue that it must expand to include interpreting.

The terms of this tension should begin to sound a bit familiar: It’s an updated version of the theory-practice divide that has long existed in other quarters of the humanities.[5]

Dessa spänningar kan ibland ta sig mycket konkreta uttryck i den, trots allt, relativt begränsade miljö som digital humaniora (som inriktning eller rörelse betraktad) ännu utgör. Till exempel uppstod en bitvis mycket frän och infekterad diskussion på bloggar och Twitter i början av 2013 om vem som egentligen ”räknas” som digital humanist eller inte. Debatten föranleddes av boken Digital_Humanities, där ett avsnitt kallat ”A Short Guide to the Digital Humanities” bland annat innehöll en auktoritativt formulerad definition av DH vilken många uppfattade som snäv och exkluderande.[6] Som Wikipedia konstaterar med hänvisning till antologin Debates in the Digital Humanities: ”The definition of digital humanities is volatile and is highly contested.”[7]

En bidragande faktor till att definitionsfrågorna ibland blir så laddade är utan tvivel, som redan antytts, att det finns en urskiljbar gruppering av mycket synliga digitala humanister med en tämligen uttalat ”ideologisk” profil. Om också i varierande mån präglas denna inriktning eller rörelse av tydligt artikulerade ideal om akademin som en lärande gemenskap med egalitära drag, där information ska flöda fritt och där man arbetar tillsammans i en anda av öppenhet, generositet och tolerans. Här finns kopplingar till såväl hackerkulturen som 1970-talets progressiva politiska rörelser, och för dem som har ett sådant synsätt på DH har fältet en demokratisk och emancipatorisk potential. För andra utövare, särskilt de som inte själva identifierar sig som digitala humanister men i stora drag arbetar med liknande verktyg och metoder, är sådana aspekter inte lika självklara och det kan bidra till friktion kring prioriteringar och annat.

Den mer synliga strömning av digital humaniora som här ringats in har i hög grad dominerats av amerikanska forskare, åtminstone fram tills nyligen, medan det som tidigare kallades humanities computing har djupa rötter även i flera europeiska länder (inte minst i Norden). Mer generellt har också kritik, både inifrån och utifrån DH-nätverken, riktats mot deras bristande representativitet ifråga om såväl genus som etnicitet; de som syns och hörs mest är, liksom i många andra akademiska sammanhang, framför allt anglosaxiska vita män. Ofta uppfattas det som särskilt problematiskt mot bakgrund av rörelsens annars så ”progressiva” och egalitära profil. Kanske är det inte helt och hållet en slump att detsamma kan sägas om den amerikanska teknikindustrin, symboliserad av Silicon Valley, eftersom dess kultur (av ganska uppenbara skäl) åtminstone i vissa avseenden påverkat DH:s framväxt och utveckling.